Om detta sjunger vi inte ensamma är utgiven av Bokförlaget ETC och har underrubriken ”dikter till samtiden och världen”. Den är alltså en antologi om världsläget, som solidariserar sig med alla utsatta. Den lanseras som en ”diktsamling mot stängda gränser”.

Ett övergripande tema för dikterna, förutom migration och krig, är maktlöshet, att inte kunna formulera sig eller att trevande försöka göra det. För en gång skull så vågar folk inte uttrycka sig med ett totalt självförtroende, det är hela tiden något slags meta som ligger över: att vi sitter där med poeten vid skrivbordet när den kollar ut över gatan och tänker på världen typ, som i Kristian Lundbergs bidrag: Varje morgon måste jag / fylla en dikt upp till brädden / med allt det som vi aldrig lyckades / ge namn åt eller förklara […] Det är en hög klar himmel utanför / det här rummet på Köpenhamnsvägen, Malmö. Eller Bob Hansson som i sin dikt hela tiden upprepar meningen säg mig ett språk. Bob Hansson ger sig också på att försöka skildra kaoset på Medelhavet (på morgonen / på stranden / / små kardborrband / ännu spända / / runt döda fötter) och det är han inte ensam om, Charlotte Qvandt har till exempel också drunkningskamp som tema: Vi lägger oss ner i vatten / Vi antar att det är vatten / Vi sveps  Det är välmenande men kan uppfattas som lite grovt, nästan makabert. Poeterna har såklart inte läst varandras bidrag innan så det är inte deras fel att flera kommer att likna varandra (hur många av poeterna i denna antologi ångrar att de använde sig av Alan? Kanske två eftersom det var två som använde Alan), att det blir lite väl mycket gestaltning av flykt och hur ska jag tala / om / detta. Det är också svårt att veta hur man skriver dikt om krig och flykt när man inte upplevt det, men ändå vill bidra med något slags engagemang. Utan att vara total motståndare till att skriva texter om saker man inte upplevt så kan man ändå undra vad poängen är med att föra andras talan på detta sätt. Det finns ju trots allt människor som har dessa erfarenheter på riktigt och som också kan skriva. Om man inte lyckas med närvaron till hundra procent så riskerar det att bli skuldfyllda texter som inte är jätteangelägna. Skuldfyllda på fel sätt. Maria Küchen skriver från en trovärdig position om ett vi som verkar betyda ungefär ”vi med svenskt pass och ett jobb och ett hem”, och det blir en slagkraftig dikt med ett rakt och ärligt budskap: vi kan hjälpa, men vill vi? Ingen skuld, bara konstaterande. Jasim Mohamed går på drunkningstemat men lyckas göra det till sitt i den här oerhört vackra dikten, ”Vattnet är oskyldigt”:

Jag vaknar, din sömn är min väckarklocka:

Havet drog sig samman omkring dig,
tätnade
reste vågor av död
slog och slog mörkt mot mörkt
som mot klippor ämnade att nöta
mot ditt hår, mot dina kinder, ditt sköte
mot din buk, dina naglar och fötter
du skall finslipas, beredas åt karga bottnar
Det slog mig att om jag inte såg på dig
skulle allt bli bra igen,
om jag vände mig bort
skulle du kunna få luft
Jag gick ut i en annan värld
som kunde upphäva sig själv,
låta sig tecknas ned
Jag blev förstummad
inte en fågel slog med vingarna
inte en enda människa rörde sig
inte ett enda hus reste sig
inte ett enda blad grönskade
och bakom mig ekade din röst bestämt
Vattnet är oskyldigt

Den är fruktansvärd och vacker på nåt sätt, och långt ifrån ”plakatpolitisk”. I och för sig, plakatpolitiska dikter är ju såklart ingen skada för världen, kanske får de upp ögonen på någon? 

Och Jasim Mohameds sista rad:
och du, ett hjärtlöst språk
lyser upp i hela himlen

säger allt, allt, som de andra vill säga om språket. Att säga saker på ett sätt ingen sagt det på innan, det måste väl vara poesins mening, oavsett om den även har ”högre syften”. Även Ce(n)surs text är liksom plakat på rätt sätt för den är smart och hård och rolig och oresonlig, den tar upp aktuella händelser på ett sätt som inte känns förutsägbart, den där manifeströsten, den kvalitén, den osäkrar, kanske för att det är ett kollektiv som jobbat med readymades från internet och artiklar/citat, det blir en ”vem säger det här vem kan jag lita på”-effekt. Också Johannes Anyurus dikt är oerhört politisk på ett sätt, men så skickligt, vackert, stenhårt skriven.

