Leif Mannerström, Desmond Tutu och geniet som ansvarar för bildtexterna på Bokmässans officiella facebookkonto.  

Nu är årets Bokmässa över. 97 133 besökare rörde sig genom lokalerna med den torra luften. Någon sa att den torra luften berodde på den offantliga mängden trycksvärta under samma tak. En annan ville inte avslöja hur många mål det snubbiga Författarlandslaget i fotboll utklassade Gatans lag med. Men det var tydligen en match ”med många roliga inslag och sparkar”.

På eftermiddagens presskonferens bjöds det på kräftor eftersom Bokmässan uppfanns på en kräftskiva för 30 år sedan. Det avslöjades att nästa års tema blir UNGERN. Dessutom ska fokus läggas på isländska röster. Det ska också inledas ett projekt som kretsar kring ”yttrandefrihet”. Detta ska nå sin kulmen 2016. Jag undrar hur det når sin kulmen. Det kanske firas med tårta. Det låter trevligt det där med kulmen.  

Under årets mässa inleddes en ny programpunkt var 48:e sekund. Varannan bestod av Jan Guillou och en PA-anläggning. André Maciel, chef för kulturavdelningen vid Brasiliens utrikesdepartement, talade mycket om den svenska publikens helt otroliga koncentrationsförmåga. Den är tydligen helt otrolig. Den som relaterar sträcker upp en hand.

Finaldagen, söndagen (min, den jag vandrade zombielikt igenom) präglades av excesser i superlativ och ryggdunkningar och slitna ögon och dålig andedräkt och fantastiskt fina böcker från Ellerströms förlag (Vandra, tanke av Ingeborg Bachmann! Att skriva av Marguerite Duras! Ariel av Sylvia Plath!) och funderingar kring hur Per Hagman hade det på Park Lane kvällen innan (hängde han med Expressengetingen?) och en tidning som bara publicerar glada nyheter med glada människor och ilska när man ser Ian Melcher Shering Wachtmeister af Johannishus och den här grymma dikten av Felicia Mulinari. Den sistnämnda var viktigast idag. Den påminde mig, med min av bokbranschlingo hjärntvättade hjärna, om att så mycket av den mest betydelsefulla litteraturen aldrig släpps in i det gigantiska komplexet vid Korsvägen.

Därmed inte sagt att mycket inte varit härligt, roligt, brännande, vackert, obekvämt och stökigt. Det är bara att scrolla ner och låta nerverna kittlas. Nu är tåget snart i Stockholm. Nu ska jag läsa Maja Lee Langvads text i Gläntas andra nummer om migration. Sen ska jag sova i en vecka. Hej så länge. Eller som Pär Thörn skulle säga: ”Betyder knackningarna att man har besök?” Eller som Jan Guillou skulle svara: ”Nej.”

/Elis Burrau, litteraturredaktör 

Är Amazon ett hot mot boken? Står Marcus Birros hjärta öppet? Är jag fortfarande i Göteborg? Här är ett axplock lördagsmoment från litteratursveriges truliga firmafest. 

Stämningsbild.

Jag ska sluta tjata om Jan Guillou, men jag fann mig själv bredvid honom av en slump och kunde inte låta bli att fråga om jag kanske kunde få besvära med en banal enkät. Med oerhört darrande röst. Han sa bestämt ”nej” och såg på mig som om jag var dum i huvudet. Det var på ”herrtoan”. Vi stod och tvättade händerna. 

Kämpa Jan! Heja Jan!

Gårdagens besöksiffra var 25 302 människor. Samtliga ska ge ut monumentala självbiografiska projekt på Piratförlaget till våren. Det blir 25 302 böcker! Helt sjukt mycket böcker! 

På frågan om det finns en stark berättartradition i Västerbotten så svarar Ida Linde: ”Jag har ingen statistik.” På påståendet ”Att läsa din bok är nästan som att läsa en film” så svarar Ida Linde: ”Jag gillar ju inte film.” Ida Linde ser och hör språk. Ida Linde är inte en särskilt visuell person. Nej, inte alls. Många har påpekat att hennes nya bok har en hemsk titel, men Ida Linde håller inte med. Ida Linde säger: ”Norrut åker man för att dö är en helt okej titel. Det är mest människor söderifrån som uppfattar den som hemsk. Det kan lika gärna tolkas som att åka hem.” Att åka hem är mer tryggt än hemskt. Ida Linde undrade bland annat ”Kan man ärva skuld?” när hon skrev. Ida Linde säger: ”Exploateringens historia upprepas. Pengarna verkar inte hamna norrut.” Ida Linde säger angående den egna litterära utvecklingskurvan: ”Jag är inte intresserad av genrefrågan, men jag vill hitta en form där man kan berätta allt man vet. Att berätta allt jag vet är mitt sätt att svara mot utrymmet jag fått.”

”Det här seminariet ska inte bara handla om Bruce Springsteen.”

