Tyra Sjöstedt:
Igår la Tyra ut ett långt inlägg om allt hon menar drabbade och drabbar henne från den svenska sjukvården. Det verkar nu vara bortplockat från bloggen vilket inte riktigt känns som någonting Tyra skulle göra vanligtvis.
På Instagram finns dock ett skärmdump på en del av inlägget som till största del handlar om att hon inte får någon hjälp och känner sig kränkt av den behandling hon får som tablett/opiatmissbrukare i behov av hjälp.
(Säger man före detta tablettmissbrukare? Eller är man ”nykter” tablettmissbrukare på samma sätt som man är nykter alkoholist när vederbörande slutat dricka?)
Jag undrar om det kan stämma – att man för alltid är märkt av sjukvården som manipulativ och på jakt efter piller? Det är ju faktiskt hemskt i så fall. Att det finns folk som försöker utnyttja system är ju ingenting nytt och förekommer nog överallt oavsett vad det handlar om men ska verkligen ett helt kollektiv straffas för det?
Vad har ni för erfarenheter av den svenska sjukvården?
Min är övervägande positiv men jag har en känsla av att jag kan vara ett undantag på den punkten – framför allt om jag ska ta in i beräkningen allting jag hört av vänner om den svenska förlossningssjukvården och hur fel det kan bli där.
Tack Cam för att du skrev ett bra, bevakande inlägg om Tyra. Du imponerar när man märker att du tar till dig tankar från läsare som rör hur man kanske bör skriva om Tyra just nu 🙂
Jag har bara goda erfarenheter av sjukvården. Lider av en ångestproblematik som blir värre i perioder och fick sjukt bra hjälp med det här. Två veckor efter att jag sökte hjälp på vårdcentralen fick jag gå i KBT. Fick även utskrivet benzodiazepiner som ångestdämpande, vilket tydligen inte alla får. Känner att vårdpersonalen alltid har tagit mig på allvar och faktiskt lyssnat på mina bekymmer. Men har väl haft tur?
Jag är bara positiv, men så uppsöker jag bara sjukvården när jag verkligen behöver. Typ var fjärde år. Tack o lov!
De gånger som jag har varit inne på operation har bemötande och aldrig haft några problem, visserligen så har jag bara genomgått små operationr så som brutet ben, opererat hallux valgus två gånger, opererat bort ”toffel”knöl på fotryggen.
Jag var i princip bara dåliga erfarenheter av vården, iaf när det kommer till smärta. 22 år tog det att tillslut få en diagnos och förhoppningsvis tabletter så att jag kan ta mig igenom dagarna. Tills nu har jag förlitat mig på vänner och deras värktabletter, eftersom läkarna vägrat skriva ut till mig. Jag har ingen historia med tablettmissbruk eller så, de är bara väldigt restriktiva antar jag. Men, hade jag inte haft mina barn hade jag antagligen inte funnits längre.
Men nu med diagnos hoppas jag att de faktiskt förstår att jag har ont, att jag slipper gå gråtande från vårdcentralen och undra hur länge jag orkar.
Nog förstår jag att de är försiktiga, men efter 22 år bör de väl ändå förstå att jag kanske inte ljuger?
Smärta är jävligt lågprioriterat i vården.
Har också dåliga erfarenheter, inte lika illa som Tyras men ändå. Rökte endel cannabis när jag var i 14-15årsåldern och nu 10 år senare är det fortfarande svårt att få adhdmedicin utskrivet.
Du får ju skylla dig själv, precis som Tyra
För beslut hon tog som barn?
Tycker du man är ett barn när man är 15? Man får ju faktiskt ha lite personligt ansvar. Och jag är ganska övertygad att man kan tänka själv med sitt huvud vid den åldern.
Hahaha en 15 åring tänker sällan längre än näsan räcker! Förmodligen är det bara så att blivit gammal och gaggig och glömt hur du själv var!
Ja man är ett barn när man är 15 år. Ett tips är att googla den mentala mognaden hos en 15-åring. Det finns en anledning till att man inte är myndig i den åldern.
Men om du var, eller är, en 15åring med en vuxens mentala mognad vad gäller beslut, konsekvenstänk, hormonbalans och långsiktigt planerande och förutseende så var/är du ett medicinskt under och jag är övertygad om att många forskare skulle vilja träffa dig.
Sjävklart har man konsekvenstänk när man är 15. Jag till exempel snattade en del fram till att jag var 15 för då blev man straffmyndig och kunde såldes hamna i polisens register. Enkelt att sluta snatta då.
Mycket dumt ska man höra,Självklart är man barn när man är 15 år.
Ida: Nix, hjärnan utvecklas fram till ca 25-årsåldern och konsekvenstänket tar tid. Det betyder dock inte att en 15åring inte fattar att det gör ont att stoppa handen i en brinnande låga eller dylikt. Men, den känslomässiga delen av hjärnan utvecklas snabbare än den konsekvenstänkande delen vilket givetvis påverkar tonåringars handlande och man tenderar att fatta beslut med en annan del av hjärnan än vuxna. T ex VET väl tonåringar att man kan dö om man cyklar utan hjälm och trillar med huvudet rätt ner i backen, däremot är det sannolikt att man beslutar att inte ta på sig hjälmen för att det är coolt – alltså har man fattat ett beslut baserat på känsla, inte konsekvenstänk. En 45-åring däremot kanske också tycker att det känns ocoolt med hjälm, men tar på sig den eftersom den konsekvenstänkande delen av hjärnan är starkare och får ”bestämma”.
Enligt barnkonventionen är du barn upp till 18 år.
1. Ja, man är ett barn när man är 15 år.
2. Absolut har man ett eget ansvar, men man kan inte förvänta sig att 15-åringar ska ta vettiga beslut i alla lägen.
3. Konsekvenstänket är långt ifrån färdigutvecklat när man är 15 år och man tänker ofta inte mycket längre än vad nästan räcker. Man tänker alltså inte att ”fast om jag röker den här fetingen nu så kanske jag får problem med att få ut medicin för den där diagnosen jag kanske kommer få om några år”.
Ja fast kan tillägga att jag varken rökt på eller ätit receptbelagda mediciner på 10 år, det är först nu jag velat ha medicin. Jag är inte dömd för något utan berättade endast för min kontakt på bup om att jag rökt på. Jag vet att det var fel men hade du själv ett fullutvecklat konsekvenstänk som 15åring? Grattis isåfall!
Jag får ibland en känsla av att vissa helst hade sett att man fick en tatuering på armen eller ännu hellre i pannan, att bära med för resten av livet så att alla ska veta och kunna bedöma en på ”rätt sätt” för resten av ens liv, på samma sätt som man på 1700-talet fick en tatuering ifall man tex varit prostituerad. 🙄 <3
Mina kontakter på vuxenpsyk vet att jag röker en del cannabis, har inga som helst problem med att få läkemedel utskrivna?
Svenska narkotikapolitiken strikes again…. suck. Min sambo fick inte hjälp med varken psyket, sömnproblem eller adhd för att han rökte cannabis (det enda som fick honom att fungera normalt) när han ville få bukt med sina problem för att kunna sluta röka. Istllet krävde man att han först skulle sluta röka och därmed bli ett vrak, innan de ens ville hjälpa honom. Så jävla bakvänt att jag får spel. Vi ligger så långt efter resten av världen i den frågan att till och med FN kritiserar oss. Förlåt för uppsats och OT kanske men kände att tråden behövde en lite mindre indoktrinerad syn på verkligheten.
Jag har också självmedicinerat ADHD med cannabis i perioder. Hade verkligen uppskattat att kunna få det på laglig väg och utan de ”biverkningar” som kommer med att röka. Hade det varit möjligt hade jag nästan föredragit det framför min ADHD-medicin som ju faktiskt orsakar mer skada på kroppen. Amfetamin på recept och morfin i hostmedicin går an men röker du gräs då jävlar är du minsann en dödsknarkare. ”Rimligt”…
Du vet det kanske redan men det kan vara på g….
http://www.expressen.se/nyheter/svenskar-kan-nu-fa-cannabis-pa-recept/
Jag är enormt mycket emot missbruk av droger, men precis som du är inne på så kan vad so klassas som tunga droger vara till hjälp när det behövs.
