Kärlek borde vara en självklarhet för alla barn..

10:00 13 Dec 2016

Elaine Eksvärd:

familj
…men tyvärr är det inte så.

Elaine har upplåtit sin blogg till sin vän Josef som bloggar om sina erfarenheter av att ha en styvmamma som fysiskt och psykiskt misshandlade honom som barn och vilka djupa ärr det satt i honom.

Det här var min vardag med dig, men det var inte det värsta du gjorde, alla tusennålar du gjorde, alla bett du gav i armen och ljumsken, alla nyp och kontrollen du hade och utövade över mig överskuggar inte den gången du verkligen planterade en dödsångest i mig. Den lilla Josef som kan ha varit runt 6-7 års ålder.//Från Elaine blogg

Jag blir alldeles tårögd av att läsa det här inlägget.
Jag är ju själv bonusmamma och jag älskar dem! De är ju min familj tillsammans med M.
Jag har aldrig ens tänkt på vår förhållande på något annat vis än med dessa två underbara ungar – de är en del av M och jag älskar honom och vill leva mitt liv med honom.
Självklart är de en del av mitt liv lika mycket som han är. (Eller ja..varannan vecka, men ni fattar..)

Jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan vilja skada ett litet barn på det vis som Josef beskriver i Elaines blogg. Varför?
Var hon arg för att hon inte fick ha hans pappa för sig själv? Svartsjuk?
Hur kan man vara svartsjuk på ens partners kärlek till sina barn? Om M hade uppvisat minsta tecken på att hans barn inte var det viktigaste i hans liv när vi träffades så hade jag nog inte velat ha honom. Vem vill leva med en person som inte älskar sina barn och gör allt för dem?

De är min familj och jag älskar dem. 

34 kommentarer | “Kärlek borde vara en självklarhet för alla barn..”

Skriv kommentar
Tillbaka upp
  1. Tess skriver:

    Jag har tyvärr upplevt samma fast med min styvpappa. Vet inte vem jag är mest besviken på, om det är min mamma som fortsatte vara gift med fanskapet eller om det är på honom för allt psykisk och fysisk skit han utsatte mig för. Nu när man själv har barn så kan jag verkligen inte förstå hur man kan göra så mot ett barn och hur min mamma endast stod och tittade på, oftast valde hans sida framför min.
    Nu är som skilda sedan något år tillbaks och han lever ensam i ett hus på landet utan familj. Tänker att det är karma som bitit honom i röven till sist, att hans beteende gjort att han står ensam kvar. Men det förlåter ju inte det han utsatt mig för.

    1. anonym skriver:

      Tess jag beklagar det du varit med om. Om jag var du gud vad jag skulle skälla ut honom och säga hur jag känner. Jag skulle ha lättare o gå vidare. Kram.

  2. anonym skriver:

    Det är så hemskt när barn utsetts får våld. Riktiga sadister som gör så. Dom förstör ju barnens framtid och sedan som vuxen måste dom kanske gå i terapi. Finns inget som ursäktar det. Ser jag någon som blir slagen jag säger till direkt. För jag blir så arg så jag glömmer min rädsla. Så viktigt med harmonisk barndom.

  3. Leopold skriver:

    Jag har haft både styvmamma och styvpappa som varit hemska människor.
    Och tack vare dessa har jag inte haft någon trygg punkt att stödja mig hos. För man var alltid hos en förälder som hade en förjävlig styvförälder vid sin sida och tog deras parti.

    Efter några års boende med min mamma och styvpappa så fick jag nog av hans trakasserier och bad min ”kära” mor att välja. Mig eller honom.
    Hon valde honom.
    Kan säga att jag har försökt att vara vän med min mamma efter detta men det går inte. Det ilar i kroppen när jag tänker på allt han gjort och sagt.
    Och de är fortfarade tillsammans. Och han behandlar fortfarande henne som en påse skit.

    1. Tatiana skriver:

      FY FAN alltså vad jag verkligen avskyr ”föräldrar” som släpar hem en ny partner som behandlar barnen illa.
      Det ar inte att vara förälder. Ofta ar det viktigare att ha ett nytt förhållande även om det ar ett dåligt förhållande, an att barnen mar bra.
      Jag tycker personligen att man ska lagga alla romantiska förhållanden pa is tills barnen ar någorlunda stora, har aldrig förstått varför man vill ha en revolverande dörr av partners in och ut i barnens liv. Man utsätter sina barn for potentiella övergrepp när man beter sig sa.

