Hugo:
Skulle ni? Skulle ni förlåta otrohet?
Och om ni skulle kunna det – hur tror ni man gör då för att gå vidare och inte ta upp otroheten hela tiden eller ha den som en gnagande tagg i bröstet?
Förlåta otrohet?
Skriv kommentar
Tillbaka upp
Kommentera
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar.
Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.
Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.
Skriv kommentar
Tillbaka upp
Lilla Ego |
Läs inlägget
Krogrecension: Bord |
Läs inlägget
Filmrecension: The Tragedy of Macbeth |
Läs inlägget
Nöjesguidens årssammanfattning 2024 |
Läs inlägget
Krögarna: Det äter vi på krogen 2025 |
Läs inlägget
Krogrecension: Ett Hem |
Läs inlägget
Krogrecension: Melanders Södermalm |
Läs inlägget
Mest läst på NG
Tillbaka
Mer inlägg
Har du inte publicerat det här nyss?
Jag har förlåtit otrohet, efter ett år kändes allt bra och som vanligt igen. Men visst kommer ju tankar och känslor upp ibland och jag börjar oroa mig för att han ska göra det igen, men då är det bara att vifts bort de tankarna. Det är ett val man får göra, gå vidare med den man älskar och välja att lita på hen igen, eller ta den enkla vägen ut och bara strunta i förhållandet.
Han kommer att göra det igen. Han blir bara bättre på att ljuga till nästa gång. Det är naivt att tro att han inte kommer att svika dig igen.
Du känner väl varken J eller hennes partner så du kan inte sitta och veta om hennes partner kommer vara otrogen igen eller inte. Jag har en vän som var otrogen mot sin partner av en hel del orsaker. Dom valde att stanna kvar och jobba på sitt förhållande och idag är de både lyckligt gifta och väntar sitt andra barn.
Tror du ja.
Att stanna kvar kan också vara ”den enkla vägen ut”. Beror ju på vad man själv känner är jobbigast.
Jag själv stannade kvar för att jag inte vågade lämna (till en början). Det är ju stort och omtumlande att bryta upp och börja på något nytt och okänt. Så för min del var att stanna att ta den enkla vägen.
Ah ja, det har du rätt i.
Det var en annan skvallerblogg som skrev om detta säkert därför du känner igen det ”J”
Har svårt att tro att jag skulle kunna göra det. Har dock aldrig varit i den sitsen så är svårt att förutspå.
Har förlåtit i tidigare förhållande, men skulle aldrig göra im det misstaget igen. Inte heller min kille skulle förlåta otrohet. Vi båda värdesätter tillit och respekt väldigt, väldigt högt i en relation.
Om den andre är otrogen har den ju visat att den inte går att lita på och att den brister i respekten inför den andre och dens känslor. Visst, ”alla kan förändras”, men nee.. been there done that. Vill inte vara tillsammans med någon som är kapabel att göra något som den vet gör mig så illa. Kort och gott.
Och PS, hur fasen är man otrogen mot något ”av misstag”?!
Typ om man råkar ramla över någon och vips så åker korven in i brödet, eller vad?
Eller att man av misstag hånglar med någon annan för att man misstagit den för sin partner?
Hajar inte alls. Eller är det ”av misstag” om man är jätte jätte jätte full när man gör det? 😛
Precis. Where did you MEAN to put it? In her purse?!?!// Rachel Green
Förstår inte heller resonemanget om att man kan göra ett misstag.. Visst i efterhand kanske man kan känna att det är ett misstag, men man har väl ändå koll på vad man gör med sin kropp (eller handlar otrohet om nåt hokus pokus???)
Kanske om man är så full att man inte vet vad man gör, men då låter det snarare som våldtäkt.
Nej skulle aldrig förlåta otrohet. Att kunna lita på sin partner är ju jätteviktigt, och efter något sånt skulle jag aldrig kunna det igen.
Att man inte vet vad man gör är en sån load of BS. Typ som om alkoholen vore en ond demon som tar kontrollen över ens kropo eller nåt.
Snarare är det väl så att när man blir full får man lättare att göra sånt man tänker på, men inte vågar i nyktert tillstånd. Eller som man inte gör för att man vet att man inte borde.