Det har helt enkelt forskats för lite på Cannabis. Om man då lägger till att all psykofarmika som skrivs ut görs på vinst och förslut med förhoppningen att just den medicinen ska träffa rätt, men även när den gör det så har man behandlat hela hjärnan bara för att komma åt rätt center (del av hjärnan) som kan tänkas vara det som är orsaken.
Så vad som skulle vara skillnad på dagens psykoframika och cannabis har jag svårt att se annat än brist på forskning.
Fast, nej – det har idag inte forskats ”för lite” på cannabis. Däremot hade det verkligen forskars för lite pp cannabis när lagar gällande substansen bestämdes. Idag finns det rätt övertygande underlag för att cannabis borde legaliseras från ett medicinskt perspektiv (även rekretionellt enligt många om man accepterar att vi använder andra lagliga droger rekretionellt; såsom alkohol). Problemet är att detta underlag idag som finns tack vare studier krockar med det man lagstadgat tidigare och den attityd det har resulterat i gentemot cannabis. Men forskats för lite har det inte gjort skulle jag påstå, dock är det också bra att man fortsätter forska kring delar av det.
Får bra hjälp med både sömn & ångestproblematik trots att jag röker en del cannabis. Det har aldrig varit tal om något annat, de har heller aldrig varit på mig om att jag MÅSTE sluta. Men det kanske beror på att jag är högfungerande, utbildad och har jobb…?
Gud va arg jag blir! Det är tyvärr väldigt lätt för diagnosbarn att fastna för droger då de ger en tillfällig avkoppling i hjärnan. Man har även dålig impulskontroll och agerar ofta just i stunden. Googla fram finns nog massor dokumenterat om detta, och ta med vid nästa läkarbesök.
Det är ju alltid svårt när en bara får läsa en sida av historien.
Tänker att personalen på sjukhuset har rutiner att följa och arbetar utifrån beprövad vetenskp och forskning. De gör inget för att jävlas med patienten för skoj skull…
Just starkare smärtlindring har vissa avdelningar kanske på generella direktiv medan vissa bara får ge Alvedon utan läkarordination. Och är ingen läkare där och ordinerar får inget ges.
Kristina läser du inte tidningar hur patienter blir dåligt bemötta. Varför tror du patientnämnden finns som får in tusentals klagomål om året. Och Ivo. Välkommen till verkligheten.
Jag har fått så fin hjälp, både med min cancer och min ångest och depression!
Tycker vården är fantastisk men det är höga trösklar in. Bara att få tid på vc med dessa automatiserade telefontjänster, bli uppringd osv.. det är väldigt avskräckande och tidskrävande. Sen att man måste boka en separat tid för varje grej, det går liksom inte att ta magkatarren och huvudvärken på samma gång… har man väl kommit till en specialist är det bra, men vägen dit är lång. Man måste vara frisk för att orka vara sjuk som man brukar säga 😉
Aa, det är ju just det asså. Det borde verkligen kunna effektiviseras. Jag var dessutom med om en borttappad remiss och att försöka jaga rätt på det var mer eller mindre omöjligt. Sen bor jag i två olika landsting vilket tydligen ställde till det än värre. Ursprungliga vårdcentralen vägrade typ hantera det efter de skickat vidare remiss till annat län och de länet hade den inte alls. Väntar fortfarande nu så här över fyra månader senare. Tur det inte var akut och att symptomen nu är borta.
Men fy. Blir matt bara av att läsa det där. 😬 min sambo har fått agera vårdsamordnare åt flera i familjen som annars hade kollrats bort helt i vårddjungeln! Förstatliga vården är hans slutsats efter alla karuseller.
Jag ringde in för utredning av grov huvudvärk som hållit i sig några månader nu (varit hos akuten 2 gångar men de säger jag ska till VC för utredning). Jag börjar på riktigt bli rädd. Har ingen migrän eller någonting men den här huvudvärken är där konstant.
Deras svar: Det var synd. Vi får boka tid till utredning. Tar nog några veckor tills du får tid
Nu 4 veckor senare: Ingen tid på posten. Ingenting alls. Ringde in och då sa de ”aa, men vi har inte hittat en tid än jueee. Du får besked hem när du fått tid. Hejdå! *klick*”
Just det. Fick allergisk chock också någongång. Hade varit hos VC samma dag (innan chocken kom och jag blev medvetslös). Blev skickat hem med orden: Amen det är ingen fara. Vila lite och försök inte klia din kropp.
Jag beklagar att du inte får hjälp. Har tyvärr varit i samma sits ett antal gånger… det som brukar hjälpa mig är att tänka att de flesta inom vården vill väl och hjälpa men får inte förutsättningar för det och det är därför man blir bortviftad, ibland skiter jag i det och är bara väldigt arg.
Rent konkret brukar jag be om att få namnet på den personen som inte vill ge mig tid/vård/remiss vidare och sen be om kontaktuppgifter till dennes chef; då finns det oftast tid för mig. Tex har jag antagligen endometrios och därför väldigt ont vid mens. En läkare sa en gång att han inte skulle skriva ut mediciner förrän jag provat promenader för att få bort smärtan…. denna behandling funkade på honom jag fick mitt smärtstillande och jag hoppas att han fick en bok eller kurs så han lär sig mer om endometrios 👍🏻
Och när du inte orkar bråka själv, ta hjälp!
Jag har blivit opererad 2 ggr, fött barn 2 ggr, fått diagnosen hypotyreos och psoriasisartrit. Min erfarenhet är att hälsocentralen har sämre bemötande än när man fått en remiss vidare där jag alltid fått hjälp fort, men vägen dit är ju mera krånglig.. tyvärr.. i princip har jag fått googla fram vad de kan vara för fel för att sen bara få en läkare på HC att bekräfta nått jag redan vet så jag kan få vidare hjälp.
Både och. Vårdcentralen är jag lite besviken på. När jag sökte med ryggbesvär och knappt kunde gå så gav de mig starka tabletter och sa att det är muskulärt. En sjukgymnast jag då gick till sa direkt att jag hade diskbråck och att jag skulle kräva MR. Det stämde och jag fick op efter 3 månader.
Sös är jag mycket nöjd med, underbar personal både då jag op samt när jag födde mina barn.
Så vårdcentralen har jag inte förtroende för (flera anledningar) men när man väl kommit till sjukhus har jag alltid blivit väl bemött och duktig personal.
Jag gick till vårdcentralen med galet ont i mage och rygg. Dom sa att det var stress och jag fick tabletter mot magkatarr. Två dagar senare fick jag åka in akut med njursten stora som Everest. Det sög ju rätt rejält, men samtidigt förstår jag att dom måste gå på det som är mest troligt. Dom får in en ung, vältränad tjej som skriver D-uppsats och jobbar deltid. Klart dom tror att det är stress.
Så jag är inte direkt besviken, bara lite irriterad över att jag behövde ha ont.
Haft njursten har man svåra smärtor åk akut. Dom ser på prover och röntgen och du får mer hjälp. Viktigt o lyssna på sin kropp. 😊😊
Jag vet inte alls vad jag tror om det hon skriver, om hon kanske uppfattar att alla är emot henne för att hon inte fått den medicin hon velat ha? Som det hon skrev om att hon inte kan få morfinbaserade hostmedel, att det var löjligt. Som om det skulle vara det man tar till sig vid återfall.. men ja, så är det ju? Och därför får man som opiatmissbrukare inte opiater
Har liknande erfarenhet som andra här. VC har jag inte så mycket till övers för, men bemötande på sjukhus har det aldrig varit något konstigt med.
VC höll på att missa min cancer. Det är helt och hållet tack vare mig själv att den upptäcktes och så ska det inte vara.
Vill du berätta mer, vad gjorde du och vad gjorde Vc? Hade en bekant som tyvärr litade på Vc och nu är död i cancer. Hade de gjort en ordentlig röntgen hade de sett cancern.
Usch, beklagar verkligen sorgen.. 🙁
Min pojkvän upptäckte att jag hade en utbuktning på halsen, vid sköldkörteln. Jag va säker på att det va struma då min mamma och hennes mormor har/hade det. Så jag gick till VC för att få det diagnostiserat. Dom tog prover, men dom var helt normala och så frågar läkaren mig ”Blodproven visar inte på något, om du känner dig nöjd med det kan vi avsluta ärendet nu, eller så kan vi utreda det vidare.” Hade jag svarat där och då att ”nej men om proverna är normala är det lugnt” så hade jag gått runt med min cancer utan att veta det. Men jag ville ha ett svar och bad om att få göra en biopsi. Visade sig vara sköldkörtelcancer, hade 3 tumörer i den. Beskedet från läkaren på VC var inte heller det bästa.