      1. Andrea skriver:

        Du har så rätt! Barn som växer upp med s.k ”vuxna förebilder” som kommer och går kan få anknytningsproblem i framtiden. Sen kan jag inte förstå varför man skaffar barn om man tänker sätta framtida potentiella partners framför barnen. Helt ofattbart. Och jo, man borde vänta med nya partners till barnen växt upp. Det finns väl förhoppningsvis en anledning till att man skaffar barn med en person från början. Håller det inte får man nästan skylla sig själv och se sin chans förbrukad. Tänk på barnen i första hand, som sagt.

        1. Sannie skriver:

          Fast där håller jag inte med dig! Absolut att det inte ska komma och gå nya partners i barnens liv (been there, min pappa hade någon ny varenda gång jag var hos honom, hela min uppväxt. Fram tills han valde en som var otroligt svartsjuk på mig och som var en stor bidragande orsak till att vi inte hade någon som helst kontakt under hans sista år i livet) Men däremot att man inte får träffa någon ny över huvud taget innan barnen har vuxit upp, hur menar du? Min mamma hade ett barn innan mig, min bror, med en annan man än min pappa. Sen träffade honom min pappa och dom gick isär innan jag föddes. När jag var i två-årsåldern träffade hon en ny man som hon var med tills jag var i 14-årsåldern. Honom har jag fortfarande kontakt med, han är som min pappa, då min biologiska pappa aldrig riktigt funnits där, och jag räknar honom som morfar till min dotter. Han var, och är, min fadersfigur och en fast punkt i mitt liv. Hade min mamma tänkt som du gör, hade jag förvägrats det, och det känns inte okej.

          1. Andrea skriver:

            Hur jag menar?! Jo jag menar så att det inte blir som det blivit för vissa barn som t.ex. i inlägget här ovan! Jag vet inte om du sett det jag sett men det finns ganska många skräckexempel i kommentarerna här också hur det kan gå om man utsätter sina barn för nya partners. Självklart förstår jag att det finns gånger då det har blivit jättebra men msn bör inte chansa när det kommer till barns säkerhet. Och återigen, varför skaffar man barn med någon om man ändå tänkt gå vidare med andra partners efteråt. Barn är ingen rättighet, när ska folk inse det?!

  4. Anonym skriver:

    Ganska vanligt att inte vara omtyckt av plastmamman, bli utfryst, inte känna sig välkommen i sitt eget hem, been there. Haft två av dom i mitt hem. Vilket förstörde en del av mitt liv då jag inte ville bo kvar men inte fick flytta.

    Men det här är ju helt sinnessjukt!
    Fyfan stackars liten! Föräldrar som inte älskar och gör allt för sina barn är de mest patetiska människor som finns! Usch. Vill bara rädda honom <3

    Ja jag tror dom är svartsjuka, eller rädda att komma i andra hand. Och föräldern är mer rädd för att vara ensam varannan vecka än att ta fighten för sitt barn :'(

    1. Andrea skriver:

      Håller med, helt otroligt! Vara elak mot ens partners barn, eller barn över huvud taget.. Finns inga ord..

  5. Joanna skriver:

    Fy vad hemskt att läsa era kommentarer, vill bara krama om allihopa.