Att man plötsligt från ingenstans, helt tack vare alkoholen, hånglar eller ligger med någon annan än sin älskade partner är ju bara skitsnack.
Alkohol gör att man struntar lite mer i sociala koder, blir lite mindre blyg och att man helt enkelt struntar lite mer i saker. Den släpper på spärrar. Ibland kan den få en att göra saker som man kanske egentligen, i nyktert tillstånd inte vill, typ vara jätteärlig om vad man tycker om kompisens nya skithuvud till kille. Men man skulle ju inte få för sig att gå och puckla på killen (OM det nu inte är vad man i nyktert tillstånd också tänker att man vill, men inte borde). Man är ju fortfarande medveten om vad man gör, man bara skiter lite mer i vad folk tycker om det och vad man borde och inte.
Det är bara en riktigt dålig ursäkt.
Du låter sjukt naiv och nonchalant i ditt resonemang. Kul att du endast upplevt alkoholens milda effekt som ”släpper lite spärrar”. Men men, alla har vi olika erfarenheter 🙂
För mig händer inte mycket mer än så, nej. Och inte för min partner eller vänner heller. Händer det andra saker med en när man dricker alkohol så kanske man inte borde dricka så pass mycket att det blir på det sättet helt enkelt.
Brukar du själv eller personer i din närhet tappa förståndet helt när ni dricker eller vad är det du menar händer egentligen?
Och – HUR mycket dricks det för att lyckas hamna i det stadiet? 😛
Men så är jag mycket för det där med att man alltid har ett eget ansvar också.. full eller ej.
Det är väl oftast ingen som tvingar en att supa sig redlös. Och kanske borde man avstå från att blir så pass full om man vet med sig att det händer mer med en än att det släpper på vissa spärrar. Klarar man inte av att reglera sin fylla så att den inte orsakar problem och smärta så låter det iaf för mig som att man kanske har lite alkoholproblem.
Givetvis är det personens eget ansvar att avstå om det nu är så, håller jag med dig om. Min sambo blir våldsam och jag blir flörtig av alkohol (krävs inte mycket), därav avstår vi båda från det. Sånt kräver dock rannsakan och självinsikt. Men om min partner inte nått den insikten men villig att förändra sig, skulle jag hjälpa honom även om olyckan redan är skedd eftersom jag älskar honom väldigt mycket. Skulle alltså inte direkt stämpla honom som en omogen tönt/tonåring som strular runt. Han kan fortfarande vara vuxen i allt annat men ha ett problem med alkohol, skulle inte mäta hela hans förmåga att vara vuxen endast relaterat till hans alkoholvanor.
Beror på hur. Skulle han vara otrogen på fyllan skulle jag nog förlåta om han är ärlig med det direkt och har stark ånger över det. Skulle jag däremot få reda på att han snackat eller träffat en tjej nyktert där känslor kan vara inblandade skulle jag förmodligen inte förlåta.
Hade aldrig förlåtit. Respektlöst och äckligt enligt mig!
Jag tror inte någon vet svaret förrän man befinner sig i situationen. Sen beror det också på hur man är otrogen. Är det ett strul på fyllan, en hemlig relation osv. När någon i ett förhållande är otrogen så tyder det ofta på att något i förhållandet inte fungerar, kanske att man saknar något och för stunden kanske finner det hos någon annan. Bara för att någon varit otrogen så betyder inte det att personen kommer vara det igen. Pratar man ut om händelsen så är de inte fullt omöjligt att man hittar tillbaka till varandra igen.
Prata för sig själv. Jag vill inte vara tillsammans med nån tönt som ”strular på fyllan”. Jag är vuxen och behöver vara tillsammans med en annan vuxen, inte en förvuxen tonåring 😛
Prata gör man innan man ”strular på fyllan”, inte efter. Annars är man helt sonika respektlös och gör någon annan väldigt väldigt illa. Kanske ok när man är tonåring, men inte som vuxen. Enligt mig då.
Jag skulle absolut förlåta otrohet om den inte var planerad ?
Om man blir förlåten för att det var ett misstag, så är det väl bara att säga att det var ett misstag och att man ångrar sig?
Otrohet är en sån himla svår fråga, först måste man själv bestämma vad man definierar som otrohet, är det att vara otrogen om man kysser någon, eller är det okej men sex är inte?
