Jaha nu blev det lite som det blev, jag kom hem från semestern och fick med ens häcken full, som det ju brukar heta. Rapporteringen kom således av sig lite. Men för att knyta ihop Amalfi-säcken tänkte jag använda mig av ett format jag håller mycket kärt, nämligen att lista saker. Lite diffus beskrivning kanske, men vad gör väl det när det är jag själv som är herre på denna blogg till täppa: här kommer resten av mina matupplevelser, i form av en slags blandad resekonfekt utan inbördes ordning. Mums, ellerhur.

1. Drinkpickles

När det är varmt är det extra gott att ta sig en god pickle, nästan som att vinägern punkterar hettan en aning. En ursäkt att göra det är att samtidigt ta sig en god drajja, det är nämligen inte så dumt ihop. Just till nämnda drink fick jag en mycket god liten syltlök. Små, delikata och inlagda i balsamvinäger istället för gammal vanlig bruksvitvinsvinäger.

2. Pasta vongole

Vad annars? Just denna musselanrättning hade sällskap av en pastaform jag inte kan namnet på och aldrig sett hemma. Som en femtoncentimeters knubbig och skruvad spaghettiflärp. Någon som har en eventuell korrekt benämning?

3. Spatlarna

I huset vi hyrde fanns ett kök, och i det köket fanns ett gäng spatlar i trä som fick mitt hjärta att banka lite hårdare. Insåg hur vansinnigt förtjust jag är i den här typen av matlagningsredskap, gamla skruttiga trotjänare i trä som säkerligen sett både det ena och det andra i sina dagar. Oftast nedärvda från någon familjemedlem som tycker sig ha för många. Själv har jag av oförklarliga skäl inte en enda, vilket ju inte kan benämnas som något annat än helt jävla sinnessjukt (donationer mottages tacksamt).

4. Auberginer

Vad bra det är på auberginer, italienarna. Och vad otroligt dåliga vi är är i Sverige. Känner man att man är en av dessa sopor är ett sätt att närma sig auberginen att läsa det här gamla blogginlägget, ett annat är att laga melanzane alle parmigiana, en mig personligen ohotad favoriträtt bland grönsaksgratängerna.

5. Börja dagen bra

Varje dag, en MVG+frukost inklusive extra allt.

6. Bar Bruno

Under en avstickare till Positano passade vi på att besöka Bar Bruno, en liten restaurang belägen på en av vägarna som snirklar sig upp och ut ur staden. Restaurangen på ena sidan gatan, serveringen på andra. Maten var verkligen rasande god, jag åt dagens fisk som tillagats inslagen i foliepaket tillsammans med ett gäng örter, potatis och morötter, en underbar hummerpasta, och en slags päron/smördeg/mascarpone-komposition till efterrätt. Att säga att utsikten var fin är en grav underdrift, men hur många superlativ ska man behöva ta i sin mun egentligen? Jag lägger in några extra bilder istället.

7. Mackan

Ibland räcker det med en jäkligt god macka för att man ska glömma sina bekymmer sorger och besvär. Den här tillexempel, perfekt i sin enkelhet: bresaola, ruccola, jätteflagor parmesan, mycket pressad citron och olivolja.

Återskapade en grönsaksfri version av upplevelsen samma kväll som vintillbehör innan middagen:

8. Restaurangen på Hotel Caruso

I Ravello finns två hotell kategori otrolig pompa och ståt: Palazzo Avino (där det finns både tvåfaldigt – i alla fall vid något tillfälle, nu kan det vara en – michelinstjärnbelönt restaurang vid namn Rossellinis, och en mysig bar på temat ”lobsters and martinis”). Det andra är Hotel Caruso, som även det är ytterst spektakulärt, och som har en egen hyllad restaurang, nämligen Belvedere Restaurant. Kvällen innan hemfärd gick vi till den sistnämnda, vi hade liksom laddat lite för det, för det såg så jäkla fint och härligt ut på sin upphöjda stenplatå högt uppe bland gränderna i staden. Dessutom hade jag förhandsstalkat stället ordentligt på www, och kunnat konstatera att det ej skulle missas. Det var sannerligen en värdig avslutning, bara miljön gjorde det liksom värt det, speciellt om man som jag tydligen gillar kombinationen överflöd av vita hortensior + överflöd av levande ljus.

Maten var förstås också *något i hästväg*, med sånna där fnissiga pincett-och-pipett-uppläggningar: frasiga skum och såspluppar, små ätbara fluff, kuber och torn. Jag åt först en rätt som de själva valt att kalla ”springtime in the garden”, och det beskriver väl det hela ganska bra – ett antal grönsaker, samtliga tillagade på sitt eget finurliga och fantastiska vis.