    Jag har aldrig varit med om fysisk misshandel, men verbal och psykisk sådan.
    Min pappa är sedan 2010 tillsammans, (gifta 2012) med en kvinna (som blev vår ”styvmamma”), som var trevlig i början, men jag anade att hon ”spelade” ett spel för att ta sig in i familjen. Hon var manipulerande på ett finare sätt mot mig och min lillasyster som då bodde hemma, men mest var hon manipulerande mot pappa. Han avslutar alla relationer (har alltid gjort) om kvinnan säger/gör något som går över hans gräns, men denna kvinnan har fått honom kring lillfingret med det lugna, mjuka sättet som hon kontrollerade honom på. Hon jobbade hårt för att kunna ha en tight relation till mig, fick mig att bli elak/taskig mot min egen lillasyster, fick mig att bli irriterad på henne så fort hon öppnade munnen. Hon slängde kommentarer om att jag ”åt alldeles för stora portioner middag”, hon kallade i princip min lillasyster tjock, och hon var runt 10-11 år när detta ägde rum. Hon påpekade min systers vikt, likadant gjorde hon mot min äldsta syster, sa att min storasysters hus var äckligt & inte ville åka dit. Hon har fått pappa att tro att det är vi barn som ljugit om både stora som små saker för familjen. Hon hade en väninna som hon pratade mycket med på sms och på Facebook messenger, där hon skrev ut riktigt elaka, vulgära och fula ord om oss barn, hon hotade via dessa medier med att om pappa någonsin var otrogen skulle hon hugga ***** av honom. Hennes väninna tröttnade till slut på att få allt skickat till sig så hon på eget bevåg hörde av sig till min storasyster vilket blev ett jävla liv hemma, men hans fru förnekade detta, hon har inte alls gjort såhär påstod hon. Och pappa litade på henne. Vi fick aldrig umgås med honom ensam, hon tog jägarexamen för att han inte skulle få åka & jaga ensam, som han ofta lät oss barn följa med på som mindre. Hon är otroligt svartsjuk som människa.
    Det var vänner, släkt och vår mamma som anade att hon var svartsjuk på oss, att hon ville ha ut oss ur familjen. Så då blev hennes önskan sann. Vi barn orkade inte med att vår pappa inte valde oss i första hand, som en pappa ska. Jag vet att jag skrek det till honom en gång under ett bråk, att barnen ALLTID kommer först, men nej, i svar fick jag: ”nej, barnen kommer inte alltid först”, eller ”min fru &, mina barn kommer på delad plats”. Min pappa är uppvuxen i en sjuk miljö, men det försvarar honom inte. Så jag och min lillasyster valde att flytta till våra respektive mammor, där vi mår mycket bättre, vår så kallade pappa har gjort sitt val att leva med en jag kallar för psykiskt sjuk människa till fru. Hon bröt ner framförallt min lillasysters självföretroende och självkänsla. Hon mår bättre, men hon mår inte bra för hon önskar att hennes pappa visade att vi kommer först. Hon är 13 år och det hon gått igenom ska inte ett barn gå igenom, och jag stöttar henne i allt.

    Jag märkte att texten blev lång.. men jag ville dela med mig av detta för att ni andra var starka nog att göra det. Någon snäll själ kanske har råd eller boost att ge hur en annan ska hantera det, jag är inte den personen som öppnar upp sådana här saker i vanliga fall, så mycket håller jag inne.

    1. Joanna skriver:

      Jag ser nu när jag läste texten igen att den är väldigt krånglig att läsa, mycket hopp och sådär, men hoppas någon förstår ändå.. :/

    2. Johanna skriver:

      Älskade kära medmänniska 🙁 lider med dig och dina syskon. Att läsa detta fick mig påriktigt att börja gråta. En stor internetkram till dig och dina syskon och en extra stor till din lillasyster <3

    3. Andrea skriver:

      Texten är ju ganska lång.. Men har du en mamma för isåfall kanske det kan vara en tröst att iaf ha en vettig förälder? Så många hemska historier man får tar del av där barn far illa 🙁

    4. emma skriver:

      Kära Joanna. Va ledsen jag blir av att läsa detta. Skickar en stor kram. Vissa borde verkligen inte få vara föräldrar. Mina småsyskons pappa är likadan och hans fru likaså, hon började gråta (?!) när hon inte fick sitta bredvid honom på flygplanet för att hans barn på 12 och 13 ville det. Hon tränger sig emellan min syster och pappa i soffan och ber min bror byta plats så att hon får sitta bredvid sin man. och Massa mer som gör mina syskon så ledsna då de känner sig bortvalda. Han säger inte emot och ska nu flytta 60 mil ifrån sina barn för att hon vill det, antagligen för att isolera honom. Mina syskon och du och din syster förtjänar inte det, era pappor förtjänar inte er. Kram

  6. Anonym skriver:

    Usch, jag kan inte läsa färdigt och jag önskar att den personen skulle avslöjas med namn och alla som skadar barn ska få stå framme i ljuset. Det är det lägsta man kan göra och har man inte gjort upp med sina demoner så ska man inte skaffa barn eller inleda en relation där barn finns. En stor kram till alla barn och nu vuxna som har gått igenom liknande och en kram till alla vuxna, bonus- och bioföräldrar som sätter barns välmående först och som kämpar för sina och andra barns rättigheter.