Ja, vi vet att Felicia Mulinari är vår huspoet här på bloggen, flera av de medverkande är våra vänner för litteratursverige är inte så stort, men skitsamma, hur vackra är inte dessa rader om den antifascistiska kampen av henne och Erland Edberg:

Jag vet
att efter nassarna hade demonstrerat
så åt vi pizza, jag köpte tio stycken, fem smaker och
ingen åt någonting men
det var liksom känslan
av att gå in på ica
ett gäng som snuten
precis hade slagit till marken
och hela ica var vårt
asså vi ägde hela ica

Också Athena Farrokhzads dikt ”No pasarán” som ursprungligen publicerades i Sydsvenskan efter nazisternas attack på Möllan den 8 mars 2015, berör oss. Det märks överlag att den poesin i antologin som dröjer sig kvar är den som inte är skriven direkt till temat eller frågan de fick av redaktörerna, utan texter från andra projekt eller liknande. 

Dessa rader av Jenny Wrangborg pekar mot en ljusare framtid och ger hoppfullhet:

men jag har burit ett minne
av ett möjligt samhälle
en framtid vi har framför oss
där ingen jobbar för någon annan
men alla arbetar för varandra

Anna Liv Lidströms lyrik är stillsam och visar att naturlyrik också kan handla om världen: Kvällen andas ängslig förtröstan / Nere vid sjön susar rödsäven / på samma sätt som förr / Och brisen / Den jäveln är inte bättre den / Men enligt rådande rapport / blåser det upp framemot / eftermiddagen. Hanna Hallgren bidrar med lyrik ur vad som verkar vara ett pågående projekt, Det som övar annorlunda likt ett hjärta, och eftersom vi inte kan citera alla hennes vackra ord här så nöjer vi oss med:

”Det går inte att skriva inuti, men går det att skriva

runt? Det som övar annorlunda likt ett hjärta, menar

jag. Dess uthållighet, dess koppel av dagar; som en

flock hundar rusar nerför slänten i fullständigt sken

Som en flock munnar sluts inför hjärtat. Som om de

somnade där, i amning. I Bibeln står det att fälten har

vitnat till skörd, och stora och märkliga tecken, min

mor talar ibland om den yttersta tiden, om tecknen”

Precis som titeln antyder så präglas hela antologin av ett vi, detta vi används sedan på lite olika sätt av de enskilda poeterna. Känslan är att vissa poeter använder det medvetet och andra mer slarvigt. Som poet är det viktigt att veta var ens språk kommer ifrån och vad vissa ordval får för konsekvenser, eller har för anspråk. Sofia Stenströms ”vi” funkar, Vi gråter aldrig / på Gondolen, hon använder ju också ett ni. Hon skapar en sorts framskriven obehaglig naivitet och det finns en ironi där trots det tunga ämnet, det är modigt och bra. Det måste få vara komplext. Annars är vi-formen knepig, det är lätt att fuska till sig en känsla av kollektiv kamp. Det känns heller inte så kreativt av Kjell Espmark att använda sig av ordet flyktingström (Det har spritt sig att jag är läkare / och flyktingströmmen böjer av hitåt), ett avhumaniserande ord som media slentrianmässigt brukar slänga sig med.

Att sätta ihop den här antologin så snabbt är piggt av Bokförlaget ETC, redaktörerna Anna Jörgensdotter (tråkigt att inte hon medverkar med dikt!) och Charlotte Qvandt och alla inblandade, vi tror på fler hastigt ihopsatta grejer till världen! Samtidigt, när man som koncernen ETC hakar på en trend, får ut en diktsamling snabbt, tjänar pengar och good will så kanske de kan betala poeterna också?* ETC är bra på många sätt men det suger att tidningen ger Bert Karlsson tolkningsföreträde (ge det hellre till Kalle Anka i så fall liksom) och låter Göran Greider skriva sjuka saker (läs: att flyktingpolitiken ”borde bli lite mer restriktiv”). Samtidigt är tidningen viktig och bra annars, som motröst, liksom. Det är inte helt enkelt. Och Om detta sjunger vi inte ensamma är såklart ett lovvärt initiativ. Att i 70-talsanda skapa konst med tydligt politiskt ändamål är väldigt charmigt och dessutom är det viktigt att fånga upp tendenserna i samtidspoesin just nu. Både för oss som lever här och nu och för dem som i framtiden vill blicka tillbaka.

/VSASP, Vi som aldrig skrev prosa

*Rättelse: Bokförlaget ETC hälsar att de och redaktörerna har skrivit ett standardavtal om utgivningen. De har inte möjlighet att betala ut förhandsersättning, men om boken bär sina kostnader och börjar gå med vinst så delas denna 50/50 mellan redaktörer och förlag. I händelse av vinst kommer redaktörerna låta pengarna gå antingen till poeterna eller till en lämplig organisation som arbetar med människor på flykt. Detta har alla medverkande informerats om.