Här kommer en liten sammanfattning av Paris herrmodevecka dag ett och dag två i form av mina visningsfavoriter, varsågoda att likt mig andas häftigt och få gåshud av följande kollektioner:

Valentino SS15

Raf Simons SS15

Louis Vuitton SS15

Issey Miyake SS15

Dries Van Noten SS15

Paris modeveckor är alltid någon slags given favorit för mig, men jag kan inte hjälpa att jag dras till- och inspireras av det där italienska douchebagmodet. Jag har sett ut som en italiensk douchebag hela veckan med v-ringat och löjligt stora guldfärgade solglasögon och kan liksom inte sluta att se ut så, är omedvetet (nu medvetet och accepterande) jätteförtjust i douchebagmode. Paris kanske representerar någonting som endast är visuellt tilltalande för mig just nu, jag njuter så mycket av att titta på ovanstående kollektioner men jag vill liksom inte se ut så. Vill alltså se ut som ett lyxlirar-douche- inte svalt cool, seriös och intelligent.

En liten analys kring det hela: jag som modern kvinna kanske känner att det är mer ok att klä mig stereotyp doucheigt, då det för mig blir rätt könsöverskridande. Samtidigt som en modern man kanske verkligen INTE drar sig till det, och hellre klär sig i Parisiskt herrmode som generellt är ”snällare” herrmode och betydligt mer könsöverskridande än det italienska herrmodet?

Roberto Cavalli SS15

Djurprintsmästaren Roberto Cavalli fick den fina äran att idag stänga Milanos herrmodevecka. Det italienska douchebagmodet och de v-ringade överdelarna nådde idag klimax med Roberto Cavallis visning och gav därför ett alldeles utmärkt avslut på den här mode-douchebagsagan. Slutet gott, allting gott.

Imorgon tar äntligen Paris över herrmodevecks-stafettpinnen och den första dagen erbjuder bla. Balenciaga, Christophe Lemaire och ASAP Rocky favoriten Raf Simons. Åh Paris, som jag har längtat.

Emporio Armani SS15

I vanlig ordning levererade Emporio Armani idag en kollektion i riktig douchebag-anda. Kollektionen osar en härlig kombination av det där klassiska italienska douchet och det något modernare Alexander Wang-douchet, alltså en lite mer seriös douchebag till skillnad från exempelvis Versace-douchet. Denna douchebag är väldigt förtjust i enkla färger som svart och vitt, hårda boxiga silhuetter och är formodligen mer intresserad av modefester än att glida omkring på en yacht.

Igår var det dag nummer två på Milanos herrmodevecka och jag skulle vilja säga (om en ska vara riktigt dramatisk) att det var en besvikelsens dag. Jag fick mitt hjärta lite lätt krossat. Men vi tar och börjar med gårdagens bästa, för att tona ner gårdagens sämsta lite. Här kommer det:

Moncler Gamme Bleu SS15

MGB är alltid en given favorit, det är alltid sjukt innovativt och fruktansvärt spännande att titta på med kollektionernas tusentals detaljer, lager på lager, intressanta materialval och tekniska lösningar. Jag avgudade allt den här kollektionen hade att erbjuda.

Vivienne Westwood SS15

Jag har aldrig 100% fattat tycke för Vivienne Westwoods estetik, men jag hittar alltid någonting att kära ner mig i och underhålla kan hon. Jag avskyr tråkigt mode, och Vivienne Westwoods kollektioner är väl kanske motsatsen till tråkigt? Sen måste jag bara tillägga att hon är en sådan fierce old lady, jag blir så inspirerad av henne som person. Om jag mot förmodan inte skulle hitta någonting av själva kollektionen att kära ner mig i så finns ju alltid den där lilla stunden i slutet av visningen när hon kommer ut på catwalken att se fram emot:

Vivienne Westwood

Calvin Klein SS15

Jag blev alldeles till mig av dessa plastiga färgglada tröjorna och jackorna, jag känner att jag genast vill ha en i varje färg. Resten av kollektionen såg ut ungefär som dem minus det roliga materialet och minus de roliga färgerna, alltså inte mycket skoj kvar att titta på, Calvin Klein i ett nötskal? Det är givetvis inte fult, men trist, å så trist. Jag skulle vilja säga att Calvin Klein är den internationella versionen av Filippa K, onödigt dyrt och onödigt tråkigt.

Prada SS15

Det smärtar mig att behöva säga det här, men gårdagens sämsta (det som utgjorde hjärtekrossen) var Prada som var om möjligt ännu tråkigare än Calvin Klein. Det som gör mig besviken är ju att Prada ska vara kanske det roligaste att titta på under diverse modeveckor. Den här visningen bestod av endast en massa ätstörningar och tråkiga kläder. Prada hade lyckats casta alla de allra smalaste modellerna och alla plaggens silhuetter framhävde det ännu mer. Trots att en är väldigt härdad vad gäller catwalks bestående av trådsmala modeller, var det här bara för jobbigt att titta på. Jag blev illa till mods och det kändes så himla omodernt. Kollektionen var lika omodern den, har vi inte sett det där x-antal gånger förut fast betydligt roligare? Skärpning Prada, det här var SÅ platt och SÅ trist.

Igår kl 20.00 gick Versaces herrvisning ÄNTLIGEN av stapeln och jag har givetvis lite tankar kring den idag.

Versaces herrvisningar känns alltid lite som en parodi på dem själva. Den där stereotypa italienska lyxliraren är liksom alltid närvarande och även under denna visning med denna kollektion får en möta den där italienska soldyrkaren och yachtägaren. Någonting som gör denna kollektion mer intressant att titta på (än vilken herrvisning som helst) är att den trots den nästan schablonartade lyx-mans-estetiken definitivt vågar vidröra någonting kanske mer typiskt kvinnligt i form av tighta nätplagg, v-ringade byxdressar och generellt mycket naken hud. Sen vet även den som sett backstage-bilden från igår att de uppdragna kalsongerna är i stringmodell. Som en troskämpare älskar jag givetvis att de där uppdragna 90-talsstringen verkar få göra comeback, och jag blir givetvis nöjd över- och road av att de får göra någon slags comeback på snubbar.

Den här återkommande versaceparodin är alltid väldigt underhållande och utmanar liksom sig själv lite kollektion efter kollektion. Exempelvis har denna kollektion gjort en omtolkning av- och gett nytt liv åt de där klyschigt italienska v-ringade tröjorna, i form av en ännu djupare v-ringning långt nedanför naveln. De v-ringade byxdressarna, de tighta nätplaggen och outfit nummer två i första kollaget är definitiva favoriter. De känns en aning könsöverskridande och mindre douche-stämplade, de känns som att de kanske försöker att uppmuntra något nytt slags manligt ideal, vilket en bara kan buga och bocka för, eftersom att en börjar bli lite trött på de där tradiga mansrollerna och det där tradiga mansmodet som aldrig verkar vilja rucka på sig.