Det blev en tråkig start på andra dagen av Sónar. Både Mura Masa och Annie Mac var tvungna att ställa in kvällens spelningar. Extra tråkigt eftersom legenden Annie Mac skulle göra sin första spelning på svensk mark.

Det kompenserades dock med två starka bokningar som festivalen lyckades presentera med kort varsel. Sameblod och Dorisburg.

Lördagen visar sig bli en samlingspunkt för människor som gillar bra musik. De kalla lokalerna har värmts upp från dagen innan och den mindre scenen, SonarLab är perfekt för återvändande Johann Knutsson. Efter att varit del av första året avslutar hon på den intima scenen med ett set som gärna hade kunnat få fortgå för alltid.

Sveriges kanske bästa exil-dj smattrar på lika taktfast som glödlamporna vilka stavar hennes namn och det genomgjutna dansanta setet avslutar scenen på bästa tänkbara vis. Samtidigt som Knutsson spelar har Jessy Lanza gått på scenen inomhus och fortsätter visa att kvällen är på väg att enbart innehålla bra spelningar.

Jessy Lanza och hennes trummis gör utmärkt live electropop som är perfekt för sin speltid. Det hela är som en modern, analog och vacker version av Stevie Nicks på Sunset Boulevard. Det är en supersnygg svängig spelning vilket inte behöver beskrivas på ett krångligare sätt.

Efter Jessy så är det dags för en av de artister som faktiskt till 100 procent ser ut som sin pressbild, Oneothrix Point Never. För de som trodde att de skulle mysa ihop till låtar som Replica eller Sleep Dealer så blir det ett brutalt uppvaknande till en livespelning i 470bpm tillsammans med en digital gitarrist som i sann metalanda shreddar fram melodier.

Det är raka motsatsen till Jessy Lanza men precis lika bra då den stora scenen blir till en katedral av dissonans. Fatima Yamaha som är den Nederländske producenten Bas Bron är utan tvekan gladast av alla på Nobelberget ikväll. Hans funkiga livehouse smittar av sig och färgar de stora väggarna med pastellfärger av dans och glädje.

När till och med de som sitter lägst bak i den stora salen sittdansar på sin barstolar så tror jag ingen i Sickla lyckas undvika glädjen. Det är också här som storheten med Nobelberget visar sig. I den stora salen finns plats för alla, de som gör festen längst fram, de nyfikna nya lyssnarna och de avvaktande personerna längst bak.

Tack vare den öppna formen i rummet genom bra ljud och öppna barer får alla samma chans att se, vilket skapar en atmosfär som inte har en procent av dålig stämning i sig. Härifrån varvar artisterna varandra mellan de två scenerna. Hudson Mohawk lyckas bygga broar mellan hiphop publiken och gabberhjältarna genom att fortsätta med det tempo som Oneothrix Point Never pitchar upp tidigare. Det är hela MTV’s 90-tal i en hypade modern musikalisk version. Annie Macs ersättare Dorisburg kliver på sist ut på den andra scenen och visar tydligt varför han med all rätta anses vara en av de mest intressanta och bästa Svenska producenterna just nu. Med sitt patenterade sound ringar han in vad Sónar Stockholm är, internationellt, intressant och lokalt på samma gång.

För att verkligen avsluta med en fight mellan giganter så får Numbersbossen Jackmaster stänga den stora scenen och han gör det med ett utmärkt set i vilket han flörtar med publiken och spelar lokalmusik, i det här fallet exempelvis Axel Boman. Jackmaster är en bokning som passar perfekt som avslutning.

Det är glädjande att konstatera att Sónar har hittat hem på Nobelberget.

/Christoffer Reichenberg

Det är första gången Sónar anordnas i Köpenhamn, inne i det blå Koncerthuset på Amager. En något mindre osympatisk byggnad än Waterfront i Stockholm, där det kändes som om någon stängt in tusen hipsters i en konferensanläggning.

Här är det färre hipsters, mer genomarbetad arkitektur, och betydligt mindre genusmedveten lineup än i Stockholm. Bokningarna är övervägande män, med namn som Jon Hopkins, Metronomy och Trentemøller som de större akterna.

