Inlägg taggade: Bråvalla

3:19 1 Mar 2016

Screen Shot 2016-03-01 at 15.32.16

I sommar är Veronica Maggio tillbaka, med ett femte album och en enda svensk festivalspelning. Den äger rum på Bråvalla.

På tisdagen gick Veronica Maggio ut med att hon släpper nytt album i maj. Den första singeln, Den första är alltid gratis, kommer den 17 mars.
– Den är byggd av svarta känslor, drömmande synthar, arga gitarrer och gråtdans, skriver hon om på Instagram.

Veronica Maggio är dock återhållsam med festivalspelningar i sommar, det blir bara en och den kommer äga rum på Bråvalla.
– Det känns fantastiskt att återvända till Bråvalla, den här gången med ett gäng nya låtar och en nästan överdriven sommarturnépepp, säger hon.

Läs även: “Festivalsäkerhet: Bråvalla”, antal anmälda brott 2014 och 2015.

10:15 28 Jun 2015

Att befinna sig i publiken på dagens första Bråvallaspelning, med den hett omdiskuterade Zara Larsson, är ungefär som att befinna sig i hennes kommentarsfält på Instagram.

Otaliga killgäng skriker ”visa pattarna” medan deras tjejkompisar ser obekväma ut. En tjej skriker sig röd i ansiktet på någon som kritiserar hennes uttalanden de senaste dagarna. Folk gråter och skrattar och vrålar ”jag älskar dig Zara”. Alla tar selfies mot scenen.

Den främsta kritiken mot Zaras egen kritik angående hur Bråvalla lanserar sina bokningar har varit att hon tror för mycket om sig själv. Men Zara Larsson har inte hybris. Hon är exakt lika stor som hon tror sig vara. När hon ropar från scen att alla kan texten till hennes hitballad Uncover är det för att varenda människa omkring mig kan varje rad. Med den här spelningen, komplett med talangfulla dansare och litet band, bevisar Zara att hon är precis så mycket världsstjärna som hon faktiskt vill vara. Alla har bara inte upptäckt det än.

Efter en smärtsamt lång tid av att försöka undvika Stiftelsens konsert (jag lyckas inte) letar jag mig in i ett tält för att se Little Jinder. Hon tackar de som kommit dit istället för att se Major Lazer på största scenen, tittar på setlisten hon klottrat ner på sin arm – men det tar ett tag innan hon lyckas komma igång.

Det charmiga med Josefine Jinder är att hon ofta visar prov på stor transparens, både i låttexter och intervjuer, vilket också återspeglas live. Det är mycket teknikstrul och felsjungningar. Men det är trevligt att det känns lite hemmagjort – och dessutom har hon mycket framgångsrikt arrangerat om Ful och tråkig tjej till en sorts trummig happy hardcore-låt. När Rebecca & Fiona kommer ut för att sjunga Vita Bergens klockor och avslutande Sommarnatt, med en flaska bubbel i högsta hugg, finns det inte mycket kvar att klaga på.

Kents konsert är jag tyvärr för nostalgiskt jävig för att skriva något om.

/Greta Thurfjell

Läs även tidigare rapporter från Bråvalla – dag 1 och dag 2

10:19 27 Jun 2015

Det första jag ser på Bråvallas andra dag är Mapei. Förvånansvärt många andra gör samma sak, med tanke på att klockan bara är två på dagen, men så är hon också värd det.

Hon åkallar solen som vägrat titta fram under stora delar av festivalen, jublar när den äntligen gör det: ”Vi är häxor!”. Hennes självklara blandning av rap och sång gör sig bra mitt på dagen, trots allt, och hon charmar publiken fullständigt med sitt mellansnack insprängt i låtarna. Det är härligt att se henne så lekfull och rar, särskilt när hon avslutar med en utökad liveversion av magiska Don’t Wait, komplett med stråkar och robotdans till det förlängda Daft Punk-sång-partiet. Solen försvinner igen i exakt samma ögonblick som hon går av scen.

Ett tag befinner jag mig, precis som igår, i stand up-tältet. När David Batra uppträder har folk ställt sig intill tältduken på utsidan för att få skratta, eftersom lokalen är överfull. Han skojar om GPS-röster och (något förvånande) sin politikerfru. David Sundin drar några ordvitsar i egenskap av Alla Mina Kamrater-medlem. De övriga medlemmarna gormar uteslutande om knark.

När Seinabo Sey kliver ut på den röda scenen känns det som att publiken kollektivt håller andan. Det senaste året har hon med bara några få låtar präglat musik-Sverige, och nu vill folket se vad hon går för. I sin röda sidensärk fyller hon liksom upp scenen helt själv, med sin röst och sin närvaro, jag vet, ingen är förvånad.

Kanske funkar hennes set egentligen bättre för en sittande inomhuspublik, men vilka är vi att klaga? När hon gör sin Rather Be-cover innan showen exploderar i den förväntade Younger-finalen finns det inget att tvivla på: Seinabo är här för att stanna.


… Still, so often they are! Rubrik: Gaffa. 