Jag som privatperson hade ingen aning om att det kunde vara cancer, det är inte mitt jobb att misstänka det. Men tycker att en läkare bör kunna dra slutsatsen att om jag har en tydlig svullnad på halsen och proverna ser normala ut, så ska han inte fråga mig om jag vill gå vidare med utredningen eller inte. Han ska direkt skicka mig på biopsi, han bör kunna misstänka cancer. Han ska inte be mig ta ställning till det.
Vilken tur tt du valde att ta det vidare! Starkt och modigt att våga lita på sin egen magkänsla. Min farbror har nu cancern utspridd ut i fingertopparna och har bara veckor kvar. Bara för att de inte tog honom seriöst och han helt enkelt litade på att det inte var något farligt.
Ta hand om er!
O vad tråkigt. Kram till er bägge. Vet hur det är när en nära anhörig är svårt sjuk. 😇😇
Vår vårdcentral missade min mammas cancer också. Dock var det för sent redan då, men från hennes första besök tog det ytterligare nästan två månader innan hon fick sig tilltjatat en magnetröntgen. Och mycket riktigt, metastaser längs hela ryggraden samt tumörer i lungor, bukspottskörtel och bäcken. Deras besked var rent ut sagt förkastligt, noll träning verkade de ha fått! Noll empati. Hon fick komma in och de sa i princip direkt ”Det är cancer och vi kan inte göra någonting. Du ska dö. Det finns inga behandlingar som kan bota dig.” Nu ett år senare är hon död. Det visade sig sen för övrigt att de visst kunde behandla, men hon kunde inte bli frisk. Karolinskas förhoppning sen var att de skulle kunna behandla så pass att cancern skulle kunna hållas i schack och hon skulle kunna få leva ett nästan fullångt liv i alla fall – dvs låååångt från VC’s dödsdom och hintar om att inga behandlingar skulle utföras. Helt sjukt, så dåligt bemötande.
Gud vad ledsen jag blir. Beklagar många gångar 🙁
Min pappas cancer missade de också vid VC. Läkaren trodde hans problem var symptom på magsår, han skickades hem med medicin utan att nån närmare undersökning gjorts. Cancern upptäcktes några månader senare, när han hamnat på sjukhuset pga stroke. Tänker ännu, 8 år senare, att om den första läkaren varit lite mer noggrann så kanske han ännu skulle vara vid liv.
Jag har haft mycket kontakt med vården och alltid fått fantastisk hjälp. När jag läser om sånt här att vården inte fungerar står jag som ett frågetecken. Man får nästan för mycket hjälp ju. Jag har haft mängder med läkare och psykologer genom åren och ALLA har varit fantastiska och likadana. Väldigt engagerade i mig och mitt mående, dom har gjort allt för mig. Det räcker jag ringer och vill byta läkartid och då åker dom hem till mig direkt för att se om något är fel eftersom jag velat byta den planerade tiden. Det är helt otroligt så mycket hjälp man får. Det är tack vare dom och att dom aldrig gav upp på mig som jag idag äntligen är frisk från min psykiska ohälsa. Jag fick till och med låna pengar av min psykolog privat när jag inte hade pengar till mediciner. En psykolog bjöd ut mig på lunch och betalade det. En gång frågade jag en läkare varför dom hjälper mig så mycket. Hon svarade såhär ”För att du är så otroligt trevlig mot oss. Det bemötandet du ger oss ger vi tillbaka till dig. Och för att du verkligen vill ha hjälp. Och för att du är ärlig och säger som det är”. Det är en fantastisk vård vi har med fantastiska människor som jobbar där. Jag har alltid känt mig så välkommen.
???
Förlåt men det låter het sjukt. Att vårdpersonalen håller sig med favoriter de tycker är trevliga nog att förtjäna det, det är så oproffsigt och oetiskt att jag hoppas att du trollar.
Johanna: Åh, herregud. Var jobbar dessa läkare och psykologer? Det luktar tjänstefel på lång väg. Det spelar ingen roll hur mycket du uppskattar att få luncher betalda och att låna pengar till medicin, det ingår absolut INTE i vårdpersonalens befogenheter. Det spelar ingen roll om de gör detta med sina privata pengar.
Har nog aldrig hört någon vårdpersonal bete sig så otroligt oprofessionellt och omdömeslöst. Att låna ut pengar, bjuda på luncher och ge en patient bättre vård för att denne är trevlig? Fy fan, på ren svenska. Blir mörkrädd.
Oj, det där är inte lagligt.
Jag jobbar på en avdelning där vi får in en hel del aktiva missbrukare och folk med tidigare missbruk. Man är stämplad på vissa sätt, det blir specialbehandling. För aktiva missbrukare gör vi allt vi kan för att dom inte ska krascha i abstinens utan att droga ner dom. För tidigare missbrukare är jag helt ärligt lite varlig med utdelning av nåt annat än Alvedon. Rädslan över att kicka igång missbruket igen är stor, tänk om vi sen skickar hem en patient med läkta sår men ett missbruk som vaknat till liv? Eller att missbruket är aktivt vid inskrivning men väl dolt och att vi då bidrar till det istället för att hjälpa till att få slut på det under vårdtiden.
Kan ju vara så att i perioder i ens liv så klarar vissa människor sej inte utan droger. Mycket hemskt kan hända en människa. Usa har så mycket mer resurser och platser o skicka patienter där dom blir stöttande och proffesionellt hjälpta. Sverige ligger långt efter. Tyvärr för då lättare för unga att övergå från hasch till tyngre droger. Eftersom det finns lite hjälp att få och köerna är långa. Politiker måste satsa mer på vården och även dom med drogberoende.
Psykiatrin är HEMSK. Jag skulle få börja samtal i november, har fortfarande inte fått gå pga finns ingen kurator. Jag känner dock att jag har krigat färdigt. Blev så illa bemött när jag fick en förlossningspsykos 2012 att jag aldrig mer vill ha med dem att göra. Min make uttryckte då rädsla för mitt liv tex varpå han fick som svar ”Ja, men om din fru vill dö så får hon vill göra det, det är bara hennes eget ansvar”. Spelade in samtal tillslut och spelade upp för chefen över vården, efter det fick jag äntligen rätt medicin. Men jag har aldrig sökt vård akut eller extra. Jag får mitt Ritalin, går och tar blodtrycket och thats it. Har bra erfarenhet av all annan vård, både förlossning och mag/tarm osv.
<3
Men usch! Jag önskar att du kunde få min läkare, jag har fått så otroligt fin hjälp med ångest och depression.
Hoppas du hittar hjälp på annat håll <3
Så hemskt hur du blivit bemött. Och jag blir så ledsen för din skull. Kämpa på. Och anmäl för det är inte ok o bli bemött dåligt. Man är ju i ett utsatt läge. Kram. ❤❤
<3 Anmälde till IVO men ärendet lades ner. Efter det orkade jag inte bry mig mer.
Har tappat tron på sjukvården tyvärr. Lite av samma orsaker som Tyra skriver men andra diagnoser.
Jag har övervägande goda erfarenheter av sjukvården. Visst finns det ett och annat rötägg som jobbar inom helt fel bransch eller bara har en dålig dag men det är ett fåtal.
Jag har varit patient inom sjukvården på tok för mycket (hjärntumör i tonåren, riskgraviditeter och tokiga förlossningar med svåra efterförlopp) men jag har också arbetat inom sjukvården i över 10 år. Givetvis bör man som vårdgivande personal vara restriktiv med läkemedel gällande patienter med tablettmissbruk i sjukhistorien. Ett noga övervägande handlar om patientsäkerhet och fall där patienten simulerat sjukdom/skador tidigare ses ett tydligt mönster som bör göra att vårdgivaren blir ännu mer försiktig!
Jag har nästan bara fina erfarenheter av svensk vård förutom de långa kötiderna.Självklart har man mött en och annan sur gammal gubbe men sådana finns det ju överallt. Rekommenderar att ringa 1177 (var jag dock pratat med en fruktansvärd kvinna som malde på om helt andra saker än jag frågat om och sedan bad mig hålla tyst när jag till slut avbröt henne) för de kan hjälpa en att få en tid till vårdcentralen!
