Vad som hänt.
Micke & Sindy
Skriv kommentar
Tillbaka upp
Kommentera
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar.
Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.
Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.
Skriv kommentar
Tillbaka upp
24 timmar kostym |
Läs inlägget
"Det är ingen genväg att vara rånare" |
Läs inlägget
Karin Nordin: ”Fine dining är inte min grej” |
Läs inlägget
Mettigel à la Björn Werner |
Läs inlägget
Krogrecension: Ett Hem |
Läs inlägget
Krogrecension: Bambi |
Läs inlägget
Krogrecension: Bord |
Läs inlägget
Mest läst på NG
Tillbaka
Mer inlägg
ÅÅ vad jag lider med henne! 🙁
Asså man tänker ju alltid när man ser och hör sånt här att om jag va hon skulle jag kasta han all världens väg då han uppenbarligen inte har respekt för henne men när man själv sitter där med massa kärlek som inte går att stoppa bara sådär är det så svårt. Jag hoppas hon dumpar honom men förstår helt om dom blir ihop igen ändå..
Texten träffade mig rakt i hjärtat..
Vad jag lider med henne 🙁
Svårt det där med otrohet. Kan bara tala för mig själv, jag var otrogen mot min make det första året vi var tillsammans, o då har vi känt varandra sedan högstadiet. Jag var 23 och var osäker på mig själv. För mig handlade inte otroheten om honom utan mig själv, vilket jag tror de flesta otroheter gör,j ag respekterade inte mig själv och älskade inte mig själv. Jag har efter terapi insett att jag kände helt enkelt att jag inte förtjänade min makes kärlek. Jag sabbade medvetet för mig själv för jag var inte van att bli respekterad och älskad. Jag ångrade mig såklart och mådde förjävligt att jag gjorde så mot honom men jag var destruktiv,jag hade tidigare tagit mig ur ett förhållande där jag blev misshandlad av min partner under flera år och hade inte tagit itu med det,jag tyckte omedvetet att det var bättre att såra honom innan han sårade mig. En dag när vi satt i soffan berättade jag allt. Jag trodde han skulle resa sig,gå och aldrig komma tillbaka. Det gjorde han inte. Han höjde inte rösten ingenting, utan han satt kvar och vi pratade. Jag lovade att vara ärlig om det hände igen och att genast ta hjälp med beteendet som fick mig att göra detta fast jag egentligen inte ville. Det var nog första gången jag förstod att jag inte behövde vara rädd. Han skulle aldrig såra mig. Vi är idag gifta sedan 4 år och väntar vårt fjärde barn,flyttade till egen gård för 3 år sedan och lever det liv vi vill. Så kort o gott tycker jag inte man ska döma någon som stannar kvar hos nån som varit otrogen. Visst i flera fall ändrar sig inte den som varit otrogen men det finns de som gör och en relation går upp och ned. Folk kan göra fruktansvärda misstag men en andra chans är oftast alla värda. Förlåt för långt inlägg :p
Du satte den!
Lite sorglig text att läsa men jag kände igen mig så mycket i din text då mitt beteende har varit detsamma, och jag har också gjort många misstag. Också under ett kontrollerande förhållande som plågade mig psykiskt och inte fysiskt.
Sådana som du som orkar skriva en sådan här sak som är så lik en annan på det planet, höjer jag högt.
Jag tycker inte att man ska förlåta otrohet om det är barn med i bilden om man absolut inte måste av olika skäl, nu vad de kan vara. Min pappa var otrogen mot min mamma två gånger. Under ca 6-7 år var det ett bråkigt helvete och jag mådde jättedåligt psykiskt. Har till och med förträngt massor av minnen från den tiden (omedvetet!!!). Nu kanske inte alla brott mellan par pga otrohet ser ut såhär, men risken är att barnen far illa om man inte väljer att antingen SERIÖST gå vidare och stanna tillsammans (vilket jag tvekar på att de kan med tanke på att de redan är av och på) eller ha ett bra uppbrott som vänner, med bra kommunikation.
Det var min pappa mot min mamma också under i princip alla deras år ihop. Jag mådde skit dåligt under hela deras förhållande.
Jag ska säga att jag är lycklig att de skiljdes. Mitt i alltihopa fick jag veta att jag hade en syster som existerade, på grund av att han inte kunde hålla dicken i styr. Och nej, idag har jag ingen kontakt med varken ”systern” eller pappa.
Strålande miljö för barn att växa upp i.