Barndomsbekännelser

11:19 21 Mar 2016

hot-dog-ftr

Om man har barn, eller känner något barn, vet man att de kan vara ganska okänsliga för det här med hygien i matlagningssammanhang. De kan tillexempel böja hela huvudet ner i bunken man blandar i och slicka på det man lagar. Ibland passa på att äta lite också, medan de ändå befinner sig där nere. Ibland är de väldigt snoriga, oftast faktiskt, och då kan det snörvlas och kletas hejvilt samtidigt som det rullas kokosbollar. Gärna i kombination med ett antal mycket riktade hostningar.

Huruvida jag slickade på kaksmeten i bunken som barn har jag ingen aning om (men det får vi väl tyvärr utgå ifrån), men jag hade ett antal otilltalande vanor som jag av förklarliga skäl inte håller fast vid i vuxen ålder. En av dem var att hämta med mig råa ägg från kylskåpet och krypa in under sängen, för att sedan låtsas att jag var ett blodtörstigt rovdjur som med hjälp av ett klolikt finger borrade hål i ägget och slukade innehållet. På sant djurmanér lämnade jag skalen bakom mig i små krasande högar. Det var förstås det misstaget som senare skulle komma att avslöja min hemlighet. En annan otrevlig ovana var den att hälla ketchup på allt. Inte bara på pommes frites, makaroner och annat inom rimlighetens gränser, utan också i yoghurt och på gröt. Jag dyrkade ketchupen, åtrådde den innerligt. Att de vuxna i min omgivning försökte sätta käppar i hjulen för min kärlek till detta röda kladd stärkte bara positionen, men en vacker dag dog kärleken efter att ett ilsket rött utslag manifesterat sig i fejset. Det var en dealbreaker. Kärleken är inte blind.

En vana jag minns utan att få kväljningar av att tänka på är den med basilikabladen. Där jag växte upp hade vi ofta en basilikaplanta i fönstret bredvid matbordet. Ibland åt vi pasta som hade formen av snäckor med någon sås till. Innan alla satt sig för att äta brukade jag välja ut ett av plantans större blad, knipsa av det och placera en pastasnäcka i bladet, för att sedan fylla den med såsen och toppa med eventuell riven parmesan. Detta känns ändå som ett ganska värdigt förhållningssätt till mat, det kanske till och med tyder på någonslags känsla för att kombinera smaker, även om jag nog inte skulle imponeras så värst mycket om anrättningen serverades som plockmat på ett mingel av något slag, som en slags mycket banal snitt.

Något som är både tråkigt och kul med barn är att de har så starka åsikter kring mat. De tenderer att ha en orubblig övertygelse huruvuda något är bra eller dåligt att äta. Jag själv var i sexårsåldern övertygad om att varmkorv var djävulen, förmodligen på grund av yttre påverkan från ett äldre syskon. I den åldern råkade man ofta ut för varmkorvar. De dök upp på utflykter i skogen, på bästa kompisens kalas. På bensinmacken när man stannade för att tanka. Vägrade man äta ansågs man kinkig med maten på ett inkonsekvent och irriterande vis, och det är kanske inte så konstigt när ens övriga repertoar av godkända smaker involverade saker som sand och blyertspennor. En dag, förmodligen nära i tid till min systers anti-korvpropaganda, serverades varmkorvar på mitt dagis. Personalen stod och grillade, barnen sprang uppspelta runt i cirklar yra av lycka. Samtliga barn tilldelades en korv, även jag, trots protester. “Man måste äta” sa de. Jag upplevde en inre konflikt där hunger vägdes mot principer (om man nu kan kalla de för det), och tydligen var min övertygelse tillräckligt stark för efter en stund fann jag mig bakom dagisbyggnaden med en plastspade i ett fast grepp, grävandes en vad jag då ansåg var en stor grop. Jag hade publik. Några jämnåriga barn, några yngre. Jag minns att jag efter att ha grävt färdigt demonstrativt slängde varmkorven I gropen, och sedan uppmanade övriga att göra samma sak. Några av de yngre barnen följde mitt exempel, för att sedan började de gråta när de insåg konsekvenserna av sina handlingar, och så vandrade de tillbaka till dagisfröknarna som ganska omgående fick kännedom om mitt dåd.

Jag har inte haft kontakt med några barn sedan jag var barn själv förrän ganska nyligen. Jag är nämligen i den åldern då bäbisar ploppar upp lite här och var, och det i en rasande takt. Jag ser mycket fram emot att följa deras framväxande kulinariska egenheter (helst utan den där delen som involverar bristande hygien, men man ska väl inte hoppas på för mycket). Mest ser jag fram emot att se vanor som kommer att hålla i sig till vuxen ålder. Jag äter till denna dag inte varmkorv, åtminståne inte korvmojs-vamkorv. Däremot har jag slutat med varmkorvsmassgravarna.

/Slaktarn

En kommentar | “Barndomsbekännelser”

Skriv kommentar
Tillbaka upp
  1. Frida skriver:

    Det bästa med barn och mat är att om man är varken är för avlägset eller för nära släkt (säg, deras moster) så prövar (och gillar!) de snällt maten man lagat trots att deras grundinställning till all mat utom makaroner är att det bör betraktas som oätligt. Då kan man imponera oerhört på deras föräldrar genom att få dem att äta alla möjliga råvaror. Det fungerar givetvis bara ibland, barn är trots allt opålitliga.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.

Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.

Skriv kommentar
Tillbaka upp

Mest läst på NG

Mest läst på NG
Tillbaka
Mer inlägg