Redan på tunnelbanan till Gärdet märks det att det är Summerburst i luften. Vagnen är full av kraftigt tatuerade, rödbrusiga unga män som kommunicerar med hjälp av bröl. Jag känner mig lastgammal fast jag med största säkerhet är yngre än majoriteten av dem.
Jag kommer in på området lagom till att Aronchupa, ni vet, I’m An Albatraoz-mannen, börjar spela. Innan han, med hjälp av sin ”lillasyster från Borås”, kör sin hit och publiken exploderar i jubel hinner han riva av Benny Benassis Satisfaction, We Will Rock You, Alla som inte dansar (är våldtäktsmän) och den låten där någon upprepar ”Barbra Streisand” gång på gång. Det känns som att vara på ett vidsträckt, långdraget studentflak. Jag smsar en kollega och säger att jag befinner mig i ”apokalypsen i Gina Tricot-färger”. Det är förvånansvärt trivsamt.
Dimitri Vegas och Like Mike får hela publiken att sätta sig ner genom ett simpelt ”sit your fucking ass down”. De gör alla födda på tidigt nittiotal – det vill säga 100% av de som befinner sig på Summerburst – överlyckliga genom att spela Crazy Frog, och jag får en stark känsla av att det här är den mest internationella svenska festival jag varit på. Det kan förstås ha med värmen och kvällssolen att göra, men det är inte svårt att för ett ögonblick låtsas att man i själva verket är på Coachella. Tills ett ungt, shortsklätt par börjar skrika på varandra på bred värmländska.
Till slut kommer kvällens tveklösa höjdpunkt ut på scenen. Avicii har kepsen bakochfram, kryckorna efter sin knäskada på stand-by, och inleder med en låt ackompanjerad av visuals i form av helikopterbilder på Stockholm. En gullig hyllning till sin hemstad, nu när han äntligen är hemma igen. Sen går det fort. Ett tag blir jag fånigt nog orolig att han bränner av sina hits för fort, när han har 45 minuter kvar och har hunnit spela både Hey Brother, The Days, I Could Be The One, Fade Into Darkness och nya Waiting For Love.
Men när Levels – nästan tio minuter lång, som väntat helt underbar – har kommit och gått är det strax dags för superstjärnan att avsluta. Ofattbara mängder eld har bränts av, fyrverkerier har smällt under nästan varje låt, och bakom Tim Bergling rullar mer och mer surrealistiska videos på omväxlande träd och höghus som demoleras av meteorer. Efter sista låten, inte helt oväntat Wake Me Up, säger Avicii några rara och tacksamma ord, och sen vandrar han av scenen. Den första Summerburst-dagen är slut.
/Greta Thurfjell