Den danska trion Future 3 består av tre musiker vid ett mixerbord. Extremt nördig, men snygg och snäll electro på en av de nedre scenerna. Det är de som är de bästa, eftersom de består av kubformade rum med extremt högt i tak, där ljuset liksom studsar mot väggarna. Huvudakterna har istället bokats till ovanvåningens öppna planlösning, där stämningen är mindre intim och ljudet sämre. Men där finns barerna.
 

Courtesy är en av de coolare bokningarna, med sin kaxiga rymdtechno, med det är alltid lite vanskligt att boka dj:s till festivaler, särskilt tidigt under kvällen. Få dansar, många står och tittar på dj-setet som om det vore en vanligt konsert. Ändå är hon hundra gånger bättre än Metronomys ganska strömlinjeformade radioelectropop som plötsligt känns alldeles för tam i Sónarsammanhang, där publiken brukar vara väl inläst på de mer obskyra akterna.

Till slut är det tid för Jon Hopkins. Han har snygga visuals, med bland annat den skejtande killen från Open Eye Signal-videon, och är ett tekniskt underverk. Det gör att det faktiskt blir rätt kul att se honom spela, även om han låter aningen mer Ibiza än på skiva. Han spelar i exakt sextio minuter och verkar vara glad över uppståndelsen, trots att det står en manskör av fulla danskar och brölar under de få minuter han tvingas pausa på grund av teknikstrul.

Att det på grund av säkerhetsrestriktioner är obligatoriskt att hänga in både jacka och väska är först irriterande, men mot slutet av kvällen är det väldigt skönt att inte behöva trängas med ryggsäckar på konsertgolven. Hela arrangemanget känns väldigt strukturerat och städat, och att det utanför entrédörren luktar gräs och pølser är bara väldigt danskt.

/Sara Berg

För sista gången denna Sónar-resa tog vi oss ut till det stora nattområdet och rejvbunkrarna, där dagspassen gått åt och det äntligen var fullt redan tidigt. Vi pratade om hur vi sett så få slagsmål under hela Sónar, något ganska ovanligt för festivaler med så mycket fylla och ännu mer folk på en och samma plats. Det enda bråk vi sett var på gatan i Raval mellan en taxichaufför och en äldre, manlig turist som svingade stort en gång och missade. 

Om det inte beror på något slags fredsmedförande i själva musikinriktningen gissade vi att det måste vara för att det är en lyckad högre medelålder och att de allra flesta som tagit sig dit var mer intresserade av specifika akter (en kvinna från Amsterdam berättade för mig att hon egentligen åkt dit bara för att se Gesaffelstein) än att slösa tid på att försöka träffa någon annans kropp så hårt som möjligt. 

Och givetvis för att många kan vara trippade åt ett mer… mjukt håll! 

På dagen glänste t.ex. Dj Harvey och Neneh Cherry i festivalprogrammet, på kvällen var det motsvarande bl.a. Massive Attack, Four Tet, Lykke Li (som tydligen klarade sig bra trots det mest konventionellt bandbaserade upplägget!), Chic med Nile Rodgers och Laurel Halo, som spelade samtidigt som jag stod och funderade på om jag orkade ställa mig i kön till radiobilarna. Sörjer nu att jag inte gjorde det och att jag antagligen aldrig kommer gå på någon annan festival med samma smarta idé. 

Och till slut! Kollektivet som var en av de akter vi alla sett mest fram emot stod samlat på scen, Future Brown. De fyra i Future Brown producerar åt andra artister, spelar live och består av duon Nguzunguzu med Daniel Pineda och Asma Maroof, J-Cush och Fatima Al Qadiri. 

Jag är ju lite smått besatt av Asma Maroof – forna M.I.A.-dj bland annat – och Fatima al Qadiri, kan inte minnas att jag under ett helt dj-set stått vänd mot själva dj-spelandet förut. 

