Svårt det där med otrohet. Kan bara tala för mig själv, jag var otrogen mot min make det första året vi var tillsammans, o då har vi känt varandra sedan högstadiet. Jag var 23 och var osäker på mig själv. För mig handlade inte otroheten om honom utan mig själv, vilket jag tror de flesta otroheter gör,j ag respekterade inte mig själv och älskade inte mig själv. Jag har efter terapi insett att jag kände helt enkelt att jag inte förtjänade min makes kärlek. Jag sabbade medvetet för mig själv för jag var inte van att bli respekterad och älskad. Jag ångrade mig såklart och mådde förjävligt att jag gjorde så mot honom men jag var destruktiv,jag hade tidigare tagit mig ur ett förhållande där jag blev misshandlad av min partner under flera år och hade inte tagit itu med det,jag tyckte omedvetet att det var bättre att såra honom innan han sårade mig. En dag när vi satt i soffan berättade jag allt. Jag trodde han skulle resa sig,gå och aldrig komma tillbaka. Det gjorde han inte. Han höjde inte rösten ingenting, utan han satt kvar och vi pratade. Jag lovade att vara ärlig om det hände igen och att genast ta hjälp med beteendet som fick mig att göra detta fast jag egentligen inte ville. Det var nog första gången jag förstod att jag inte behövde vara rädd. Han skulle aldrig såra mig. Vi är idag gifta sedan 4 år och väntar vårt fjärde barn,flyttade till egen gård för 3 år sedan och lever det liv vi vill. Så kort o gott tycker jag inte man ska döma någon som stannar kvar hos nån som varit otrogen. Visst i flera fall ändrar sig inte den som varit otrogen men det finns de som gör och en relation går upp och ned. Folk kan göra fruktansvärda misstag men en andra chans är oftast alla värda. Förlåt för långt inlägg :p