Hmm hannalicious har sedan ett år tjatat om aty hon håller på med hemligt projekt och nu ska världsnyheten släppas i Nyhetsmorgon! Som vanligt när bloggare har jobbat med hemligt projekt länge är det ”designsamarbete” med svenska webshopar. Kläderna var typ pyjamaser men grattis Hanna! Titulerades som superbloggare i Nyhetsmorgon :):)
Åt helvete tyvärr.
Jag sökte hjälp på min vårdcentral ca 7 dagar efter jag blev rånad (väpnat) på mitt jobb. Behövde hjälp med en sjukskrivning eftersom jag inte mådde bra och inte kände att jag skulle klara av att jobba kvällar/nätter igen efter det som hände. Hans svar:
Vad får dig att tro att staten skall betala dig pengar?
Japp – helt riktigt. Sedan fortsatte han att sparka på någon som redan ligger ner. Jag är en ganska stark person med mycket skinn på näsan, men just denna gången var jag svag. Konstigt – hade för några dagar sedan trott att jag skulle dö. Så där satt jag och vrål grät lika mycket som dagen jag blev rånad. Fick en tafatt sjukskrivning som gjorde allt mycket jobbigare. Eftersom han skrev som han gjorde blev allt väldigt mycket svårare för mig med f-kassan, AFA samt för rättegången. Jävla pucko på ren svenska, eller som min älskade pappa sa ”Han ska inte ens jobba med benbrott!”
Nä fy fan! Har också fått sådana där sjuka kommentarer. Typ när jag bad om någon annan vård än att bara bli inskriven på en allmänpsykiatrisk mottagning. Svaret: ”Vet du vad du isåfall skulle kosta vårt landsting per dag?”.
Fått höra så mycket sjukt. Jag och min make fick gå och prata med en terapeut hos Svenska Kyrkan (enda kostnadsfria alternativet till landstingsvård) efter det här, bara för att bearbeta vad vården utsatte oss för… mår dåligt än idag när jag tänker på det.
Det är så jävla fel fel fel … :(( <3
Jag får alltid, vid varje ny vårdkontakt, övertala om att jag kan hantera mina recept på Stesolid och Zopiklon/Imovane. TROTS att de kan se i mina journaler att jag aldrig försökt få mer än vad de ansett lämpligt, eller försökt hämta ut mer tabletter innan intervallstiden gått ut, eller försökt få dubbla recept från olika läkare… osv. Varje gång blir jag i princip dumförklarad, och de litar inte på mig trots att jag alltid skött det fläckfritt. Det är jävligt tröttsamt.
Å andra sidan har jag en kusin som missbrukat benso, och hon lyckades ha flera aktiva recept samtidigt från olika läkare som hon manipulerade sig till. Hon har överdoserat flera gånger – det är ren tur att hon lever idag. Men i hennes fall så har de inte samma misstänksamhet, av någon anledning. Väldigt intressant, för i hennes fall hade det ju verkligen behövts stramare tyglar. Känns som att det varierar väldigt beroende på vem man träffar i vården – och så skall det ju inte vara.
Har även en morbror som överdoserade på morfinpreparat som han fått alldeles för stora mängder av, av olika läkarkontakter. Han blev 34. Där hade det också behövts mer uppföljning och kontroll, och framför allt hjälp. Sedan sitter jag alltså här med svår panikångest, PTSD och djup depression och måste TJATA och BE och BÖNA om ynka 25 st 5mg-tabletter Stesolid som jag har vid behov. Känns liksom inte helt rimligt…
Blev sjukskriven för utmattning först och bemötandet från vc var inte alls bra och jag blev hela tiden ifrågasatt av läkaren och kände att jag fick strida för min vård.
Utmattningen visade sig dock vara flera tumörliknande förändringar i hjärnan och först då fick jag fantastisk vård.
Får jag fråga hur det uppdagades att utmattningen i själva verket var något annat? Var det någon kriterium för utmattning som du inte uppfyllde, så det blev frågetecken kring varför du mådde dåligt? Och hur kom man fram till att det behövde göras undersökningar som sedan visade på dessa tumörer? Är nyfiken då jag själv behöver gå till botten med en utmattning som inga vårdinsatser biter på.
Har spenderat stora delar av de senaste sex åren på sjukhus och skulle säga att ungefär 70% är dåliga upplevelser. Dels är det såklart att de är underbemannade samt lång väntan på allt men även alldeles för många som valt helt fel yrke. Attitydproblem, glömmer bort att ge medicin, går igenom patienters väskor och skåp utan att fråga…utför undersökningar utan att ge bedövning, Glömmer bort att förnya livsviktiga recept osv…
Sedan rätt som det är så träffar man på en undersköterska som till och med ler mot en, ser en i ögonen samt svarar på ens frågor och då får man äntligen tillbaka lite tro och hopp om vården samt familjens framtid. Ett enda leende kan läka mycket!
70% av min upplevelse alltså! Inte allas hehe, ville bara förtydliga 🙂
Den är väl både och skulle jag säga, förlossningen var hur bra som helt & kommer alltid föda barn på SöS.
Men efteråt när sonen blivit sjuk osv. På Akademiska fick vi frågan när vi kom in med honom, han hade 40 graders feber som vi inte fick ner och med andningsproblem deluxe, om det var vårt första barn? Och med en blick som jag aldrig komma glömma.
Då har jag svår astma och haft det hela mitt liv, kan allting om den jäkla sjukdomen men vad jag var tvungen att kriga för min son när han fick alla symptom. Helt sjukt! Men när han sen helt plötsligt fick mediciner efter att vi fått tid hos en specialist så har han mycket lindrigare förkylningar och inte lika mycket problem vid sömn osv.
Min erfarenhet med VC är sådär… hade en jättefin doktor som faktiskt tog mig på allvar, speciellt när hon såg eftermatchen av en panikattack. Jag blev extremt hypokondrisk av min ångest och trodde jag hade både de ena och de andra och hon gjorde alla tester, skickade remiss efter remiss till psykiatrin och en kiropraktor. Psykiatrin däremot…. skickade ett argt mail till dom och sa till dom att sluta bortprioritera psykisk ohälsa och fick de vanliga ”åh va tråkigt att de inte gick snabbt för dig” svar 🙄 Min ångest och panikattacker övergick till depression (med inslag av ångest/panikattacker) när vården tog sin tid att finna mig en KBT plats. Ett år. Ett år av hypokondri, extrem ångest, panikattack bara av att gå ut i köket och depression SEN bemödade dom sig att ge mig behandling. Blev bra på mindre än ett år tack vare KBT och medicin.
Sen har jag erfarenhet av abortmottagningen och där var det mycket bättre bemötande. Dom var noga med att detta var mitt val, när dom fick veta om mina psykiska problem (som var under kontroll/nästan helt borta) ordnade dom med en psykolog som satte sig ner med mig och såg till att jag inte mådde absolut skit. Beslutade mig tillslut, tillsammans med pappan, att behålla bebisen så behövde inte gå igenom proceduren mer men allt gick snabbt och slapp vänta. Allt hände under en vecka, vilket i detta fall behövs innan de är försent.
Det låter nästan som att det är Region Gävleborg du beskriver…
Haft kontakt med psykiatrin sen jag var 13, hamnade på en ätstörningsenhet när jag var 18.
Konstigt nog så reagerade ingen på att jag konstant fick återfall (vi pratar om många år här),
Till sist när jag var 23, insåg dem på enheten att det låg mer bakom (vilket ofta är fallet med tjejer och killar som får ätstörningar.) Det tog ett år att ge mig en diagnos på psyk….Inte för att det var svårt att upptäcka, utan de hade dåligt med resurser så jag fick bara träffa en psykolog varannan månad ungefär.
Efter det var fastställt att jag har borderline blev jag satt på en väntelista på ett år till KBT-behandling, samtidigt som jag fick skriva på ett löjligt kontrakt om att jag inte skulle ta livet av mig.
Två självmordsförsök hann jag med under de två åren.
Idag har jag KBT-behandling och rätt medicin, och det är tack vare det som jag kan leva ett någorlunda normalt liv.
