Mitt och Christopher Insulanders skivomslag. Till vår upcoming platta. Vi har startat punkband. Det heter Trashion Roadkill. Eller nåt.
Amanda
give me 5 feelings that describe your collection
Andreas
fear, guilt, happiness, desire, irony
Josef
yup!
Jag känner känslan fear. Jag känner känslan guilt. Jag känner åtrå. Jag känner ironi. Och jag känner definitivt lycka.
De där fem känslorna som Josef Lazo och Andreas Schimdl sa beskriver deras Fall Winter 2017-kollektion är så väldigt närvarande. Jag ser direkt, och jag känner det.
De finns i look ett- i läderjackan med leopardpälsdetaljer, i de (vad som ser ut att vara väldigt obekvämt) tighta byxorna, i chokern, i den snäva toppen. De finns i look fyra- i den genomskinliga överdelen med den hjärtformade urringningen som flyter ut och faller ner över axlarna. De finns i look sju- i det ljusblå slinkiga linnet, i den lilla fluffiga ljusblå kragen, de lila sammetsbyxorna och i den lilla ljusrosa spetsdetaljen ovanpå dem runt låret. En sån som jag tror för de flesta konnoterar ett väldigt väldigt litet plagg(?) vars funktion är att hålla en smutsig sedel på plats. De finns överallt. I lacket, i chapsen, i det skrikande röda, i printet som får mig att tänka på den typiska bordellväggstapeten, i det tighta, i den blottade huden.
Kollektionen talar ett mycket tydligt språk, det är rakt på. Enkelt att läsa utan att det blir platt.
Det är smart och fängslande. Väldigt fängslande. Unikt. Jag vill liksom se om och om och om igen. Sitta på visningsstolen igen, dra lite i den silkiga blusen backstage, scrolla bland bilderna. För att få känna det om och om och om igen.
Speciellt lyckan, för det är så sällan den infinner sig sådär på riktigt.
Och det är så häftigt, att känna den lyckan.
Att se de där ”fittlåga” (kanske dags att mynta begreppet kuklåga) byxorna och bli genuint glad. Alldeles varm inombords. Euforisk. Vem vill inte ha dem på sig?
Vem vill inte ha kläder som får en att känna så?
Ah, fan vad magiskt att få ta del av Lazoschmidls underbara språk.
Vem är kunden?
Orka
Orka den kommentaren
Jag tänker inte säga vem som sa det men det var någon “viktig”- en kort stund efter Emelie Janrells visning
Det finns ingen kund
Eller inte en sån kund, som hen syftade på
Kunden är den som ser det, blir kär, och vill ha det mer än allt annat, whoever the fuck that is
Det spelar ingen roll
Det är vem som helst
Vem som helst som blir varm inombords av att se det
Som ser det
Jag blev så provocerad av den kommentaren
Kom igen
Allt detta svenska mode, det snälla, det minimalistiska, det kommersiella, det med en tydlig kund
Det platta, det tomma, det TRISTA, det vi klagar på gång på gång på gång i form av att fnysa med ett glas bjudbubbel i handen
Har vi inte fått nog av det?
Varför avvisar vi det och sen ber om mer
När vi äntligen får se det vi tjatat om att vi vill se
Lägg av
Emelie Janrell gör inte mode vars ändamål är att hitta kunden, massproducera och tjäna pengar
Bli Filippa K
Bli Acne
Emelie Janrell gör mode med ett själsligt syfte
Det handlar om hantverk
Det är konst
Det utforskar femininitet och ägandet av den egna kroppen
Ja, det är känsligt, det har karaktär
Och det är helt enkelt sagt vackert
Imorse vaknade jag med intensiv ångest, ångest som eskalerade för varje andetag jag tog
Jag liksom vacklade hemifrån
Sen satt jag där klockan 15.15 med hjärtklappning, när jag väntade på att Emelie Janrells visning skulle börja
Jag satt där med en känsla av att hjärtat skulle hoppa ur kroppen och att luften skulle ta slut
Vidrigt
Men när den första looken skred fram, det här kanske låter löjligt, men- då släppte det liksom
Det var som att jag kunde andas igen
Att se något som så uppenbart skapats med hjärta
Blod, svett och tårar
Naket kanske
Utelämnande
Något så fullständigt utan en känsla av att ett jävla distanserat designteam suttit och funderat över kunden
Det fick mig att andas
Fuck kunden
Puss och kram och tack för att jag fick drömma mig bort en stund Emelie
Att jag fick andas och njuta
Fängslas av ett svepande tyg, ett fint mönster, eller lite glimmrande stenar
<3
|
|