Robbie ”fucking” (smeknamn: hans eget) Williams hör jag lyckligtvis på säkert avstånd. Eller, inte tillräckligt säkert. Jag hör honom slakta den ena låten efter den andra, från Lordes Royals till Bohemian Rhapsody, i ett rasande showtempo. Per Sinding-Larsen ber mig skriva att Let Me Entertain You är en vidrig låt. Jag frågar mitt sällskap om det verkligen är Williams som har gjort We Will Rock You. Tydligen står 35 000 personer framför scen.

Det har gått rykten under dagen om att Silvana Imam skulle ställa in sin late night show på festivalen, kanske på grund av hennes nästa album skjutits upp. Men när hon kommer ut på scen är allt sig likt. Hon har röda rosor som backdrop, en eldigare version av Kim & Kanyes bröllopsvägg, och bakom två skärmar står hennes anonyma musiker. Otaliga andra artister springer in och ut på scenen – Beatrice Eli, Sabina Ddumba, VAZ… De dränker publiken i strobe och bengalrök. Efter spelningen ser jag Silvana rusa ut på scenen igen för att dela ut rosor till de fans som troget stått kvar. Vita, den här gången.

/Greta Thurfjell

P.S. Inför dagens första spelning på Bråvalla: läs vår recap av Zara Larsson/Expressen/Günther-bråket. D.S.

9:40 26 Jun 2015

Jag vadar igenom högarna med hö som av någon anledning strategiskt har spritts ut vid ingången. Det märks att jag är på landet. Nej, jag skojade. Jag är på Bråvallafestivalen utanför Norrköping.

Dagen börjar dessvärre med ett gäng besvikelser. Den första: Angel Haze har ställt in. Inte förrän jag står framför scenen och undrar var den amerikanska rapstjärnan håller hus nås jag av nyheten att hon har haft flygstrul och därför fortfarande befinner sig på hemmaplan – något hon inte verkar särskilt ledsen över, eftersom hon har så mycket universum att tänka på.

Sen gör jag bort mig i ciggkiosken. Jag är redan sur för att de inte säljer Camel Activate Purple – ja, jag är från Stockholm – när en milt förvånad röst säger: ”Nej, vänta, du måste använda bandet?”. Jag har glömt att min plånbok numera sitter på mitt festivalarmband, och istället stått och viftat med mitt visa-kort framför en sensor. På Bråvalla sköts all betalning via ett chip som man får fylla på i små baracker. Skamsen och rodnande går jag och ställer mig i den kön.

Bråvalla serverar inte bara musik av typen ”allt”, utan har även byggt upp ett cirkustält och fyllt det med stand-up. Eftersom mitt sällskap är komikern Petter Bristav, även känd från den Festivalpodd vi gör tillsammans, kommer jag gång på gång tillbaka hit. För det mesta är det ganska stillsamt.

Men när en dansk man i skräckande sjuttiotalsfrisyr och röd polotröja kommer upp på scen fylls tältet som genom magi av hundratals ungdomar. Tydligen är komikern Patrik Larssons karaktär ”Karsten Torebjer”, som återfinns på SVT Play, bland det roligaste som hänt nittiotalisterna – trots att hans skämt består av att han dricker Gammeldansk och omtolkar Pølsemannen till ”Köpenhamns mest kända blottare”. Danskhumor – hett igen!

Men sen ljusnar det – inte bara vädermässigt. A$AP Rocky kommer ut på scen till A$AP Mobs Hella Hoes, vrålar ”I got hoes” framför en backdrop av en naken, dansande tjejsiluett. Jag förutspår ett Outkast-bråk men som tur är verkar kultursidorna hålla sig lugna. Han presenterar sig med orden ”I go by the name A$AP Rocky, the pretty motherfucker”, och förlåt, men det är han verkligen. Mysigast stund: när han bjuder upp sin kompis Joey Bada$$ som spelat tidigare under dagen och de hoppar fram och tillbaka över scenen, två modemedvetna små kanonkulor av överskottsenergi.

Rebecca & Fiona har en oförtjänt liten publik när de går på scen, även om den sen växer. De vrålar ”come on party people”, projicerar Lindsay Lohans skandalrubriker bakom sig, och trycker på play. Mer än att det är ett bra set – vilket det är, även om jag hade velat höra mer av deras egna låtar – är det underbart att se dem dansa, skrika, sjunga med. Två synkroniserat vevande siluetter mot den grälla backdropen, som emojin med två likadana, armkrokande tjejer i baddräkt.

När de skriker ”fuck Maskinen, jävla gubbar” om sin rivaliserande akt, på en scen några hundra meter bort, är Bråvallas första dag som bäst.

/Greta Thurfjell

P.S. Tyvärr för festivaler ibland också med sig mänsklighetens avskräde. Läs HanaPee om gårdagens våldtäkter på Bråvalla. D.S.

7:30 30 Jun 2014

Ett blekt Bråvalla under sista dagen.

De mörka molnen har inte lämnat Bråvalla när lördagen tar sin början. Campingen liknar ett slagfält fyllt av förlorade själar. Var gårdagen festivalens sista dag? En kan nästan misstänka det då besökarna verkar mer än uppgivna inför faktumet att den svenska sommaren inte kommer återvända innan festivalen når sin ände. Mer än någonsin skulle de behöva den helande kraften i solens strålar, men regnet är i luften och nu kan de endast be för att blixtrar inte kommer vända upp och ner på allt igen.

