Sista dagen inleds med att konstatera att Wasp inte är vad de än gång var. Det har vi i och för sig sedan länge slagit fast och deras framförande må kännas något malplacerade på en sådan här festival då de hade passar betydligt bättre i mörker eller på en klubb, men till skillnad från många andra konkurrenter levererar de fantastisk livemusik. Blackie Lawless har gjort sig ökänd genom sitt användande av förinspelade körer (och även ibland leadsång) men här bevisar han att både han och bandet förmår leverera äkta vara. Finstämt och hårt, men dock ganska uddlöst.

Satyricon, Copenhell 2018

Satyricon har tagit sin black metal till oanade kommersiella höjder utan att kompromissa med sitt sound, snarare mer genom att finmejsla fram en skarp och igenkännlig karaktär. Ikväll är det ett set som är väldigt fokuserat på festivalpubliken, hårda röjiga låtar prioriteras och Satyr ser ut att vara på ett mycket gott humör även om hans röst ter sig väldigt begränsad. Som en bandinsats kan detta vara ett av de mest intensiva gig på hela Copenhell, Frosts trummande är helt fenomenalt, men Satyrs uppenbara saknad av tryck i stämbanden ger en lätt avslagen ton om vad som hade kunnat bli fantastiskt.

Ghost, Copenhell 2018

De svenska spökenas utvecklingskurva är galen. Sällan ser vi band växa i denna fart rent musikaliskt och samtidigt populäritet. I dag är Ghost ett band som äger scenen med ett koncept som är så fyllt av humor och hårdrock till dansanta rocklåtar att få kan undgå denna uppvisning i showmanskap. Tobias Forge var redan tidigt väldigt charmig på scen, men hans tolkningar av sina olika roller och nu som Cardinal Copia är makalöst rolig. Nog för att det är varianter på samma verktygslåda, men med den nya stora medlemsuppsättningen blir upplevelsen något helt nytt och även soundet. Det är pampigare och hårdare på samma gång. Utan tvekan det gig som verkligen satte tonen för hela festivalen och dominerade i att bjuda på en riktig show.