Hola amigos, här sitter jag i min fejk-onepiece och dricker te ur min muddaflippin badbalja.

Kan få plats med huvudet inuti. Skämtar inte ens. Mitt livs bästa inköp.

Nu ska jag se Across the universe eftersom nån cool tjej sa åt mig att göra det och Clara-utan-egen-vilja ba ok och nickade and headed straight for the pirate bay.

Idag tänker jag låta twitter framföra min djupaste och allra heligaste önskan.

Klockan tre på natten och tre timmar in i det nya året är ett frysande toabesök med kroppens alla kläder vid fötterna det allra sista jag vill ägna mig åt.
 

Idag har jag på mig vita handskar precis som min stora idol och förebild Lady Gaga.

Visst är det vackert?
Jag känner mig så fri med vita bomullsvantar, jag får möjlighet att uttrycka mina estetiska och konstnärliga sidor endast i form av kroppsspråk.

Eller så var det helt enkelt så att min sadist till far tvingade mig att bära dem för att inte kunna klia på svinkopporna. Jag gillar emellertid tanken att vara Lady Gaga, så det är vad som får bli den offentliga versionen.

RA RA AH AH AH ROMA ROMA MA GAGA O LA LA!

Hola amigos!

Dan-före-dan och mamma bakar chokladkaka med valnötter. Känner doften ända till mitt rum och om ni visste hur gott det luktar skulle ni också vidga skitmycket på näsborrarna.

Idag funderar jag på detta:

Tänk att vara allergisk mot nötter. 

Vilket jobbigt liv man måste ha.

Inte kunna äta min mammas chokladkaka med valnötter. Inte kunna äta något förutom typ vatten eftersom allt nuförtiden innehåller spår av nötter.

Folk är förresten så jävla hetsiga när de föder barn. Först ligger de och skriker i några timmar och när ungen väl ploppat ut tycks ”ÄR DET EN FLICKA ELLER POJKE?!?” vara viktigaste frågan i världen.

När jag föder barn kommer min första fråga vara ÄR DET EN NÖTALLERGIKER?!?! 

Lika bra att få veta direkt, menar jag.

Helö my little rascals.

Idag har jag konverterat till man.

Jag har nämligen blivit bajsnödigt o-vig och kan på fullaste allvar inte få upp mitt ben högre än vad bilden visar utan att skrika högt. Om mitt ansikte hade kommit med på bilden hade ni förstått vilka oerhörda smärtor det krävs för mig att lyfta knät 75 grader. Sen tar det liksom stopp.

Mina gissningar cirkulerar kring om jag kan ha dragit sönder något i ljumsken under gårdagens träning. Detta känns i och för sig ganska omöjligt, då träningen till största del bestod av armstyrka.

Eller så är jag helt enkelt jävligt amazing och klarar vad som helst.