Många år bortkastade dock.
Usch vad hemskt :/ detta var i Stockholm men alla psykiatrimottagningar är nog lika dåliga på att få tag i människor innan det är försent…. Känner också att jag tappat minst 3 år av mitt liv pga väntetiden 🙁 men är så glad att du fått behandling och hjälp ❤️ Stort lycka till i livet!
Ända gången som det inte har varit bra var när jag låg inne och de körde ner mig i källaren, sedan glömde bort mig. Det kom inte och hämtade mig förrän flera timmar senare.
Va är det sant! Vad otäckt hur kan man glömma en patient. Gud vad arg jag hade varit. Kram. 😨😨
Vill tipsa om en av de mest briljanta texter jag läst i svensk press. (Zaremba, who else?) Den illustrerar perfekt allt som är fel med sjukvården.
http://www.dn.se/kultur-noje/vad-var-det-som-dodade-herr-b/
Min mamma bröt armen förra sommaren och blev hemskickad från akuten mitt i natten pga platsbrist. Hon var i princip obehandlad (hade inte fått något stöd för armen, ortosen var för stor osv) och fick bara med sig smärtstillande som räckte till kl 14. Hon fick ingen information om när hon skulle få träffa läkare igen, och när vi ringde sjukhuset så blev vi hänvisade till vårdcentralen. Till slut fick hon åka till akuten igen, och då gick det lyckligtvis bättre.
Jag är nykter alkoholist och har ett tablettberoende i bagaget och upplever att vården är extra restriktiva med opiater och liknande. Men jag är jävligt glad för det, för det räcker med väldigt lite för att trigga igång suget igen. Märkte direkt när jag bröt foten och fick morfin att ”ruset” av tabletterna var för välbekant. Har dock aldrig känt mig diskriminerad eller liknande utan att vården tänker ett steg längre. Har 95% bra erfarenheter men det är kanske för att jag har mest erfarenhet av speciellastvården.
Bra inlägg, Cam!
Mina erfarenheter av svensk sjukvård är rätt få då jag har turen att inte behöva hantera något kroniskt/återkommande/svårbehandlat. Mest olyckor och tillfälliga sjukdomar, men då har den varit fantastisk alla gånger både VC och akut, men även psykiatri. Det måste dock vara svårt att bli misstrodd, även om jag har svårt att se att någon sjukhuspersonal vill jävlas eller tar beslut med elakhet som drivkraft.
Har mestadels bra erfarenheter av vården. Jag har t.ex. fått knölar i patten vid ett par tillfällen å då har vc skickat vidare mig för mammografi. Har haft järnbrist å då fick jag bra vård. Sen är jag (peppar peppar) för det mesta väldigt frisk, tack å lov!
lämna tyra ifred!!!!!!!!!!!!! hur svårt kan det vara? det känns som att du bedriver någon slags häxjakt mot henne som är personlig? vi läsare har inget intresse i det så pls lämna tyra. hon mår ju inte bra.
Och på vilket vis är detta inlägget en häxjakt?
Camcam berättar att ett inlägg är borttaget och sen frågar hon hur andra uppfattar sjukvården.
Häxjakt? Förklara sakligt hur… om du nu kan det.
Lär dig läsa samt hur man använder utropstecken!
Vi läsare? Ge fan i att prata för mig, jag vill enbart läsa om Otyra så gå och lägg dig
Du har rätt. Det man bör göra med alla som skriker, bönar och ber efter uppmärksamhet och sympati(?) borde bemötas med kompakt tystnad.
Som f.d. eller fortfarande aktiv missbrukare får man aldrig samma typ av smärtlindrande som en patient som aldrig haft den problematiken. Även då är sjukvården väldigt restriktiv. Så länge det inte handlar om palliativ vård!
Går man ut på sociala medier och ber om hostmedicin som inte är receptfri och kan köpas på närmsta ICA butik, så får man nog anse att vederbörande INTE vill bli lämnad ifred.
Efter en klätterolycka fick jag en ryggfraktur. För det första dröjde det bra många timmar innan jag fick komma till röntgen då de trodde jag hade skadat musklerna ”för att jag inte verkade ha så ont”???
När de insåg att ryggen var bruten och benbitar låg och tryckte mot benmärgen satte de fast mig och mitt huvud så jag inte kunde röra mig (och det förstår jag såklart, minsta rörelse hade kunnat förstöra ryggmärgen och gjort mig till en grönsak).
Tyvärr slutade jag behandlas som en människa med känslor och behandlas som en sak. När jag skulle tvättas var jag naken, fastspänd på en bår. Mina kläder hade blivit sönderklippta och ca 5 personer var i rummet där de tvättade av mig med en slang. Personal kom in och ut ur rummet där jag tvättades, både manliga och kvinnliga. Jag var så nerdrogad att de knappt uppfattade när jag bad dem att täcka mig eller sluta springa ut och in ur rummet.
Hela den sjukhusvistelsen var det mest förnedrande jag varit med om i hela mitt liv. Det berodde inte på pengabrist eller kris utan personalen hade helt enkelt ingen jävla känsla om hur man hanterar människor.
Behöver jag tillägga att olyckan inte bara gav mig höjdskräck utan fruktansvärd klaustrofobi?
FYFAN va hemskt! Just det där med att de ”tvättade” dig med en slang och med en publik som glo gjorde ont att läsa. Hoppas innerligt att du idg mår bättre och kan förtränga dessa hemska minnen. Masssa styrkekramar!!!
Ytterligare en sjuksköterska från akutkirurgi här. Möter också patienter i allt från nyktra till aktiva missbruk, orsakat från sjukvården eller privat. Det är oerhört svårt att vårda denna breda patientgrupp helt rätt. Pest eller kolera, liksom.
En missbrukare, nykter eller inte, kommer få annorlunda vård, precis som att en patient med svår kol inte kommer få syrgas medan en lungfrisk skulle få det. Vi nöjer oss med lite sämre saturation, vi nöjer oss med sämre smärtlindring. Jag upplever att vi är restriktiva. Jag kan inte ge morfin till någon med ett relativt färskt missbruk utan en tydlig ordination, men jag måste ju se till att skaffa en! Och om kirurgen är obekväm behöver denne kontakta sin bakjour eller en narkosläkare. Att ha en tydlig plan är a och o.
Att avgöra i efterhand vad som hände på avdelningen är omöjligt. Personalen kommer inte kunna prata om det. Om Tyra vill ha upprättelse får hon anmäla till ivo, annars slåss hon en fight som inte kan tas på allvar, eftersom att den alltid kommer vara ensidig.
Läser min kommentar igen och håller bara med mig själv delvis. Jag skulle kunna skriva en uppsats om detta. Som sagt, oerhört svår och variationsrik grupp att vårda och det är svårt att tillmötesgå alla.
Ja och det hoppas jag att hon gör alltså anmäler. Och behövs en riktig genomgång hur det blivit så för henne så dom får förklara sej. så kan hon gå vidare och hitta den vård som respekterar henne som människa.
Ja, vi har väl alla upplevt konsekvenserna av att läkarprogrammet inte gör intervjuer inför antagning. En majoritet av alla läkare är ju inte några direkta proffs på att bemöta människor.
När jag jobbade på psyk under min studietid så var man restriktiv mot missbrukare. Kommer de fram och hävdar att de måste ha narkotikaklassade preparat så är ju sannolikheten väldigt låg att de får det. Men det är ju väldigt sällan psykpatienter behöver just dessa läkemedel. Och ibland kanske det är bättre med sämre smärtlindring om man undviker att trilla dit på missbruket igen; det är ju faktiskt också vårdens ansvar – att inte möjliggöra missbruk och på det viset förstöra en människas liv. Om vi drar det till sin spets; smärta ett tag eller dö i missbruk?
Tyra skriver fortfarande som en missbrukare där alla är emot henne och allt är vårdens fel.
Lin tyra skriver som en medmänniska som kämpar och försöker få den vård hon behöver. Det är lätt o säga tulipanaros. Sen olika hur människor är och en del sköra och då blir ju problem med vården mycket jobbigare. Men ibland väljer vården och se alla som en enhet. Alla är olika.
Men hur vet vi att vårdens nekande inte är bäst för henne?