Som att det inte var nog att bara få se dem spela festivalens bästa musik, vara underbara och – jo – coola på så nära håll så bjöd de på att kramdansa ibland. Drömmer nog lite om att de två ska skapa en egen grej. De kanske inte spelade live under just det här en och en halv timme långa setet men allt de spelade var som den klubbmix du hoppas ska släppas när det kommer en bra låt, vare sig det var en perfekt klubbig mix på Rihannas ”Where have you been” eller deras egenproducerade ”Wanna Party” med Tink. 

Och ikväll hörni! Ikväll spelar Fatima al Qadiri på AKAs klubb på F12 i Stockholm. Var inte dum, gå dit. 

Vanligt förekommande på alla festivaler: skamlös peacocking!

Massive Attack hade smygbörjat spelningen vi ska på ikväll redan på torsdagens Sonar by Day och fredagens Sonar By Day hade bokningar som Hucci, Octo Octa, Throwing Snow och Theo Parrish som bjöd på att stå och dansa med ryggen vänd mot publiken. 

Technomannen Jon Hopkins spelade i den massiva bioliknande lokalen längst in i bunkerkomplexet och hade med sig visuals där vi fick se bland annat en blodig skater-Forrest Gump sparkade sig fram genom åkrar, öken och diverse parker. 

Vi åkte kort därefter mot Sonar by Night-området som med buss låg tio minuter bort. Vad används de här ytorna till annars egentligen? Vi hörde för olika mässor men det är svårt att tänka sig vad som kan behöva sju fotbollsstora utomhus och inomhus-lokaler. 

Vi hade skyndat oss för att inte missa något av Röyksopps och Robyns framträdande, antagligen bokat tidigare för att dra ut folk till området? Det pratades om att det inte skulle vara alls det tryck på spelningen som man kunde vänta sig hemma men bara någon halvtimme in i det två-tre timmar långa setet fanns redan tusentals personer där vid en av de största scenerna. Vi kommer aldrig att få stå så långt fram på en Robyn-spelning igen. 

Röyksopp började på delad ensamkvist, de två långhåriga norrmännen hade med sig The Knifes Karin Dreijer som efter lite kärnfamiljskritik och givna och lyckade Happy up here spelade mäktiga What else is there och This must be it, PLUS ensamrejv på scen. 

Så kom hon. I alternativ boxningsrock öppnade Robyn med Be mine. 

Ett par världsmästarshorts och superhjältestövlar har aldrig varit mer befogade eller burits av någon med mer pondus, vare sig separat eller ihop. 

Bäst: Allt. Sämst: Inget. Skoja. 

Robyn levererade sina mest välkända, älskade låtar som Indestructible, Call Your Girlfriend och Dancing on my own i om möjligt ännu starkare format, vare sig det var med större influenser av rock eller hårdare electro, och med With Every Heartbeat var det slutligen som att den överväldigande allsången och kollektiva känslan i rummet exploderade, när alla tänkte på just sina egna erfarenheter som för alltid kommer att vara sammanflätade med just den låten. 

Det gräts, kort sagt. 

Efter ett kort, falskt avslut kom de in på scen tillsammans. Robyn i en slags lysande silverpuppa på ryggen som tyvärr förde tankarna kort till Dannys lysmasksdräkt från Melodifestivalen och Röksyopparna i varsin Kanye-aktig blingmask, som resten av det stora bandet också hade dragit på sig.  

Till deras tidigare ”The Girl and the robot” fick ena Röyksoppen agera robot i Daft Punk-aktig mask. 

Konfettiklimax till nya singeln Do it again och en av de mest energiska, egensinniga spelningar jag varit på var slut. 

Gesaffelstein-publiken. Något färre bara överkroppar jämfört med spelningen på Münchenbryggeriet nyligen. 

Och så Kaytranada, som spelade på samma scen där bland andra Todd Terje, Caribou och Martinez Brother sen spelade till sex-sju på morgonen. 

Ikväll: Massive Attack! Lykke Li! Nile Rodgers! Four Tet! FUTURE BROWN!

/Parisa Amiri