Jag har tyvärr upplevt samma fast med min styvpappa. Vet inte vem jag är mest besviken på, om det är min mamma som fortsatte vara gift med fanskapet eller om det är på honom för allt psykisk och fysisk skit han utsatte mig för. Nu när man själv har barn så kan jag verkligen inte förstå hur man kan göra så mot ett barn och hur min mamma endast stod och tittade på, oftast valde hans sida framför min.
Nu är som skilda sedan något år tillbaks och han lever ensam i ett hus på landet utan familj. Tänker att det är karma som bitit honom i röven till sist, att hans beteende gjort att han står ensam kvar. Men det förlåter ju inte det han utsatt mig för.

Fy vad hemskt att läsa era kommentarer, vill bara krama om allihopa.

Jag har aldrig varit med om fysisk misshandel, men verbal och psykisk sådan.
Min pappa är sedan 2010 tillsammans, (gifta 2012) med en kvinna (som blev vår ”styvmamma”), som var trevlig i början, men jag anade att hon ”spelade” ett spel för att ta sig in i familjen. Hon var manipulerande på ett finare sätt mot mig och min lillasyster som då bodde hemma, men mest var hon manipulerande mot pappa. Han avslutar alla relationer (har alltid gjort) om kvinnan säger/gör något som går över hans gräns, men denna kvinnan har fått honom kring lillfingret med det lugna, mjuka sättet som hon kontrollerade honom på. Hon jobbade hårt för att kunna ha en tight relation till mig, fick mig att bli elak/taskig mot min egen lillasyster, fick mig att bli irriterad på henne så fort hon öppnade munnen. Hon slängde kommentarer om att jag ”åt alldeles för stora portioner middag”, hon kallade i princip min lillasyster tjock, och hon var runt 10-11 år när detta ägde rum. Hon påpekade min systers vikt, likadant gjorde hon mot min äldsta syster, sa att min storasysters hus var äckligt & inte ville åka dit. Hon har fått pappa att tro att det är vi barn som ljugit om både stora som små saker för familjen. Hon hade en väninna som hon pratade mycket med på sms och på Facebook messenger, där hon skrev ut riktigt elaka, vulgära och fula ord om oss barn, hon hotade via dessa medier med att om pappa någonsin var otrogen skulle hon hugga ***** av honom. Hennes väninna tröttnade till slut på att få allt skickat till sig så hon på eget bevåg hörde av sig till min storasyster vilket blev ett jävla liv hemma, men hans fru förnekade detta, hon har inte alls gjort såhär påstod hon. Och pappa litade på henne. Vi fick aldrig umgås med honom ensam, hon tog jägarexamen för att han inte skulle få åka & jaga ensam, som han ofta lät oss barn följa med på som mindre. Hon är otroligt svartsjuk som människa.
Det var vänner, släkt och vår mamma som anade att hon var svartsjuk på oss, att hon ville ha ut oss ur familjen. Så då blev hennes önskan sann. Vi barn orkade inte med att vår pappa inte valde oss i första hand, som en pappa ska. Jag vet att jag skrek det till honom en gång under ett bråk, att barnen ALLTID kommer först, men nej, i svar fick jag: ”nej, barnen kommer inte alltid först”, eller ”min fru &, mina barn kommer på delad plats”. Min pappa är uppvuxen i en sjuk miljö, men det försvarar honom inte. Så jag och min lillasyster valde att flytta till våra respektive mammor, där vi mår mycket bättre, vår så kallade pappa har gjort sitt val att leva med en jag kallar för psykiskt sjuk människa till fru. Hon bröt ner framförallt min lillasysters självföretroende och självkänsla. Hon mår bättre, men hon mår inte bra för hon önskar att hennes pappa visade att vi kommer först. Hon är 13 år och det hon gått igenom ska inte ett barn gå igenom, och jag stöttar henne i allt.

Jag märkte att texten blev lång.. men jag ville dela med mig av detta för att ni andra var starka nog att göra det. Någon snäll själ kanske har råd eller boost att ge hur en annan ska hantera det, jag är inte den personen som öppnar upp sådana här saker i vanliga fall, så mycket håller jag inne.

Usch. Jag känner igen mig otroligt mycket i Josefs historia. Jag levde dock med den där skräcken dagligen under större delen av min barndom då båda mina biologiska föräldrar var väldigt frånvarande. Min styvförälder misshandlade mig och mina syskon under tortyrliknande former. Med risk för att outa mig själv vill jag inte berätta för mycket, men hen hade strikta regler kring allt och vi fick inte lämna våra sovrum utan att först knacka på dörren inifrån och be om lov. Vi fick aldrig göra några ljud ifrån oss och hen bestämde in i minsta detalj vad vi skulle göra och när. Inte sällan innebar det att vi fick sitta på sängkanten i våra rum och stirra ut i luften. Min styvförälder bröt ner mig psykiskt bland annat genom att skendränka mig vid ett flertal tillfällen. Hen misshandlade mig och mina syskon dagligen och talade ofta om för mig hur lite mina föräldrar brydde sig om mig och hur ful jag var.

