En helnaken och lerig Miley Cyrus kramandes med… sin adopterade gris(?) pryder det senaste omslaget av Paper Magazine. Grisgrejen är sjukt oklar, men känns trots det ganska ointressant att analysera, så det släpper jag på en gång. Något som däremot är intressant är helnaken-grejen. Att detta blir omslag nummer två (det efter Kim Kardashians) inom loppet av ett halvår av Paper Magazine som består av en helnaken kvinna.

Att en kvinna, i vår lilla samtid, är något naken på ett tidningsomslag är inte särskilt ovanligt. Naket är så kvinnor oftast porträtteras på omslag av diverse tidningar, eftersom att vår lilla patriarkala samtid helst ser kvinnor iklädda inga kläder alls. En skulle därför kunna se på de här Paperomslagen som en del och ett reproducerande av ett patriarkalt system.

Men jag vill inte riktigt göra det.

Omslagsbilden och cover storyns bilder på Miley Cyrus är inte stereotypt sexiga eller stereotypt sexualiserande. Hon poserar ”osexigt” gör grimascher (som hon så ofta gör) och har hår under armarna. Bilderna är liksom inte likamed ett uppvisande av en stereotypt ”sexig” och polerad kvinna, så som de flesta andra naken-kvinna-omslag ser ut. De är något annat.

Vanligtvis när kvinnor placeras nakna på tidningsomslag sker en objektifiering av dem och deras kroppar. De görs till objekt. Deras nakna kroppar blir till något att konsumera. En konsumtionsvara. Kvinnan blir sin kropp (som ska se ut och vara på ett visst sätt) och inget mer.

Men när jag tittar på Paper Magazine-bilderna på Miley Cyrus ser jag inte ett objekt, jag ser ett subjekt. Någon som bestämmer över sin nakenhet, lite på samma vis som jag kände inför Kim Kardashians omslag. Hon är naken, men hon är inte naken för dig. Hon är naken för sig. Hon är en person, med en kropp som hon är stolt över och självvalt (är jag övertygad om) visar upp.

Därför skulle jag vilja se på de här omslagen som att de har någon slags antipatriarkal funktion. Eller, hoppas på att de kan ha. Ett embracande och ett subjektsgörande av sig själv och den tillhörande kroppen. Jag menar, en naken kvinnokropp är ju inte problematisk i sig. Den är fantastisk.

Ps. är världens segaste på att uppdatera om modenyheter just nu. Ska skärpa mig. Lovar. Puss

Goth-ikonen Marilyn Manson, som jag tror att ungefär 90% av jordens befolkning får en hel del creeps av, har fått äran att (efter Kim K’s omtalade omslag) pryda det senaste numret av Paper Magazine som är fotograferat av ingen mindre än ärkepervot Terry Richardson. Alltså kom detta omslag till av en riktigt härlig liten manskombination. Inte helt oväntat är de tydligen vänner privat…

Den enda relationen jag har till omslagspersonen i fråga är när jag oväntat kommenterade hans utseende. Denna utseendekommentar skedde när jag var på en mycket oklar date(?) med två pretentiösa överklass-snubbar. De två Oscar Jacobson-klädda snubbarna satt och diskuterade Marilyn Mansons bok “The Long Hard Road Out of Hell” från 1998. Jag, helt ointresserad, satt knäpptyst i ungefär fem minuter vilket resulterade i att jag fick enorma intelligenskomplex och kände att jag bara MÅSTE bidra till konversationen. Därav kläckte jag ur mig “Marilyn Manson är rätt söt utan smink” vilket inte ens stämmer, han är nästan ännu obehagligare utan smink.

Men jaja, även om han nu skulle vara ”söt” utan smink så spelar det ingen roll när en beskådar detta omslag, vilket han har en hel del spackel på och ser obehagligare ut än nånsin- tack vare det där perversa leendet.

Nedan följer fler bilder på herr Manson tillhörande omslaget:

Marilyn Manson plus pappa Manson(!)

Det amerikanska utbildningsföretaget Catalyst twittrade följande i torsdags:

Det är alltså tre frågor kopplade till den omdebatterade omslagsbilden på Kim Kardashian för Paper Magazine som elever i USA ska kunna använda för att öva inför de nationella SAT-proven. Alltså, BISARRT är bara förnamnet till att använda en kvinnas rumpa som verktyg för matteundervisning. Vart fan är världen påväg?

Igår dök ALLA bilder från Kim Kardashian och PAPER Magazine plåtningen upp och hon är verkligen HELNAKEN. Här kommer bilderna i korrekt ordning:

Kritik mot dessa bilder (utöver att det är skandalartat att hon är NAKEN) har varit att det sker en fetischering av hennes kurviga kropp. Vilket det kanske gör? Ja, men för mig blir den kritiken till någon slags ofeministisk dubbelbestraffning, att när en självvalt, egenkärt och stolt visar upp sina kurvor blir det direkt omförhandlat till att det är problematiskt. Att hennes kurvor är problematiska, att de stör.

Något som snarare skulle kunna vara problematiskt med dessa bilder är vem fotografen är, Jean Paul Goude, och vilken bild den första bilden är en rekonstruktion av, vilket Valerie Kyeyune Backström precis skrev om här.

Carolina Beaumont 1976 ”Champagne Incident” av Jean Paul Goude

Herr Jean Paul Goude är en av vår tids mest kända fotografer. Omtalad för att ha tagit fantatiskt vackra bilder på svarta kvinnor (främst på Grace Jones) och omnämnd som hastigast för att ha utfört en extrem variant av postkolonialistisk exotifiering av svarta kvinnor.

”For our winter issue, we gave ourselves one assignment: Break The Internet. There is no other person that we can think of who is up to the task than one Kim Kardashian West. A pop culture fascination able to generate headlines just by leaving her house, Kim is what makes the web tick.”- PAPER Magazine

Världens mest omtalade rumpa pryder alltså omslaget av PAPER Magazines vinternummer. En skulle kanske kunna tycka att det är ett minst sagt sexistiskt omslag, med all rätt, men det känns alldeles för ironiskt för att vara sexistiskt. Det känns karikatyr-artat och som att Kim Kardashian helt medvetet står för karikatyrandet av sig själv. Det kan givetvis inte jag veta, men om jag känner henne rätt (vilket varje analyserande besatt fan av henne gör) är hon garanterat bossen över det här omslaget. Jag införskaffade precis numret med omslag nummer två.