När Joakim Pirinen läser små textbitar, för tre personer, med en fantastisk butterhet kring hela sin uppenbarelse, när han pratar om namnet ”Nulle”, hur jävla dumt det är (och vad det faktumet har för effekt som produktiv begränsning), när han imiterar Evert Taube i en hysterisk monolog sprängfylld av absurda maträtter omringad av den röda galonen i Aftonbladets monter – ja, då är det ändå rätt fint på Bokmässan. Speciellt när man vet att Timbro har tvingats stå ut med hela kalaset. Aftonbladet har ett bra ljudsystem.

När Per Gerhard Schlingmann (bra mellanamn eller hur!?) går mot en seminariehall så gör han det precis som vem som helst som är väldigt glad, ja kanske lycklig. Så ser det ut.

Jag har aldrig sett Rum för poesi så fullt av människor och förväntningar som när Athena Farrokhzad och den rumänska poeten Svetlana Cârstean ska läsa. Det är en fullkomligt hänförande stund. Athena berättar om deras samarbete, hur hon gick in i ett översättningsprojekt och fann en syster. Vad göra nu, när Svetlanas strålande Skruvstädsblomman kommit ut i Sverige och Vitsvit i Rumänien? Att börja skriva dikter till varandra är ett svar. En strategi för att få fortsätta tillsammans. De måste få fortsätta tillsammans. Att få lyssna på dessa ofärdiga, fulländade texter blir en ynnest. Intim och extrovert – det är hypnotiskt. Svetlana läser om flygplanstoaletter och revolutioner. Athena säger innan hon börjar: ”De här dikterna är till Svetlana men alla kommer att förstå dem utom Svetlana.” Det är oerhört vackert. Alltihop. Jag skulle göra raderna orättvisa i den här haltande referatformen. Jag hoppas på en kollektivdiktsamling där de båda poeternas texter ståra sida vid sida i all sin hänsynslösa, förrädiska, praktfulla intensitet. Talar till varandra i första hand, til läsaren i andra. Jag hoppas att den diktsamlingen kommer, men att det inte slutar där. Athena måste fortsätta resa till Bukarest, Svetlana måste fortsätta flyga till Stockholm. De måste fortsätta tala och skriva. Hursomhelst – det är lördagens finaste ögonblick.  

”De här dikterna är till Svetlana men alla kommer att förstå dem utom Svetlana.”

Lördagens roligaste ögonblick är när Judith Kiros utser megaliberalen, socialisthataren och discjockeyn Johan Staël von Holstein till vår tids Kassandra (sierskan som förutsåg Trojas undergång) under liveinspelningen av Flumskolan. Även här är det väldigt roligt att Timbro hänger precis bakom. 

Folkbildning på gång.

Att tala med sin förläggare är det nya att tala med sin mamma eller pappa.  

Om några timmar är det presskonferens. Då presenteras temat för nästa års Bokmässa. Jag tror att det blir typ ”LONDON FÖRR I TIDEN TÄNK TUDOR ELLER VAD DET HETER.” Den som lever får se. Nu återstår den ack så föraktade söndagen. Söndagen på Bokmässan är död. Det kan varken Sigge Eklund eller Siri Hustvedt ändra på. 

Här är jag i garderoben med omslaget till Paulo Coelhos ”Otrohet”! Undrar vad jag ska göra med det. Mina jeans luktar krog.

/Elis Burrau, litteraturredaktör  

Vad är bäst med Bokmässan?
– Att bli full och röka cigariller. Haha! Bli full en kväll!

Vad är sämst med Bokmässan?
– Luften och värmen. Och att Timbro är här, det tycker jag inte om. De kan ha en egen mässa.

Var är deras monter?
– De står precis bakom Aftonbladet Kultur, vägg i vägg. Det är väl en medveten grymhet.

Hur skulle du säga att den svenska litteraturen mår om Bokmässan är en diagnos?
– Den svensk bokbranschen kompenserar den sjunkande försäljningen med att ge ut fler nya utgåvor. Ännu fler böcker, haha. Det exploderar.

Vad är det bästa du har läst i år?
– Oj, fan. Måste tänka. Jag läser jättemycket men jag glömmer bort. Helvete. Jag blir alldeles blank. Jag läste en bok som heter Moskva år 1937 (Natur & Kultur). Den handlar om staden Moskva. 600 sidor av en tysk historiker som heter Karl Schlögel. Äntligen förstod jag Stalin och stalinismen.

Vilket förlag är bäst på det här med fest?
– Kapten Stofil har varit bäst på det. De är inte här i år tyvärr, men genom åren har de varit bäst. Kapten Stofil har bjudit på Dry Martini.

Var har du blivit full och rökt cigariller i år?
– Hemma hos en vän i Masthugget. 

Joakim Pirinen är serieskapare, konstnär, författare och dramaturg. Hans efternamn ska egentligen uttalas som ”pirr”, men Joakim tycker att den pirrande känslan rimmar illa med hans person.