Så snart jag tog mig ur det började jag jobba flitigt på att förtränga vad som varit, men då hade redan hela min barndom gått mig förbi. Jag var bara fem år när det började. Idag är jag i tidiga 20-års åldern och har ännu inte fått bearbeta det med någon psykolog eller liknande. Förmodligen för att jag själv har haft svårt att prata om det, men när jag har berättat för diverse psykologer och terapeuter att jag har haft en jobbig uppväxt är det aldrig någon som har bett mig utveckla eller som har ställt följdfrågor. Intrycket de har gett har liksom fått mig att känna att ”jaha, det har väl var och varannan människa som kommer till dem. Jag kanske bara borde släppa det och gå vidare”. Jag har försökt fokusera på de fina stunderna jag faktiskt har haft med mina biologiska föräldrar när de har varit närvarande, men min styvförälder var trots allt den som vi tllbringade mest tid med. Klart att det präglar en och för min egen del blev det en smärtsam upplevelse att inse att det faktiskt inte går att bara förtränga. Minnena kommer ikapp en till slut och då är man inte ens en bråkdel så stark som man trott att man var. Alla ni som har eller är med om någonting liknande: sök hjälp och våga kräva att få rätt hjälp! Din historia är din historia och du har rätt att få hjälp.

Så här i vuxen ålder har jag haft väldigt svårt att förlika mig med tanken om hur man kan göra så mot så små barn. Hur man kan förstöra dem så mycket. Hur man kan beröva dem på så mycket. Hur man kan sätta en sån skräck i en sån liten människa.

I mitt fall fanns alla tecken på att jag och mina syskon for illa. Det är först nu som jag har förstått att man många gånger valde att vända andra kinden till. Varken mina föräldrar, lärare eller vänners föräldrar orkade engagera sig tillräckligt för att 1. ta reda på hur vi faktiskt hade det och 2. göra något åt det.

En gång när jag gick i mellanstadiet bad min lärare mig att stanna kvar efter lektionen. Hen lade huvudet på sned och frågade mig med en bekymrad min hur jag egentligen hade det hemma. ”Bra”, svarade jag. ”Är det säkert?”, frågade hen. ”Ja, mina småsyskon är bara så jobbiga ibland”. Jag vågade inte säga som det var för konsekvensen, att min styvförälder i så fall skulle döda mig, var en så djupt rotad sanning i mig. ”Först dina syskon, sen dig”, brukade hen säga. Jag gick i alla fall hem den där dagen efter skolan och hoppades och trodde i flera veckors tid att min lärare kanske hade lyckats läsa mina tankar och förstått. Att hen på något vis kanske skulle kunna rädda oss. ”Snart, snart, snart kommer någon att hjälpa oss”, tänkte jag och varje gång dörren till klassrummet öppnades hoppade jag till och hoppades att polisen eller någon skulle komma och ta mig med sig. Det hände ju såklart aldrig och istället fick jag smärtsamt erfara hur ett barns naivitet inte besitter några magiska krafter. Med det vill jag säga till alla ni som tror att ett barn i er omgivning far illa: GE ER INTE. Oavsett vad barnet säger. Fortsätt fråga. Varje dag om så behövs. Att konfrontera föräldrarna kan vara både problematiskt och ganska effektlöst. Utan barnets egna historia kan ni aldrig veta säkert hur de har det och ni kan heller inte bevisa något. Konsekvensen kan dessutom bli att barnet själv blir straffat för att det ”avslöjat” för mycket. Prata med barnet i fråga. Få barnet att förstå att det har ett värde och att det har rätt att må bra och rätt att få hjälp om den inte gör det. Få barnet att förstå att det finns vuxna som är på dens sida och som är redo att slåss för att se till att de ska få rätt hjälp. Jag visste redan där och då när min lärare frågade att oddsen var för höga om jag sa någonting. Hade hen förklarat att jag kunde berätta i förtroende och att hen inte skulle säga det till någon hade jag förmodligen haft lättare att säga som det var. Därefter kan man successivt bygga upp ett förtroende till barnet i fråga och förklara vilken hjälp som finns att få och att man är redo att göra allt för att hjälpa barnet.

Jag står knappt ut med tanken om att så många barn far illa på samma vis som jag och mina syskon gjorde. Ofta när vi pratar om sånt här så kommer det, som nu, i form av snyfthistorier från redan vuxna människor. Problemet hamnar alltid i imperfekt, men det sker här och nu och vi kan inte förvänta oss att barnen själva, genom att självmant berätta hur de har det, ska lösa sin situation. Det är upp till oss vuxna att tjata, finnas där, visa att vi bryr oss och framför allt: att vi bryr oss så pass att vi är redo att vända upp och ned på hela vår egen värld för att hjälpa dem.