Jag tror även ens familjesituation spelar in, hade min kille nu (som jag inte bor med eller ngt) vara otrogen skulle jag inte förlåta det troligtvis, men är det min partner som jag har barn och ett liv med skulle jag kanske kunna fortsätta relationen. Tilliten hade dock varit förstörd.
Men hur funkar en relation utan tillit då? Inte alls.
Otrohet kan ju bero på massor av saker. Vissa pratar om otrohet som att det är det värsta man kan göra mot någon annan i en relation men det finns så mycket värre saker. Jag tror det är svårt att uttala sig med 100% säkerhet om man inte vari i situationen själv. Och även om man har det kan ju situationen se annorlunda ut med en ny partner osv osv osv.
Jag har varit i situationen så jag antar att jag får uttala mig 😀
För mig är otrohet något av det värsta en partner kan utsätta mig för. Dels för att det visar att han inte respekterar mig nog för att istället prata med mig om de eventuella saker som gör att han känner lust efter att vara otrogen (Min partner vet att han kan prata med mig om allt). Dels för att han vet hur oootroligt ledsen jag skulle bli, att han väljer att strunta i mina känslor på det sättet är allt annat än okej. Dels för att grunden i vårt förhållande bygger på vår stora tillit och respekt för varandra och att vi är ett team han och jag. En otrohet skulle alltså riva upp grunden som vårt förhållande bygger på.
Sen så har jag skrivit samma tidigare, men jag säger det igen; Jag är vuxen och har inget intresse för att dela livet med en omogen tönt som ”strular runt på fyllan”. Sånt är okej fram tills man lämnar tonåren, men sen är det dags att ta vuxet ansvar för både sig själv och hur man behandlar människor runt om sig. Det finns många saker man kan välja att göra istället för att vara otrogen och såra någon. Otrohet är inget som bara händer helt plötsligt, det är ett aktivt val man gör och ofta i många steg där man har all möjlighet att sätta stopp innan det är försent.
OM man nu inte är en omogen tönt som ”strular på fyllan” då..
Jo men man märker ju också att du ser på saken helt ur ditt eget perspektiv och genom dina egna erfarenheter och det är ju helt förståeligt. Men alla är ju inte otrogna för att dom är omogna töntar. Tänk om en partner helt och håller avvisar en? Då är det kanske inte så konstigt om man sen blir uppvaktad av någon att man hoppar i säng för bekräftelse. Jag säger inte att det är rätt men det kanske inte skulle vara liks svart eller vitt för den bedragne heller. Tänk om man har en partner som misshandlar, kränker, hånar eller vad det nu kan vara. Tycker du det är lika illa då att någon är otrogen? Jag tror otrohet ofta beror på många olika saker och sällan på att någon bara skiter i sin partner och ligger med någon på fyllan.
Det är väl klart jag pratar utifrån mig själv och vad jag själv tycker om otrohet. Självklart förstår jag att det finns faktiskt anledningar bakom att människor är otrogna.
Men (utifrån migsjälv 😛 :P) så anser jag att om man ingår i en relation där man på något sätt mår dåligt i relationen, så är det förmodligen bättre att ta sitt ansvar och lösa de problemen istället för att vara otrogen och på så sätt skapa mer problem. Är man tillsammans med någon som det inte funkar så bra med borde man sätta sig ner och samtala med den personen och lösa problemen, alternativt komma fram till att problemen inte går att lösa och gå skilda vägar. För vi är väl vuxna människor här?
Blir man avvisad av sin partner bör man göra samma sak. Klarar man inte av att föra samtal med sin partner behöver man söka hjälp för att lära sig hur man gör det. Skulle min kille avvisa mig skulle jag prata med honom om mina känslor, inte söka bekräftelse i någon annans säng. För det är så man hanterar situationen på ett ansvarsfullt och respektfullt sätt. Och man har liksom ett val, alltid.
Blir man misshandlad, kränkt och hånad av sin partner bör man lämna den partnern. Klarar man inte av det så behöver man också söka hjälp utifrån. Men här är vi ju plötsligt inne på något helt annat och i en så dysfunktionell relation är en eventuell otrohet absolut det minsta problemet.