Nästa rätt var inte sämre den: är man köttätare och befinner sig på en bra restaurang och ser att de har en rätt på temat äpple och gris på menyn tycker jag att man i nio fall av tio bör slå till. De hade en sådan rätt, och jag slog till. Hurra för det beslutet, säger jag bara.

Vi åt och drack en massa annat också, som för det mesta var lika angenämt som rätterna jag beskrev ovan. Det enda smolket i bägaren var när jag presenterades med menyn, och bedrövat väste till mitt sällskap att det står ju inga priser!!!!. Det visade sig att jag hade fått en slags ”kvinnomeny”, med bara rätterna presenterade utan tillhörande belopp, medan mitt manliga sällskap hade full överblick över både mat och ekonomi. Jag har hört talas om detta men aldrig upplevt det själv, och det gjorde mig vansinnigt paff, lite lätt förnedrad och mycket full i skratt. Någon gång ska väl vara den första, och på sätt och viss kändes det typiskt att det skulle ske just där.

9. Glass

Det har konsumerats stora mängder glass. Godast var en pistageglass vars färg var beigebrun snarare än sådär piggt grön som den kan vara. Det brukar vara en go tumregel med pistageglass: ju fulare desto bättre. Den finns dock inte på bild, så den här (också mycket goda) jordgubbsglassen får äran att representera i glass-segmentet.

10. Fiskar

Har ätit otroligt mycket god fisk! I alla möjliga former. Alla dessa rätter med ingredienser nyss plockade ur havet och tillredda med största möjliga lyhördhet har fått min inre fisk-lover att vakna till liv igen, efter att länge ha legat i dvala i någon slags uttråkad torskryggsbesatt stockholmskrogsmentalitet. Hej ömsint filéad havsabborre, hel saltimbakad dorata och smörduschad havskräfta, kul att se era goda fejs igen!

Det var allt! Jag tackar för mig och stänger här med Italien-kapitlet för denna gång. Nästa resedagbok blir från Västerbotten, och kommer förmodligen innehålla ett gäng helt andra saker.

/Slaktarn

PS: För den som tycker den här sortens mat-på-resor-skildringar så kan jag tipsa om att trycka på taggen på resa, där finns allt relaterat samlat.

Den som någon gång försökt få fram ordet penis med hjälp av emojis vet att det bara finns ett alternativ: auberginen. Det är inte optimalt, men fungerar i nödsituationer. Och sådana befinner man sig ju i både titt som tätt.

Det vet tydligen kondomtillverkaren Durex också om. För en vecka sedan rasslade det till av skräckblandad förtjusning i sociala medier när Durex basunerade ut att de hade för avsikt att lansera en kondom med smak av aubergine:

#BreakingNews: We’re launching an exciting new savoury #condom range – Eggplant flavour! ? #CondomEmoji pic.twitter.com/idA07EaiXC

— Durex Global (@durex) 5 september 2016

Alltid skoj när auberginen får vara med och bryta ny mark, tycker jag. Tyvärr visade det sig dock att detta, inte helt oväntat, var ett skämt. Efter att ha delats en miljard gånger på olika www-forum kröp det fram att det hela var en del av en PR-kupp som legat i loopen sedan ett år tillbaka.

You got us, there’s no Eggplant condom! But why no #CondomEmoji? RT if you agree emoji makers should make one! pic.twitter.com/6H6AU6zkJ6

— Durex Global (@durex) 5 september 2016

Underhållningsvärdet åsido får man nog ändå lov att säga att missionen var åtminstone relativt nobel: Durex vill ha en kondom-emoji, som den del i en kampanj att underlätta för och pusha unga människor att prata om säkert sex. Och alla vet ju att unga människor endast kommunicerar genom emojis. Huruvida det blir något alternativ till auberginen i emojivärlden återstår att se.

/Slaktarn

PS! Relaterad läsning (minus kondomaspekten) finns här: en lång lektion i hur du vinner auberginens förtroende och får den att smaka toppen istället för träbit. 100 % värd läsning.

Om man vill testa någons matintresse är auberginen ett bra verktyg att använda sig av. De som älskar auberginer älskar i regel att laga mat. Individer som ogillar dem eller säger ”är inte det en ursprungsbefolkning?” har oftast varken intresse eller kunskap om matlagning. Sedan finns de förstås de som uppskattar auberginen men inte riktigt har knäckt koden hur de ska tillredas. Dessa kallas för lekmän. Sånna som ”du och jag”. Det jag vill komma till är att när du har vunnit en aubergines förtroende är den dig lojal för evigt. Jag är själv inte där ännu, trots mina många och långa försök till att nå auberginenirvana. Jag stretar på. Det kanske du också gör. Därför tänkte jag dela med mig av kunskaper jag snappat upp på vägen.