  7. indi skriver:

    Barn som far illa/växer upp utan kärlek är nog det värsta man kan läsa om 🙁 Tänker ofta på det med min son, att jag vill han ska känna sig trygg å älskad jämt.. hans pappa skulle aldrig gå före om det var en sån situation. Å här e det föräldrar som till å med tar in utomstående som de sätter främst?? 🙁 hur e man funtad..

  8. 8 skriver:

    Vill bara tipsa alla om forumet r/raisedbynarcissists på Reddit där det finns många som skriver om egna erfarenheter om sin uppväxt i en miljö med människor som kanske inte borde blivit föräldrar, och som namnet antyder just med människor som har ett narcissistiskt tänk och beteende. Även om det kanske inte passar in på alla som skrivit kanske det är någon som känner igen sig och kan hämta något.

    https://www.reddit.com/r/raisedbynarcissists/

  9. A skriver:

    Åh fy så ledsamt att läsa, fruktansvärt. Styvmamman måste ha varit psyksjuk, hur kan man göra så. Ofattbart.

  10. Återkommande läsare, men anonym för detta skriver:

    Just det här med svartsjuka styvmödrar verkar vara vanligt, i alla fall när jag tänker på min vänskapskrets under tonåren. Jag hade en som gjorde mina tonår väldigt jobbiga. Extra jobbigt var det att jag inte hade någon mamma att fly till, så jag kände mig i princip hemlös. Några exempel:

    Hon skulle alltid visa hur snäll hon var genom att erbjuda sig att hjälpa mig med diverse saker, men sedan visade det sig alltid att hon hade gjort det för att sabotera/ge mig dåligt samvete. En gång erbjöd hon sig att skjutsa mig till skolan när jag hade ett viktigt prov trots att jag sa att det gick bra att ta bussen. Självklart tog hon sovmorgon och jag kom försent. Min bästa väns mamma hade erbjudit sig att övningsköra med mig, men det skulle min styvmamma absolut göra istället. Problemet var att hon aldrig hade lust och när jag bestämde mig för att boka körlektioner istället hade hon gömt mitt körkortstillstånd. Jag har än idag inget körkort och självklart kan jag bara inte skylla på henne, men det hade varit så enkelt om jag bara hade fått övningsköra med kompisens mamma istället för att försöka hitta tid och pengar som vuxen.

    En annan jobbig grej var att jag inte fick plugga hemma eftersom hennes dotter som inte hade det lika lätt i skolan var avundsjuk på mig. Det skulle bli mer rättvist så. Min pappa tyckte dock att jag skulle få MVG i allt ändå, för om man är smart behöver man tydligen inte plugga alls. Följden blev att jag fick låtsas att jag var med kompisar eller var ute och festade när jag i själva verket satt på biblioteket.

    Jag förväntades också ändra min personlighet hemma då styvmamman och hennes dotter inte gillade min tillbakadragna personlighet och att jag inte hade samma intressen som dem (mest dokusåpor). Detta bidrog också till att jag inte kände att jag kunde vara hemma.

    När de köpte kläder som present fick hennes dotter S och jag fick XL, trots att jag var något smalare än henne. Detta verkar min pappa ha tagit åt sig av, för än idag säger han ”får du verkligen på dig den där?” när han ser att jag har kläder i S. Toppen för en ung kvinnas självbild…

    Mina erfarenheter gör att jag känner mig tveksam till att någonsin bli bonusmamma om det skulle bli aktuellt. Jag skulle ju bara behöva bete mig en bråkdel så illa som många av historierna här för att skada bonusbarnen på ett eller annat sätt. Tänk om jag faktiskt skulle bli svartsjuk på barnen, trots att det är ologiskt? Det är dock härligt att höra om bonusmammor som dig, CamCam. Skönt att det finns många bonusbarn därute som inte delar min eller andras negativa upplevelser 🙂

  11. Kattis skriver:

    Jag har aldrig blivit fysiskt misshandlad hemma, vilket mamma är snabb med att påpeka om man säger något om hennes ärkesvin till sambo. ”Han slår ju oss inte i alla fall” – eh nej? Förtjänar han en medalj för det eller?