Jag själv är också tämligen sliten efter en lång gårdag och de kalla vindarna, när jag vandrar över festivalområdet, verkar vilja ta mig långt därifrån. Men efter att ha lyckats ta mig från Sensation-scenen vid norra delen av området till tältet Pacific verkar jag ha hittat hem. De kalla vindarna avtar och tillsammans med min vän Martin tar vi oss långt fram för att finna några andra av våra kamrater – samt omringa oss av den mänskliga värmen. På scenen ska Robert Hurula Pettersson ta plats med band för att återingiva lite hopp till frusna åskådare.

Hurula med band – kanske festivalens snyggaste?

Hurula har en bakgrund inom punken som sångaren i Umeå-bandet Masshysteri, och visst lever punken än när han står på egna ben. Men denna dansvänliga punkrock i indiekostym låter inte publiken vila. Debutalbumet Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för tjöt med refränger om revolt och brustna hjärtan. Ett ungdomligt rockepos som gör sig perfekt på en scen och fyller bröstkorgar med värme medan fötterna dömnar. Även fast Hurula kanske inte längre är Satans barn så tycks han besitta demoniska krafter när de tappra fansen längst fram fångas av hans textrader. ”Allt ska försvinna/inatt ska vi brinna” sjunger han och med den glöden ges den gråa festivalen den nytändning som krävs.

Punken skall leva vidare under dagen, antingen från åldrade legendarer likt Bad Religion eller The Offspring (okej, det kanske finns några undantag där). Men de har knappast samma energi som Hurula med band eller den attityd kvällens headliner besitter: Kanye West.

Egot rapparen från Chicago besitter är minst sagt storslaget, det krävs ändå en hel del för att kunna titulera sig själv ”the number one rockstar in the world” (något han hinner göra nästan direkt). Är han just världens största rockstjärna? Kanske inte. Men kan han ställa till med en sjuhelvetes show? Definitivt. Yeezus vänder upp och ner på Bråvalla utan den massvisa scendekor eller gäster likt Jesus som han erbjöd under sin senaste USA-turné. Här har vi istället en minimalistisk tillställning med en gigantisk rektangel – tillika projektor – som dess mittdel, en dj samt Kanye själv. Det är en kavalkad av hits han har att dra av, från debuten College Dropouts soulsamplande låtar till senaste albumets dystopiska inferno av synthar. Här är han en frälsare av rang och församlingen älskar sin profet, speciellt när han har något att klaga över – här bland annat media – med sina rants. Även fast den besitter ett underhållningsvärde i sig måste jag vände ryggen till under Kanyes långa monolog, det finns nämligen en artist kvar att se. 

Att få till en bild under Earl var ett uppdrag dömt att misslyckas.

Vi återvänder till Pacific-tältet för festivalens allra sista uppträdande på den allra minsta scenen.  Från Los Angeles har den unga rapparen Earl Sweatshirt tagit sig. Odd Future kollektivets utan tvekan mest begåvad rappare har samlat en skara av hängivna fans – där fiskehattar verkar vara ett återkommande stilgrep. Jubel uppstår redan när de kan skymta dj:n Taco – även en del av kollektivets tv-serie Loiter Squad – som startar det hela med ett set av basfyllda traplåtar. När musik från namn likt Young Thug ljuder från högtalarna blir det allt svårare att stå still. Det är svettigt och smått våldsamt när publikhavet blir till en storm av vågor.

Sedan kan huvudpersonen själv inta scenen och kaos bryter ut. Han har kanske inte närvaron eller lika mycket kärlek för anarki som sin vän Tyler, the Creator men Earl kan ändå ställa till med ett storslaget uppträdande. Rap anklagas ofta för att vara en rätt trist genre när det kommer till livespelningar. Men det är en myt som tillhör den äldre generationen. 20-åringen på scen vill inget annat än att någon ska lämna tältet med en blodig näsa, något han verkar nära på att uppnå med låtar likt Orange Juice och Earl. En misstanke är att kanske inte så många av fansen är några erfarna punkare, men doften av svett är så nära en punkspelning du kan komma i detta sammanhang. Här ses ett flertal halvdana moshpits och några fans försöker även surfa på det vildsinta havet. De faller dock platt, något Earl inte behöver känna igen sig i. Av de uppträdande jag fick ta del av gav han mig det svettigaste och mest adrenalinstinna av dem alla, en perfekt sorti för festivalen.

Efter en dag dominerad av mörker och regn ser samtliga på väg mot campingområdet inte längre så uppgivna ut. Festen verkade kanske ha fått sig ett tidigt slut under dagen men nu var den igång igen för fullt. Värmen fanns inte i vädret utan i musiken, och vem behöver solen när du har punken?                             

Pharrell fann även – lite oväntat – ett hem på campingen.

Festivalens bästa utstyrsel?

Angelica, Amanda och Victor med vänner hälsar från festivalen medan jag tackar för mig!

/S