Jag tänker att vi börjar med att slå i Matlexikon av Niki Segnit för att se vad det är frågan om.
“En bra, rå aubergine smakar som ett sött, lite menlöst äpple. När den tillagas får den en helt annan, mustigare smak. Stekta auberginer blir ljuvligt krämiga och ännu godare om man strör på någon sötaktig, värmande krydda. I grytor eller grillade lutar de åt de myskigare, svampigare hållet som passar bra till salta ingredienser. Man kan ju inte gärna sätta tänderna i en aubergine på torget för att se om den känns som den ska, det man får utgå från är ytspänningen. En perfekt aubergine ska vara lika spänstig som en delfin, och precis som delfinen gnissla till när du nyper i den.”

Mina bästa recept där auberginer figurerar eller till och med spelar huvudrollen är den syditalienska rätten melanzane parmeggiani (även kallad auberginegratäng, men det låter ju inte lika spännande) och en röra min mor lärt mig på rostad urgröpt aubergine som blandas med dill, rökt paprikapulver och citron. Önskas mer information om ovanstående så kan det ordnas, men för idag håller vi oss till de stora svepande dragen.

Det som avskräcker folk från aubergine är främst:
1)      De smakar som träbitar när de är råa
2)      Auberginer är mycket törstiga. De suger åt sig sinnessjuka mängder olja när de tillagas, framförallt i stekpanna, och därför blir som en oljig smaklös hög med snor om de inte tillreds på rätt sätt.

Trist. Det är varken värdigt dig eller grönsaken och så kan vi ju inte ha det. Och det här med att de är så törstiga är faktiskt ett problem. Jag drar mig till minnes ett avsnitt av Nigella Bites där hon säger att ”Aubergines do drink up a lot of oil. That’s just what they do. You’ve just got to accept it” när hon lagade en rätt där auberginen skulle grillas för att sedan svepas som en piffig stola kring axlarna på nån liten ost. Ja, man kan ju ha den inställningen, eller så motarbetar man den med hull och hår. För ett tag sedan kom jag över en metod att laga auberginer som var lite omständlig men verkade lovande, och som tar sig an oljedilemmat. Tanken är här att man halverar eller kvartar auberginen, skär ett kryssmönster i dem och dränker de snabbt i riktigt iskallt vatten. Upp med dem och torka noga. Tanken med detta är att köttet liksom chockas och bildar luftfickor så att det inte suger åt sig så sjukt mycket olja. Värm olja och fös försiktigt ner auberginerna först när det är riktigt hett. Fritera i några minuter och skölj sedan igenom bitarna i en kastrull med kokande vatten. Hela denna virriga process mynnar ut i att du har auberginer som har en underbar konsistens och bäst av allt – mer än gärna suger åt sig av eventuell vätska du introducerar de för.

Eftersom jag är en positiv och öppensinnad individ prövade jag detta. Första gången jag gjorde det använde jag stora auberginer som jag bara delat på längden till två stora båtar. Jag dränkte dem i iskallt vatten en stund, torkade av och friterade. Det skulle visa sig vara ett misstag att laga dem i så vansinnigt stora bitar. De krävde lång tid i pannan och effekten av det isande badet avtog liksom, och de slutade som oljiga träbitar ändå. Andra gången däremot skar jag auberginerna i en cm tjocka skivor och gjorde samma sak. Denna gång behövde de bara några minuter i oljan och resultatet blev fantastiskt! Efter tillagningen gav jag dem the royal treatment och lät de ligga på en kökshandduk för att bli av med extra olja, sedan stoppade jag ner dom i ett litet bad av japansk soja som jag löst upp lite honung i och sedan pepprat ordentligt med svartpeppar och en liten skur av rostade kumminfrön.

Andra säger: Skit i allt krångel! Skär i skivor, pensla med olja och grilla i grillpanna tills de der snygga ut. Ja, så kan man ju göra också. Ska de bakas i ugn har man det lite lättare, då kan man i princip dumpa in hela grönsaken på en plåt och låtsas som det regnar i en timme. Kanske tar man itu med deklarationen under tiden, eller gör en avatar i MyIdol.

Nu har jag lärt er allt jag kan, på ett ungefär. Jag hoppas att ni visar mig samma vänlighet i kommentarerna.