    Han är ändå ett svin, han har ändå sagt oförlåtliga saker till oss barn, han har ändå använt utfrysningmetoder, han har ändå sparkat vår hund i magen (vilket aldrig är okej såklart men då hade hunden dessutom nyligen blivit opererad i magen). Han har ändå varit oerhört nyckfull, skrikit på oss för minsta lilla osv.

    Nu är jag vuxen och har flyttat ut. Dom bor fortfarande ihop. Jag vet inte varför. Hon är alltid glad när han åker hemifrån och säger ofta att hon är less på honom. Tror mamma är rädd för att lämna honom och vill att han ska lämna henne istället.. men det kommer han inte göra, jävligt bekvämt att ha någon som betalar allt de månader han plötsligt inte har inkomst t.ex.

    För typ två år sedan sa jag till honom att jag inte har något intresse av att prata med honom någonsin igen. Han har lovat så många gånger att bättra sig, att bli snällare. Andra gånger har vi bestämt att vi inte behöver vara vänner men att vi åtminstone kan hälsa på varandra, för mammas skull. Då är vi hövliga mot varandra ett tag innan det är tillbaks till ett rent helvete igen. Så jag sa bara att jag har inget intresse av att prata med dig någonsin igen. Han ”respekterar” det, pratar inte med mig. Försöker hålla sig borta när jag hälsar på. Men straffar mamma när jag kommer..

    22 år har dom varit ihop. Ofattbart att man stannar med en sån man så länge.

  12. S skriver:

    Blod är inte tjockare än vatten.

    1. 8 skriver:

      Läste att det diskuterats kring den egentliga meningen med det ordspråket, och att hela ordspråket kanske egentligen lyder typ ”förbundets blodsband är tjockare än vattnet från livmodern”, alltså precis tvärtom! LIte kuriosa sådär på tisdagen 🙂

      http://english.stackexchange.com/questions/147902/original-meaning-of-blood-is-thicker-than-water-is-it-real

      1. S skriver:

        Det var faktiskt intressant!

        I mitt fall menade jag att ens riktigt föräldrar kan vara riktigt riktigt hemska med.
        Aldrig haft någon styvförälder i mitt liv, endast föräldrar som bröt ner en fysiskt samt psykiskt, om och om igen.

  13. Cathrine skriver:

    Så jævla vidrigt. Jag dejtade en kille ett tag som jag gjorde slut med efter en stund før att jag skulle flytta ifrån stan jag bodde i och inte kænde att det skulle hålla ændå. Han hade en liten dotter på sju år, och nær jag sa att ”det hær kommer ændå aldrig funka, du har ju din dotter och ditt liv hær” och han klæmde ur sig att det var inga problem, han kunde minsann flytta, det spelade ingen roll så var det verkligen det størsta beviset på att jag inte ville ha med honom att gøra mer.

  14. Danie skriver:

    Stor bamsekram till alla er som råkat ut för elaka styvföräldrar och/eller mesiga föräldrar <3

    Jag har haft sån tur! Pappas nya (mamma och pappa separerade när jag var tre) är fantastisk! Det är inte pappa så varken min syster eller jag, eller syster och bror dom fick tillsammans, pratar med honom idag. Men extra-mami pratar vi med! Hon separade med pappa för över 10 år sedan.

    Mamma hade ett par förhållanden och alla var män som var glada för mej och min syster och ställde upp för oss. Visst påverkade det när förhållandena sprack och personer försvann permanent men mamma förklarade ju alltid varför.