Vården har en viss struktur; med all rätt – har du blödarsjukan så kanske du inte ska stå på waran. Är du missbrukare så bör vården vara restriktiv med vilka preparat man tillskriver dig. Vården har ett ansvar gällande missbruksrisken också.
Har flera anhöriga som är nyktra narkomaner idag. Ingen har berättar om negativa upplevelser i samband med vård. Det de gör är att vara uppriktiga mot sjukhuspersonal och tandläkare om att det finns ett missbruk i grunden och att de därför behover alternativ medicinering till exempel mot smärta. Fungerar alltid bra och de säger att de bemöts med respekt. Ibland har en av mina anhöriga inte fått tillräckligt god smärtlindring men det är som hon själv säger; det är en konsekvens av tidigare misstag i livet och det är bättre att gå med smärta under en period än att riskera att hamna i missbruk igen.
Jag har på sätt och vis också blivit nekad vård så förstår Tyra till 100%. Skadade mitt ena knä när jag var 15 och ibland när jag belastar fel (hoppar eller gör utfall bakåt) gör det superont och knäskålen hoppar ur. När jag åkte till akuten senast sa läkaren att den bara var att vila och att ytterligare utredningar kostade för mycket. De kan ju inte röntga mjukdelar på alla som ber om det! Sedan sa han att jag helt enkelt fick sluta springa, gå i skogen och belasta mitt knä och acceptera det för resten av mitt liv. Jag var 23 då.. Kul att höra när man har hela livet framför sig.
Jag har mestadels negativa erfarenheter från sjukvården och värst var det efter en operation.
Det var en vanlig rutinoperation som gick på 5 minuter men som ändå gjordes nedsövd. När jag vaknade fanns där ingen vårdpersonal och läkaren som utförde operationen hade gått hem. Jag hade ingen att fråga hur operationen hade gått utan kvar var bara undersköterskor som inte hade varit med på min operation.
Eftersom att det bara var en rutinoperation skulle jag enbart upp och kissa och sen omedelbums hem när jag hade visat att jag klarade av att kissa på egen hand. Men jag hade sådana fruktansvärda buksmärtor att jag inte klarade av att gå till toaletten själv. En sköterska hjälpte mig in och sedan tillbaka till sängen. Sedan kom en annan sköterska och skulle ultraljuda min urinblåsa för att kolla så att den var tömd. Det hade knappt blivit någon skillnad men lite urin hade minskat och jag skulle därmed hem NU.
Jag låg och skrek i buksmärtor som kom i omgångar, dom tryckte i mig smärtstillande tills dom inte vågade mer för att pulsen gick ner för lågt. Ändå skulle jag hem direkt. 45 minuter efter uppvaknadet blev jag utskriven och uppföst ur sängen.
På vägen ut från sjukhuset ramlade jag ihop av smärta samtidigt som jag spydde. Sjuksköterskorna menade på att jag var smärtkänslig för så här ont har man inte efter den operationen som jag har gjort. Dom svarade med att hämta en rullstol och rullade ut mig på parkeringen och lämnade mig ensam till min skjuts kom.
Sedan följde åtskilliga akutbesök med kvarstående buksmärtor där jag möttes av nonchalans. Ingen trodde på att jag kunde ha så ont efter den operationen som jag hade gjort och jag blev hemskickad gång på gång med nya smärtstillande och att jag ska ”avvakta”. Inte förrän två månader senare fick jag äntligen hjälp på akuten då en läkare tog mig på allvar och ultraljudade buken som visade sig vara överfylld av blod. Det blev ny operation…
Bäst upplevelse av vården har jag i Danmark, men tycker den har varit okej i Sverige också. Däremot så vet jag att min lillebror fick ligga själv, med dropp i en korridor, i 8 timmar utan att någon kom och bytte droppet eller kollade till honom när han kom in med salmonella och var så uttorkad att benen krampade på honom. Det var efter 5 timmars väntan på akuten innan han ens fick droppet. Sånt kan skrämma mig rejält.
Jag är i stort sett väldigt nöjd och stolt över vården. Det har skett misstag och varit problem men jag har alltid känt att de läkare och sjukskötare som behandlat mig gjort mycket med lite. Till skillnad från andra här har jag bättre erfarenhet av vårdcentralen än specialist vården, men det har varit för att specialistvården varit så underbemannad. Nu t.ex har jag väntat i 120 fast efter remiss till ortoped och vårdgarantin är hävdad. Men det finns ingen ledig läkare i mitt landsting just nu och kliniken de skulle skicka mig till när jag hävdade vårdgarantin ville inte ta emot mig för de tyckte jag hade för komplicerade och allvarliga fel på ryggen, som de inte ville behandla. Så vad ska de göra? Jag är väldigt nöjd med bemötanden och ser det inte som vårdens utan politikens problem. Men nu står jag utan vård och måste vänta säker 4-5 månader över min vårdgaranti för att mina problem helt enkelt är för allvarliga för att någon utanför mitt landsting ska ta emot mig.
Jag arbetar som barnmorska inom vården. Får uppleva den både som personal och tyvärr även som patient.
Tyvärr beror det på VEM man hamnar hos. Jag VET hur viktigt det är att verkligen SE patienten. Inte bara slänga in lite piller, ta sina kontroller and thats it.
Nu som patient är det precis det jag varit i mest behov av. Någon som stannar till, frågar hur det är när jag har ont eller helt enkelt tar min hand när tårarna inte vill sluta rinna.
Vi är medicinsk kunniga, något de flesta av oss får lära sig i skolan. Men empati är något många av oss tyvärr inte har. Det spelar ingen roll om du har 10 år på högskolan med dig i bagaget.
Empati kan du inte lära.
T du har valt rätt yrke. Utan empati blir vården skrämmande. Du är säkert en underbar barnmorska. Att bli sedd är så viktigt. Kram.😊😊
För en gång skull tänker jag inte skriva en världslång kommentar, bara halvlång. Det kommer göra mig för arg. Men, jag har gått igenom både stora och svåra operationer och mindre operationer. Fler kirurgiska ingrepp än vad man riktigt mäktar med, psyket hänger ju inte med till slut. Det har begåtts rena tjänstefel två ggr och gemensamt för allt är känslan av att inte bli sedd. Bortsett från ett par sjuksyrror här och där.
Nu har jag äntligen hamnat rätt och får den hjälp jag behöver. Nästan all hjälp iaf, men en del felaktigheter kan ingen göra något åt. Från start till ”mål” tog det 29 år och jag hade glömt hur det kändes att vara tämligen normal. Nu är jag 47 och fick tillbaka mitt liv för ett och ett halvt år sedan.
Jag väljer att fokusera på det positiva. Men så här i efterhand är det svårt att förstå att jag har tagit mig igenom all skit utan några sjukdagar och jag funderar över när/om det skall komma ikapp.
Mina erfarenheter är med andra ord inte alls positiva, och då gissar jag ändå att det var bättre i slutet av 80-talet än vad det är idag. Kirurger är inte en favorityrkesgrupp.
Hade det inte varit så mycket trevligare om det hade varit lite mer Grey’s Anatomy i verkligheten? 😍😍😍
Jag har haft mycket att göra med vården. I allmänhet får jag säga att jag är fantastiskt nöjd.
Jag har väldigt goda erfarenheter. Har mått dåligt under en lång period och haft symptom som visade på problem med sköldkörteln. Ringde min vårdcentral och fick en tid bokad omgående, min läkare var fantastisk och tog massa olika prover på mig men konstaterade att mina problem nog snarare var psykiska. Fick omgående träffa en psykolog via vårdcentralen som nu hjälpt mig att få en remiss till psykiatrin. <3 Allt detta på två månader. Evigt tacksam för att bli tagen på allvar och få den hjälpen jag behöver för att kunna må bättre!
Jag har gått igenom ett helvete med vården. Hittade en knöl som inom några dagar blev så infekterad och öm att jag inte ens kunde resa mig upp ur sängen. Tar mig till akuten (svimmar av en gång på vägen pga smärtan), får ligga i två dygn innan operation och dom säger ”det var bara en abcess, du är bra nu” men jag kände att något var fel. Två månader senare upprepade sig allt och in på akuten igen ”hoppsan här hittade vi en tumör, den missade vi sist”. Det har gått 1.5 år och jag har opererats 10 gånger varav 7 akut då jag inte var prioriterad eller fick den hjälp jag behövde. Operationen på min födelsedag förra året var en mardröm. Ingen läkare som pratar med mig innan och berättar vad dem skall göra, kommer in i operationssalen och de börjar förbereda. Jag gråter och frågar om någon kan berätta vad som kommer hända. ”Oj har ingen sagt det? Ja det finns inte tid nu att ta hit någon för att prata om det. Kirurgen kommer hit när du redan somnat”. Narkossystern tryckte ner lustgasmasken i ansiktet på mig så hårt att jag trodde där och då att jag skulle dö. Har aldrig någonsin upplevt sån panik.