Summan av kardemmunan är att jag anser att som vuxen människa måste man kunna ta ett ansvar både över sig själv, sina handlingar och hur man är i sina relationer. Är man inte kapabel att samtala med sin partner eller göra slut med sin partner som det inte funkar med, utan istället väljer att vara otrogen. Då har man ett beteendemönster som behöver förändras hos en själv. De flesta lär sig i takt med att man växer upp, andra gör det inte.
Det är ju så komiskt att många glömmer bort sin partner på fyllan men har sinne nog att komma ihåg pinkoden på telefonen…
Vet man med sig att man gör ogenomtänkta saker på fyllan som kan leda till brustna relationer så behöver man väl inte hinka i sig den mängden alkohol som gör att man släpper på hämningarna.
Det beror på många olika faktorer som tex hur jag skulle få reda på det, vem han var otrogen med, när och var, hur vårt förhållande var för tillfället och förmodligen vad dom gjorde. Känslomässig otrohet känns på något sätt värre, speciellt om han skulle ha klagat om mig till henne, det hade jag aldrig förlåtit. Fysisk otrohet skulle jag kunna förlåta om jag kände att omständigheterna var acceptabla och det inte var med någon han eller jag kände.
Beror på hur otroheten ser ut. Ett endaste ONS, ja det kanske hade kunnat förlåtas. (Men kan man släppa det sen helt?)
Men däremot om det är planerat, känslor, konstant kontakt (sms kanske)… Då är det en annan femma. Då är det inte ”bara för lusten föll på” utan något annat.
Men ja, gräset är inte grönare på andra sidan. Allt blir vardag tillslut.
Om det skulle ske på fyllan och bara vara en gång samt att min partner berättar och visar stor ånger skulle jag nog förlåta. Att glömma är däremot en annan sak. Men om det skulle handla om en affär eller någon han träffat bakom min rygg och ljugit om att det inte skett skulle jag aldrig förlåta
Alla kan göra ett misstag, ETT misstag, en gång men en affär eller otrogen flera gånger är ett ordentligt svek som jag inte skulle kunna förlåta, och dessutom om det sker fler gånger än en så kan man inte prata om det som ett misstag för då har man gjort ett aktivt val
Har varit den andra kvinnan en gång förut och det kändes hemskt, han hade dessutom ljugit för mig att han inte var i ett förhållande så det kändes inge vidare att vara den som man är otrogen med
Om jag hade varit gift med människan hade jag försökt en gång. (giftemål för mig är en big deal, man skiljer sig inte bara sådär liksom) Men om vi inte varit gifta skulle jag dumpa honom direkt. Tänker inte vara tillsamans med någon som förstört allt.
Nej, inte under några omständigheter. Jag är stenhård där, och min pojkvän likaså. Ett endaste snedtramp och det är över. Hade jag tyckt det var okej att min partner (eller jag) låg med andra hade jag haft ett öppet förhållande 🙂
Jag har, i ett tidigare förhållande, råkat ut för att jag pga för mycket dricka gick och la mej. Min pojkvän var med på festen och skulle komma och sova med mej och kom efter några timmar. Jag vaknade inte ordentligt och vi låg och kelade och kysstes ett par minuter innan jag vaknade och upptäckte att det inte var han (han låg ju bakom i kysste i naken först, så det var ju först när han inte kysstes så som min pojkvän på munnen som där tändes ett ljus!). Så åkte han ut fortare än fortast. Min pojkvän förlät mej, och jag skulle faktiskt kalla det ett ärligt misstag!
Jag tror att det kan finnas ”förmildrande omständigheter” kring otrohet. Par som varit tillsammans väldigt länge kanske går igenom perioder där man växer ifrån varandra och då kanske man attraheras av andra. Jag personligen tycker att man ska avsluta det man har innan man stoppar korven i brödet (annars blir det mest att äta kakan och ha den samtidigt), men jag tycker inte man ska dömma par som försöker reda ut sitt förhållande efter en sådan händelse. Jag tror att om man klarar det så kan det göra att man kommer närmre varandra och kan undvika att det händer igen i framtiden.
Jag är gift så skulle min man vara otrogen på fyllan så skulle jag tolka det som att han är för feg för att säga att han vill skiljas.
Sen skulle jag göra illa honom.
Hahha!
Jag gjorde illa min jag med…