  15. knns skriver:

    Usch. Jag känner igen mig otroligt mycket i Josefs historia. Jag levde dock med den där skräcken dagligen under större delen av min barndom då båda mina biologiska föräldrar var väldigt frånvarande. Min styvförälder misshandlade mig och mina syskon under tortyrliknande former. Med risk för att outa mig själv vill jag inte berätta för mycket, men hen hade strikta regler kring allt och vi fick inte lämna våra sovrum utan att först knacka på dörren inifrån och be om lov. Vi fick aldrig göra några ljud ifrån oss och hen bestämde in i minsta detalj vad vi skulle göra och när. Inte sällan innebar det att vi fick sitta på sängkanten i våra rum och stirra ut i luften. Min styvförälder bröt ner mig psykiskt bland annat genom att skendränka mig vid ett flertal tillfällen. Hen misshandlade mig och mina syskon dagligen och talade ofta om för mig hur lite mina föräldrar brydde sig om mig och hur ful jag var.

    Så snart jag tog mig ur det började jag jobba flitigt på att förtränga vad som varit, men då hade redan hela min barndom gått mig förbi. Jag var bara fem år när det började. Idag är jag i tidiga 20-års åldern och har ännu inte fått bearbeta det med någon psykolog eller liknande. Förmodligen för att jag själv har haft svårt att prata om det, men när jag har berättat för diverse psykologer och terapeuter att jag har haft en jobbig uppväxt är det aldrig någon som har bett mig utveckla eller som har ställt följdfrågor. Intrycket de har gett har liksom fått mig att känna att ”jaha, det har väl var och varannan människa som kommer till dem. Jag kanske bara borde släppa det och gå vidare”. Jag har försökt fokusera på de fina stunderna jag faktiskt har haft med mina biologiska föräldrar när de har varit närvarande, men min styvförälder var trots allt den som vi tllbringade mest tid med. Klart att det präglar en och för min egen del blev det en smärtsam upplevelse att inse att det faktiskt inte går att bara förtränga. Minnena kommer ikapp en till slut och då är man inte ens en bråkdel så stark som man trott att man var. Alla ni som har eller är med om någonting liknande: sök hjälp och våga kräva att få rätt hjälp! Din historia är din historia och du har rätt att få hjälp.

    Så här i vuxen ålder har jag haft väldigt svårt att förlika mig med tanken om hur man kan göra så mot så små barn. Hur man kan förstöra dem så mycket. Hur man kan beröva dem på så mycket. Hur man kan sätta en sån skräck i en sån liten människa.

    I mitt fall fanns alla tecken på att jag och mina syskon for illa. Det är först nu som jag har förstått att man många gånger valde att vända andra kinden till. Varken mina föräldrar, lärare eller vänners föräldrar orkade engagera sig tillräckligt för att 1. ta reda på hur vi faktiskt hade det och 2. göra något åt det.

    En gång när jag gick i mellanstadiet bad min lärare mig att stanna kvar efter lektionen. Hen lade huvudet på sned och frågade mig med en bekymrad min hur jag egentligen hade det hemma. ”Bra”, svarade jag. ”Är det säkert?”, frågade hen. ”Ja, mina småsyskon är bara så jobbiga ibland”. Jag vågade inte säga som det var för konsekvensen, att min styvförälder i så fall skulle döda mig, var en så djupt rotad sanning i mig. ”Först dina syskon, sen dig”, brukade hen säga. Jag gick i alla fall hem den där dagen efter skolan och hoppades och trodde i flera veckors tid att min lärare kanske hade lyckats läsa mina tankar och förstått. Att hen på något vis kanske skulle kunna rädda oss. ”Snart, snart, snart kommer någon att hjälpa oss”, tänkte jag och varje gång dörren till klassrummet öppnades hoppade jag till och hoppades att polisen eller någon skulle komma och ta mig med sig. Det hände ju såklart aldrig och istället fick jag smärtsamt erfara hur ett barns naivitet inte besitter några magiska krafter. Med det vill jag säga till alla ni som tror att ett barn i er omgivning far illa: GE ER INTE. Oavsett vad barnet säger. Fortsätt fråga. Varje dag om så behövs. Att konfrontera föräldrarna kan vara både problematiskt och ganska effektlöst. Utan barnets egna historia kan ni aldrig veta säkert hur de har det och ni kan heller inte bevisa något. Konsekvensen kan dessutom bli att barnet själv blir straffat för att det ”avslöjat” för mycket. Prata med barnet i fråga. Få barnet att förstå att det har ett värde och att det har rätt att må bra och rätt att få hjälp om den inte gör det. Få barnet att förstå att det finns vuxna som är på dens sida och som är redo att slåss för att se till att de ska få rätt hjälp. Jag visste redan där och då när min lärare frågade att oddsen var för höga om jag sa någonting. Hade hen förklarat att jag kunde berätta i förtroende och att hen inte skulle säga det till någon hade jag förmodligen haft lättare att säga som det var. Därefter kan man successivt bygga upp ett förtroende till barnet i fråga och förklara vilken hjälp som finns att få och att man är redo att göra allt för att hjälpa barnet.