Vid varje operation har dom sagt ”nu ska du inte ha mer problem”. Men här sitter jag fortfarande med ett stort sår som går tio centimeter upp in i kroppen som aldrig läker. Är trött på att behöva fortsätta åka till akuten varje gång för att ingen tror på hur ont man har (trots att läkarna gladeligen skriver ut starka oxycontin/oxynorm för smärtan istället för att göra någonting åt den. Dom vågar jag dock knappt ta). Är så trött på att höra ”vi har inga operationstider, kanske i höst” när jag sitter med ett öppet blödande infekterat sår idag.
Så är det tyvärr. Iaf för mig också. Jag fick en helt felaktig medicin av en läkare för min sjukdom. Jag ville sluta med den men läkarn trappade upp till maxdos, jag blev beroende, La in mig själv på avvänjning och läkarn fick sparken. Och fick rätt medicin. Det var 10 år sedan och det förföljer mig i alla läkarkontakter. Det har självklart inte skrivits i journalen att jag blev felbehandlad så jag har inget försvar eller bevis att luta mig tillbaka på. Min senaste operation vägrade de ge mig lindring(pga denna gamla anteckning) och det slutade med in och ut på akuten där det konstaterades att det var helt galet och jag givetvis skulle fått lindring direkt.
Jag har inte gjort något fel, och gör inte nu heller. Jag blir aldrig helt fri från hans felbehandling och texten i journalen. Vid varenda ny vårdkontakt får jag försvara mig, ta med receptutdrag mm för flera år tillbaka. Bevisa min oskuld. Mitt försök att få ett förtydligande i journalen har inte lyckats trots kontakt med ivo och PaN.
Så glad för att det funkar för de flesta, men för min del.. not so much
Vet du om att du kan få delar av din journal spärrad för andra avdelningar att se?
Tex om du skulle vara behandla för någon psykisk åkomma så kan det vara spärrat för andra än den avdelningen som du utreds på att ens se att du varit där.
Eller om du bara vill att din vårdcentral ska kunna se vad di gjort där så kan inga andra kan accessa den journalen utifrån, tex ett sjukhus etc.
Känner spontant att din avvänjning borde gå att hålla borta från nya vårdkontakter om du spärrar den som gett dig remiss till avvänjning, avdelningen som hjälpt dig att bli av med missbruk, och sedan registrera dig på ny vårdcentral.
Glömde.
Sen kan du begära att få delar av din journal från där du behandlats tidigare och välja själv vad som ska följa med till din nya vårdkontakt när du lämnar in den personligen.
Levt med smärta i lederna i 20 år, har aldrig blivit bra bemött. Är mycket ”lilla gumman” attityd eller ”du känner efter för mycket”. Dom vet att jag har inflammation i vissa leder, dom vet bara inte varför. Även fått höra att det är min problematik med depressioner som gör att lederna gör ont. Jag har i stort sett gett upp, jag lever hellre med smärta varje dag än blir behandlad som ett barn av någon sur läkare som valt helt fel yrke.
Min son dog 2006 pga läkarslarv. Vi anmälde till HSAN och hans liv blev värt exakt 72000kr och en varning till läkaren. Mitt liv blev sig aldrig likt igen. Så jag är nog benägen att hålla med Tyra.
Förutom det skickades jag hem trots blödarsjuka med misstänkt utomkveds förra året. Dagen efter svimmar jag i köket efter att ett kärl brustit i livmodern och jag tappat 2 L blod på några minuter.
Åh, vad ledsamt! ❤ Många kramar till dig!
Ja när min gamla
90 åriga pappa får vänta ett dygn på akuten inte bra. Och sedan blir han ju inlagd. Han kan tala för sej men stackars dom gamla som inte kan. Så själva akutvården nej inte bra. Man åker ju inte dit för det är roligt utan för att det är akut.😨😨
Jag har bara positiva erfarenheter av vården.
Bor i en medelstor stad, ganska stort sjukhus och flera vårdcentraler. Men ja, har aldrig hållit på med droger, har idrottat länge, besöker vårdcentral och akuten vartannat år typ, när jag blir ditsläpad.
I stockholm är situationen svår om man behöver akut hjälp. Så det behövs ändras på. Mer pengar till akutvården och det skulle bli ett tryggare samhälle.
Kan vara väldigt svårt att smärtlindra personer som missbrukat tidigare eftersom deras toleransnivå är hög och man kan få testa att blanda in andra preparat, ex rent lugnande mediciner för att bryta smärtan. Kan tyvärr ta nån dag innan man hittar vad som fungerar för den personen
Förstår det här med att många känner att bemötandet brister och att man som patient är i ett väldigt utsatt läge. Har själv behövt vara patient och det är inte alltid en dans på rosor. Självklart finns det olämpliga personer i vården o detta ska anmälas simsugna bör. Det tråkiga är att jag vet att mkt att kommunikations/bemötande problem och typ allt det som sker i förlossningsvården handlar om resursbrist. Det finns ingen som vill satsa pengar på vården så det blir hållbart. Personalen sliter ofta håret av sig att klara vardagen och patienterna i Sverige har höga krav på vad vården ska ådstakomma (jag betalar ju hög skatt brukar argumentet vara när jag som personal försöker förklara väntan på behandling eller att dr ska komma)
Har just kommit från praktik på förlossningen (då jag läser till barnmorska) och jag vet ärligt talat inte om jag vill fortsätta min utbildning. Kan ni tänka er att dessa människor har en arb dag där det allt som oftast inte finns matrast mer än att kanske hasta i sig en yougurt el glas vatten? Eftersom man aldrig dricker nått så blir det inga toapauser heller så det kan ni räkna bort. Sen jobbar de flesta bara 80% för det finns ingen som orkar arb tempot och en heltidsanställning. Det jag vill säga med det här är att det finns mycket fenomenalt bra personal som sliter med mkt små marginaler för att få vårt sjunkande vårdskepp att gå runt. Klagomål ska tas seriöst men måste riktas till politiker och de som styr vården- personalen på golvet skriker men ingenting görs.
Skulle ju stå *som sig BÖR däruppe 😉
När jag sökte hjälp för panikångest så blev jag hemskickad med en bunt papper på ca 15 sidor med nr till olika psykologer och en remiss inskriven i min journal och sen fick jag själv ringa runt och försöka hitta en tid. Det var ett under att jag klarade av det.
Jag kan lätt sumera min upplevelse med psykvården med bipolär och postraumatisk stress: ”Du behöver ingen hjälp.”
<3
Det får inte gå till så! Hoppas du har hjälp nu!
Folk fattar ingenting verkar det som. Jag är sjuksköterska och har tidigare jobbat som undersköterska. Det är personalbrist, det fattas sjuksköterskor, undersköterskor och läkare. Vi sliter som djur, vi gör vårt allra bästa för att bemöta patienter och anhöriga, vi gör vårt allra bästa för att hinna med att prata med, lyssna på och bedöma våra patienter. Smärta är jättesvårt att bedöma. En patient kan säga att hen håller på att dö av smärta men samtidigt kan hen sitta och fippla med mobilen och se helt opåverkad ut. Ska jag då ge en blaffa morfin direkt? Till en patient med svåra missbruksproblem? Det är inte svart eller vitt. Sen håller jag naturligtvis med om att det är massa saker som är fucked up i vården, men det allra mesta handlar om personalbrist. Det finns såklart idioter även i vården, men jag skulle vilja påstå att de är en liten del av alla som kämpar och slitet varje dag.
Hejja dej! Förstår problematiken du beskriver då jag sett den själv.
Älskade dom patienterna!
”Vad fan kärring jag har så jävla ont att jag vill dö!!” när man sekunden innan hört dom prata i telefonen om festkvällen 12 timmar innan inläggning.
