Om man vill testa någons matintresse är auberginen ett bra verktyg att använda sig av. De som älskar auberginer älskar i regel att laga mat. Individer som ogillar dem eller säger ”är inte det en ursprungsbefolkning?” har oftast varken intresse eller kunskap om matlagning. Sedan finns de förstås de som uppskattar auberginen men inte riktigt har knäckt koden hur de ska tillredas. Dessa kallas för lekmän. Sånna som ”du och jag”. Det jag vill komma till är att när du har vunnit en aubergines förtroende är den dig lojal för evigt. Jag är själv inte där ännu, trots mina många och långa försök till att nå auberginenirvana. Jag stretar på. Det kanske du också gör. Därför tänkte jag dela med mig av kunskaper jag snappat upp på vägen.

Jag tänker att vi börjar med att slå i Matlexikon av Niki Segnit för att se vad det är frågan om.
“En bra, rå aubergine smakar som ett sött, lite menlöst äpple. När den tillagas får den en helt annan, mustigare smak. Stekta auberginer blir ljuvligt krämiga och ännu godare om man strör på någon sötaktig, värmande krydda. I grytor eller grillade lutar de åt de myskigare, svampigare hållet som passar bra till salta ingredienser. Man kan ju inte gärna sätta tänderna i en aubergine på torget för att se om den känns som den ska, det man får utgå från är ytspänningen. En perfekt aubergine ska vara lika spänstig som en delfin, och precis som delfinen gnissla till när du nyper i den.”

Mina bästa recept där auberginer figurerar eller till och med spelar huvudrollen är den syditalienska rätten melanzane parmeggiani (även kallad auberginegratäng, men det låter ju inte lika spännande) och en röra min mor lärt mig på rostad urgröpt aubergine som blandas med dill, rökt paprikapulver och citron. Önskas mer information om ovanstående så kan det ordnas, men för idag håller vi oss till de stora svepande dragen.

Det som avskräcker folk från aubergine är främst:
1)      De smakar som träbitar när de är råa
2)      Auberginer är mycket törstiga. De suger åt sig sinnessjuka mängder olja när de tillagas, framförallt i stekpanna, och därför blir som en oljig smaklös hög med snor om de inte tillreds på rätt sätt.

Trist. Det är varken värdigt dig eller grönsaken och så kan vi ju inte ha det. Och det här med att de är så törstiga är faktiskt ett problem. Jag drar mig till minnes ett avsnitt av Nigella Bites där hon säger att ”Aubergines do drink up a lot of oil. That’s just what they do. You’ve just got to accept it” när hon lagade en rätt där auberginen skulle grillas för att sedan svepas som en piffig stola kring axlarna på nån liten ost. Ja, man kan ju ha den inställningen, eller så motarbetar man den med hull och hår. För ett tag sedan kom jag över en metod att laga auberginer som var lite omständlig men verkade lovande, och som tar sig an oljedilemmat. Tanken är här att man halverar eller kvartar auberginen, skär ett kryssmönster i dem och dränker de snabbt i riktigt iskallt vatten. Upp med dem och torka noga. Tanken med detta är att köttet liksom chockas och bildar luftfickor så att det inte suger åt sig så sjukt mycket olja. Värm olja och fös försiktigt ner auberginerna först när det är riktigt hett. Fritera i några minuter och skölj sedan igenom bitarna i en kastrull med kokande vatten. Hela denna virriga process mynnar ut i att du har auberginer som har en underbar konsistens och bäst av allt – mer än gärna suger åt sig av eventuell vätska du introducerar de för.

Eftersom jag är en positiv och öppensinnad individ prövade jag detta. Första gången jag gjorde det använde jag stora auberginer som jag bara delat på längden till två stora båtar. Jag dränkte dem i iskallt vatten en stund, torkade av och friterade. Det skulle visa sig vara ett misstag att laga dem i så vansinnigt stora bitar. De krävde lång tid i pannan och effekten av det isande badet avtog liksom, och de slutade som oljiga träbitar ändå. Andra gången däremot skar jag auberginerna i en cm tjocka skivor och gjorde samma sak. Denna gång behövde de bara några minuter i oljan och resultatet blev fantastiskt! Efter tillagningen gav jag dem the royal treatment och lät de ligga på en kökshandduk för att bli av med extra olja, sedan stoppade jag ner dom i ett litet bad av japansk soja som jag löst upp lite honung i och sedan pepprat ordentligt med svartpeppar och en liten skur av rostade kumminfrön.

Andra säger: Skit i allt krångel! Skär i skivor, pensla med olja och grilla i grillpanna tills de der snygga ut. Ja, så kan man ju göra också. Ska de bakas i ugn har man det lite lättare, då kan man i princip dumpa in hela grönsaken på en plåt och låtsas som det regnar i en timme. Kanske tar man itu med deklarationen under tiden, eller gör en avatar i MyIdol.

Nu har jag lärt er allt jag kan, på ett ungefär. Jag hoppas att ni visar mig samma vänlighet i kommentarerna.