    Jag står knappt ut med tanken om att så många barn far illa på samma vis som jag och mina syskon gjorde. Ofta när vi pratar om sånt här så kommer det, som nu, i form av snyfthistorier från redan vuxna människor. Problemet hamnar alltid i imperfekt, men det sker här och nu och vi kan inte förvänta oss att barnen själva, genom att självmant berätta hur de har det, ska lösa sin situation. Det är upp till oss vuxna att tjata, finnas där, visa att vi bryr oss och framför allt: att vi bryr oss så pass att vi är redo att vända upp och ned på hela vår egen värld för att hjälpa dem.

    1. Fd Mi skriver:

      Å. Det här är bland det värsta jag har läst. Vet inte riktigt vad jag ska säga, men kände bara inte att jag kunde scrolla vidare utan säga åtminstone nånting?

      Jag vet hur det är att ha svårt att prata med terapeuter. Om du känner att det är svårt att prata så kan du kanske skriva ner och låta hen läsa. Eller helt enkelt säga ”jag har jättesvårt att prata, skulle du kunna hjälpa mig med att/ge mig verktyg för att göra det?”.
      Om man har otur så kan det ta lång tid att hitta någon som är bra, men det går faktiskt. Och du ska ändå inte gå hos någon som frågar bara för att, utan hos någon som verkligen bryr sig. Det är viktigt och det är du värd.

      Stor kram <3

    2. Lisen skriver:

      Först vill jag ge dig en STOR kram! Jag har själv haft en bra uppväxt och jag kan alltid få stöd av mina föräldrar. Istället har jag fått se ”den andra sidan” via mitt jobb som lärare. Jag kan mata in anmälan på anmälan till soc och ändå händer inget?! Tyvärr är ju soc en frivillig organisation och när föräldrar/vårdnadshavare är vältaliga är det tyvärr jättesvårt att kunna hjälpa barnet ur situationen… dessutom tycker jag att det är svårt att göra anmälningarna i mitt namn då det tyvärr ofta kommer ut och då är det tyvärr inte heller ovanligt att vårdnadshavare kräver ny mentor och att jag som lärare kopplas bort så mycket som möjligt och det är av någon anledning lättare??? Jag har sett det många gånger på olika arbetsplatser och det gör ju att en del drar sig för att anmäla då man kanske förlorar möjligheterna att verkligen kunna hjälpa? Innan någon svarar mig att reglerna inte tillåter detta så vet jag det, men tyvärr följs dem inte alltid. Men jag kämpar på och hoppas kunna rädda nåt barn i alla fall ❤️

    3. Annnonym skriver:

      Ville bara skicka dig en tanke från en annan människa med en skadad barndom. Inte på samma vis som för dig men på andra sätt. Ville även säga att enligt min egen erfsrenhet brukar inte psykologer gå in så djupt i början utan samtalen blir djupare över tid som jag förstått det. Vet inte om det har att göra med att de vill att man ska bygga en trygg relation inman de frågar för intima frågor. Hoppas du får hjälp <3

      1. Jeanette skriver:

        Det är min erfarenhet också

  16. Lillgammal skriver:

    Usch vad sorgligt 🙁
    Alla barn förtjänar kärlek och respekt!

  17. L skriver:

    Hej. Känner att jag måste skriva. Som jag följt denna blogg länge! Du är bäst CamCam!!

    Här kommer ett långt inlägg. Jag har aldrig pratat om detta med någon annan än psykolog, men kände att jag måste skriva.

    Läs om ni orkar.