Jojo… Morfin iv direkt 👌🏻😂
Tillägg: angående mediciner är det helt sjukt vad mitt landsting har kastat tabletter på en. När jag var 14 år skrev en läkare ut tunga neuroleptika och sobril till mig. Har jag ens yppat sömnsvårighet har jag suttit med ett recept Imovane + 3 andra sorter att kombinera med. Minns särskilt en gång (sorry för OT men jag måste få skriva av mig) när jag hade haft en svår panikångestattack hemma, var ensam. Undernärd pga anorexi och helt slut i huvudet. Låg och skrek och grät och smällde huvudet i väggen i flera timmar. Tillslut ringde grannarna polisen. Polisen kom ( och var typ mer pedagogiska än personal uppe på sjukhus) och körde upp mig. Väl där fick jag träffa någon som gjorde AT tror jag. Han var inte färdig läkare iallafall. Han bara: ”ångest är ju inte farligt”. Sen frågade han om jag hade planer på självmord, vilket jag nekade (aldrig haft). Hans svar: ”Men då finns det inget jag kan göra här mer”.
Fick en påse Sobril i handen och fick GÅ hem i sommarnatten. Helt sjukt. In med polisbil, promenera ensam hem. Fy fan. Detta är ju många år sedan, men jag blir illamående. Samtidigt är det jättebra att sådanahär saker tas upp, för jag har verkligen känt mig kränkt och dum. Som att bara jag får så pissig vård för att jag inte förtjänar bättre.
Har dock aldrig haft missbruksproblem i någon form. Äter enbart medicin för ADHD idag.
I
Jag har haft blandade erfarenheter av vården.
Vårdcentralen har alltid superstressade, stackars inhyrda läkare. Där har jag fått vettig hjälp ett fåtal ggr. Jag har också varit psykpatient. Så allt som var fel på mig ansågs bero på psykproblem.
Senare visade det sig att jag hade sköldkörtelfel och inte var deprimerad eller utbränd eg. Det fick jag åka utomlands privat för att få veta.
Psyk har jag haft några guldkorn som hjälpt mig hantera trauman och lärt mig leva med värk och adhd så pass att jag kan jobba och fungera. Sen har jag haft några assholes som bara fört monologer och drogat ner mig alt tagit bort medicin utan nedtrappning.
Det värsta var när man glömt budgetera för min behandling och försökte dölja det genom att till mig som 19-åring kalla mig för hopplöst fall som aldrig kommer bli bra av terapi. Den läkaren anmäldes då min psykolog närvarade och hörde allt. Min pappa bråkade som fan med ledningen på sjukhuset och sen i landstinget. Man fick reda på att han ”inte var så bra på patient-hantering och man haft liknande problem förut”. När pappa hotade visa min journal för pressen blev läkaren plötsligt förflyttad. Vi fick veta att han skulle få en administrativ tjänst utan patientko takt. Han jobbade direkt på nya stället med psykpatienter. Lämpligt värre!
Jag blev iaf av med läkaren och efter hot om press fanns plötsligt budget för behandling åt mig.
Och terapin hjälpte. Jag har inte behövt psykvård på iaf 10 år sen dess.
Hoppas det aset inte förstörde för någon utan pitbull-pappa.
Hann någon spara eller läsa inlägget hon tog bort, jag läste halva för det var så långt och skulle återkomma. Trist att missa.
Inte läst alla svar pga många men… Ja. Vi är restriktiva med beroendeframkallande läkemedel till människor med känd beroendeproblematik men inte pga onda idioter utan pga vill inte försvåra för individen. Men ja, gällande smärtbehandling hamnar dessa människor ofta i kläm. Dels pga behöver så enorma mängder smärtlindrande för att överhuvudtaget ha effekt eftersom dom utvecklat tolerans för läkemedlena, men också dels pga risker att vid nykterhet åter falla tillbaka till beroendet. Det är skitsvårt att smärtlindra den som missbrukat smärtlindrande, som exempel, på ett tillfredsställande sätt. Vi kopplade ofta in ett sk smärt-team för att hjälpa oss när just dessa patienter sökte.
Och det märks rätt tydligt när någon söker bara för att få tag på piller. Smärta syns även på parametrar… Vissa hamnar i kläm, såklart.
Jag har väldigt dåliga erfarenheter. En del bra också men i det stora hela så nej. Och det handlar inte om missbruksproblematik utan om att vårdpersonal sätter prestige i precis allt. Jag har liknande erfarenhet som den ovan som blivit spolad med duschslang – bara det att jag var fastspänd i gynställning, flera läkare och annan personal som kom in bara för att de tyckte det var en intressant tumör…
I min utredning med diagnoser står det: adhd, socialfobi, symtom på posttraumatisk stresssyndrom och tidigare missbruk. Så har man haft ett missbruk som man fått hjälp med (tex drogterapeut) så står det med stor röd text i ens journaler att man har tidigare missbruk och man blir behandlad som en missbrukare långt efter. Med all förståelse, jag får inga mediciner mot panikattacker/ångest eller sömnmedicin (äter propavan när jag ska sova) men adhd medicin är ok, får dock bara hämta ut 1 gång i månaden och kan inte hämta ut medicin tidigare och så går man ju på pissprov för att kolla att man tar medicinen och inte säljer den. Men helt ärligt så bara tanken på droger gör mig kallsvettig av ångest och har inget intresse alls utav att behöva missbruka något. Mitt missbruk varade dock bara i 6 månader men för all framtid kommer jag behandlas som om jag vore ute efter droger. lite ironiskt att när staten säljer droger heter det mediciner och självmedicinerar man droger på svarta marknaden då jävlar. Eller att jag får adhd medicin fast det är beroendeframkallande men ingen hjälp med något annat. Struligt i vården för ingen vill ta ansvar, och man ska vara på olika ställen med olika läkare osv. Jag vill inte ens ta min medicin eller ha några andra mediciner men tråkigt att bli bemött som om mediciner skulle vara det enda jag skulle vilja ha.
Det är förståeligt att sjukvården idag går på knäna pga olika skäl som bristande resurser och lite personal som sliter ihjäl sig för att hinna med allt som måste göras men det är ju ingen ursäkt till att vårdpersonal ofta beter sig som rövhattar, ursäkta språket, med noll empati eller vilja till att lyssna/hjälpa en..
Vet inte hur många gånger på sistone som läkare inte velat lyssna på en eller ens hjälpa, kanske med några tafatta försök om man har tur.. Annars är man mest en belastning som kan skickas hem med vila och alvedon som ordination fastän problemet knappast är fixat så i slutändan mår man ofta värre än vad man först gjorde..
Sen är det mer regel än undantag att läkare knappt kan svenska samt spekulerar i vad som felas men de vill helst inte skicka dig vidare för då får sig deras yrkesstolthet en törn och se, det går ju inte för sig.. Suck.. Less blir man.. Och sen övrig vårdpersonal som ofta fräser, dumförklarar och förminskar ens problem.. Du kan ju inte ha besvär med det där, du ser inte så sjuk ut.. Men lilla flicka, tror du allt bara handlar om dig.. Osv osv.. Saker som blir lovad men sen förmodligen förskjuts i all oändlighet för du är inte tillräckligt prioriterad och när det väl är ens blivit ens tur så är det redan försent eller så har problemet försvunnit och ersatt med något nytt alt. förvärrats tiofalt..
Är det då så konstigt att folk är missnöjda med vården och knappt vågar söka hjälp?
Bra och sakligt inlägg!
Jag är Muliet Benz, 59 år. En gång med den här djävulska sjukdomen kallade cancer ”när jag hörde om oljan som kallas magisk cannabisolja bestämde jag mig för att prova. Men hur man fick det blev ett problem, jag letade efter, och kom över medicinsk olja Rick Simpson, kontaktade jag Dr Rick Simpson på Ricksimpsoncannabishemoil@gmail.com via e-post som hjälpt många patienter med cannabisolja så jag försökte och inom 5 dagar fick min cannabisolja till min dörr och satt åt sidan han gav mig instruktioner om hur man använder cannabisoljan och inom tre veckor efter min begäran har jag sett stora förändringar i min hälsa så långt så bra, jag kommer att bli starkare varje dag, allt tack vare den uppriktiga läkaren.
Hälsningar,
Muliet Benz