/Elis Burrau, litteraturredaktör  

2 dagar Bokmässa har passerat. 2 dagar av egots vibrationer. Här är några tankar kring gårdagen:

Jan Guillou är vekligen överallt, på riktigt. Piratförlaget står för all utgivning av litteratur i Sverige.   

När Leif Holmstrand läser ur nya Asami Kannon; avfallet och skriksjunger ”MEGALOMANER SMEK ER SJÄLVA!” (så att väggarna i Rum för poesi skakar) så blir han Sveriges kanske bästa poet just nu. Och poesi är ju, som vi alla vet, en tävling. 

Geni.

Sara Stridsberg är verkligen briljant. Och naturlyriker. Hon pratar i helt färdiga sentenser: ”Att skriva är som att falla utan att skada sig”. Och så vidare. 

”Nej till Nato” är en populär kampanj

Svenska kyrkans scen har den största, mest lojala publiken. Och det bästa ljudsystemet. I övrigt är Bokmässan den enda platsen där den arketypiska, dråpliga rundgången existerar.

När Athena Farrokhzad pratar om språkets skönhet; om vikten av ”vackert” språk (i sin bredaste definition) så drar Magdalena Ribbing igång hela åhörarskaran i en extatisk, spontan applåd. (När Athena innan gav en känga till marxistiska män som ”inte fattar” vad intersektionalitet är, samtidigt som de slänger sig med begrepp som historiematerialism, så var bifallet något mer reserverat).  

Den tveklöst mest populära personen på mässan är Henrik Brandão Jönsson. Han får tusen gånger mer uppskattning och high fives på mässgolvet än de aktuella brasilianska författare som han intervjuar, tillsammans. Han är i och för sig den enda som får high fives. 

Kristian Lundberg har återupptäckt den politiska dikten, utan politik. Joar Tiberg hatar kanadagåsen.

Vem är det inuti Expressengetingen!? Får människan betalt!? Och om så är fallet: är det Jan Guillou!? Som lever ut en obegriplig wallrafffantasi!? Eller är det en ung litteraturkritiker!? Ska Expressengetingen skildra hela förra seklet!?

Niklas Åkessons Sokrates död är ett litet mästerverk. Det är klokt att ha releaseevent utanför mässhallen.

Varken Gläntas eller Bangs fest gjorde någon besviken. Den palestinska poeten Ghayath Almadhoun dansade absolut bäst till Rosh grymma livespelning på Pustervik. 

Liv Strömquist är överallt. 

Stefan Sundström gillar fisk.

Det finns en monter som heter ”Tokiga bibelord” som marknadsförs av en person på 5 meter höga styltor som vandrar omkring iklädd en tröja på vilken det står ”TOKIGA BIBELORD”. 

Klas Östergren gillar att dissa sitt unga författarjag eftersom det får honom att verka sympatisk. Detta syns mycket tydligt.

Ena halvan av Michael Mortimer spelade tydligen skivor tillsammans med ena halvan av The Embassy. På Kino. (Enligt källor var ena halvan av Michael Mortimers insats som DJ en smula tveksam, tydligen fanns där en fäbless för electro från 2012). Om skivspelandet räddade äventyrsromanen återstår att se.

Alla har presspass, men ingen skriver. Alla är författare, men ingen läser. 

Och slutligen: var är Göran Greiders katt!?

Obligatorisk selfie från rulltrappan.

/Elis Burrau, litteraturredaktör  

PS. Missa inte Nöjesguidens fest ikväll. Den är tydligen på ett hotell. 

Vad är det bästa med Bokmässan?
– Alltså jag har ju knappt hunnit vara här… men min egentliga anledning, förutom att jag har skrivit den här boken, är att stalka Siri Hustvedt som jag är helt besatt av.

Har du sett henne?
– Nej, jag tror hon bara är här på söndag, men då kommer jag sitta som en hök.

Vad är sämst med Bokmässan?
– Alltså sämst är om man har dåligt lokalsinne, som jag. Då är det en mardröm. Jag skulle vilja att det fanns fotsteg på golvet som man bara kunde gå efter, som på Ikea.

Vad är det bästa du har läst i år?
– Oj vilken bra fråga. Nu ska jag verkligen tänka. På rak arm så vet jag inte vad jag ska säga… det jag läste senast var boken om psykologin bakom Tomas Quick, Mannen som slutade ljuga av Dan Josefsson. Den var väldigt intressant.

Vilket mingel/fest ser du mest fram emot?
– Igår var jag på Tegs fest, det var kul. Och ikväll ska jag på Gläntas fest och spela skivor, det blir också kul. Men jag är en bokmässenovis.

Annika Norlin är aktuell med sina samlade låttexter i boken ”Texter”, utgiven på Teg Publishing. Nyligen släppte hon också en ny fin Hello Saferide-skiva: ”The Fox, The Hunter And Hello Saferide”.

/Elis Burrau, litteraturredaktör