    Min far lämnade min mor, min syster och mig några månader innan jag skulle fylla 3 år. Min syster var 9 år. Han hade träffat en annan kvinna och de flyttade snart ihop. På den tiden var den vanligast att vara hos pappan varannan helg, varför vet jag inte. Kunde inte pappor ta hand om barnen varannan vecka förr?
    Jaja, kvinnan han flyttade ihop med och snart gifte sig med hade två söner exakt lika gamla som mig och min syster. Här kunde man tro att det skulle kunna bli en glad och lycklig familj. Nej nej, den nya kvinnan verkade inte kunna se sin nya mans döttrar utan endast sina egna barn.
    Kan räkna på en hand hur många meningar hon sa till mig innan jag fyllde 16 år. Förutom någon gång då hon försökte manipulera mig till att stå på hennes sida i något bråk hon hade med min far. Annars var jag osynlig. Inget godmorgon på morgonen. Inget godnatt på kvällen. Gissa hur ett tyst och försynt barn reagerar i en sådan situation. När jag var 16 bröt jag ihop. Vägrade åka dit, ville inte ha kontakt med pappa osv osv.
    När jag sa det till pappa slängde han på luren i örat på mig. Här kom min första depression.

    Kommer ihåg att jag åkte buss hem till pappa och kvinnan en gång när jag börjat gymnasiet. Kvinnan står i hallen och säger: ”ja, nu ska vi skiljas.” Jag blev helt paff och förvånad. ”ja, det var väl det du ville.”
    Kan ju berätta att det inte blev någon skilsmässa. Inte någon av de 10 gångerna pappa ringt och gråtit till mig eller min syster och sagt att de ska skiljas heller.

    Relationen med min far har varit lite.. sisådär. En pappa är alltid en pappa. Jag har försökt få honom att älska mig. Varit bäst på fotboll, handboll, i skolan m.m.

    För snart 2 år sedan ringde pappa en fredagkväll, dagen innan högskoleprovet som jag skulle göra, och sa att nu skulle dom skiljas. Jag skrattade till och tänkte på alla de andra gångerna jag hört samma sak. *Nu är det på riktigt. Hon har tagit av sig ringarna.*
    Där bröt jag ihop. Känslorna krockade. Blev ledsen för att pappa skulle vara ensam. Att dom inte skiljt sig tidigare så att jag och min syster har kunnat ha en relation med vår far.
    Visste inte hur jag skulle reagera just där och då. Så mycket känslor och sorg. Tycka synd om pappa, vara arg att han valde henne framför oss osv osv. Ingenting gick ihop.
    Hon hade tydligen tappat känslorna. Inte träffat någon annan.
    Efter 1 månad hade hon flyttat ihop med en ny man. Efter 5 månader var de gifta.
    Alla hennes saker var kvar i min fars och hennes före detta gemensamma hem. Kläder, parfymer, allt. Hon stack bara.
    Jag har varit så otroligt arg. Så ledsen. Så fruktansvärt oförstående hur man kan behandla barn som hon gjort. Min far med för den delen. Kvinnan var utbildad förskolelärare.

    Jaja, nu är hon ute ur vårt liv. Min relation med pappa begränsar sig till att jag hälsar på på jul och under sommaren och vi pratar i telefon någon gång då och då. Utnyttjar honom även ekonomiskt då jag tycker mig ha rätt till det.
    Han sa en gång när jag ringde till honom och var ledsen då det tagit slut med en pojkvän: *Det där får du ta med mamma. Pengar kan hjälpa dig med, känslor får du ta med mamma.*

    Jaja, som tur är har jag haft min mor och styvfar som alltid ställt upp och stöttat vad det än har varit.
    Högskoleprovet gick sådär.
    Ska nog ta och ringa pappa och be om lite pengar nu. Måste ju köpa julklappar till mig själv också.

    Hälsningar från en gift 30-åring i en sund relation som aldrig kommer skaffa barn pga detta.

  18. Sb skriver:

    Fyfan jag har blivit så extremt känslig sedan jag fick barn. Tänker på hur liten och försvarslös min fina kille och så finns det vuxna som gör barn så illa. Fyfan vilken jävla skitvärld.

Kommentera

Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.

Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.

Skriv kommentar
Tillbaka upp

Mest läst på NG

Mest läst på NG
Tillbaka
Mer inlägg