Igår smygstartade Way Out West med en ”Needle in the Hay”-spelning på Pustervik. För att komma in krävdes förutom ett tredagars festivalarmband även ytterligare en biljett som kostade 300 kronor.
Det snackades vitt och brett om vem den hemlige artisten var, och även om vissa medier började sprida ett alltmer bekräftat rykte hoppades inte bara en person i kön till Pustervik på ett återförenat Broder Daniel. Ryktet visade sig dock vara sant, och när ridån gick upp stod torsdagens headline Beck på scenen.
Redan i första mellansnacket kommer det obligatoriska ”Spela Shoreline”-ropet, och trots idogt arbete från nittiotalsikonen – Loser redan som andralåt – känns det som att han kämpar lite i motvind för att få igång publiken. Bandet är snortajt, mellansnacket witty och koreografin minimalistisk.
”If feels like we’re here on a blind date. So…what are your hobbies?”
Men det är en tungrodd publik Beck tampas med, och det lyfter heller inte under det akustiska partiet. Det är egentligen först i slutet av konserten, då Quentin Tarantino-gitarrerna i Gamma Ray går igång och följs upp av nya dunderhiten Dreams som stämningen kommer igång på riktigt.
Ikväll får Beck ett nytt försök på festivalområdet, för en förberedd och betydligt större publik. Mitt råd till honom då är att köra exakt samma setlist fast baklänges.