Min telefon ringde idag. Jag svarade.

Stefan: Hej, det här är Stefan, från MAIK! Du, jag har en lite klurig fråga till dig.

Clara: Ja, fråga på bara!

Stefan: Jo, i helgen åker några MAIK:are till Karlstad, till stafett-SM. Men nu har en i F17 skadat sig och kan inte springa, så en reserv har fått hoppa in. Men om någon annan i laget skadar sig så har vi ingen mer i reserv och då kan vi inte vara med, vilket skulle vara hemskt tråkigt. Så därför undrar jag om du skulle vilja vara reserv?

Clara (chockat): Oj! Ööh… Jo… eller… öhm… Alltså… Oj, öhm, det låter jättekul, klart jag vill det! Vad jag vet så gör jag inget speciellt i helgen, men jag får änna ringa mamma och kolla…

Stefan: Ja gör det! Så kan du väl ringa mig sen? Ha det gött, hej.

Åh. Så jag ska alltså eventuellt springa stafett på ett SM. På ett Sverige-mästerskap. Mot de bästa stafettlöparna i Sverige. Herre. Satan i gatan, alltså. Gud vet vad som surrar i mitt huvud just nu. Jag vet knappt själv, men det känns lite grann som potatismos. Puss.