Hey, det är faktiskt jag som ska kunna allt onödig vetande här. Wikipedia är fusk.
("kolla tiden, by the way!" tänker Clara och spinner vidare i sitt långtråkiga liv.)

Alltså,

HUR FAN TÄNKTE MAN NÄR MAN VAR LITEN?

Ni vet den ramsan man alltid sjöng när man var mätt,
Tack för maten den var god
mitt på bordet stod en ko

Hallå eller?
För det första: GOD och KO rimmar inte. Inte någonstans.
För det andra: Vad i hela fridens namn gör den där kossan på bordet, av alla ställen? Man kan la sjunga "Mitt i hagen stod en ko" eller vad som helst, men på bordet? Vad har den där att göra?
Nej jag vet inte. Barn är konstiga.

Nu ska jag gå rakt på sak och jag bryr mig inte om att alla kan läsa detta och att det är rätt så embarrassing. Nej det bryr jag mig inte om. Inte.

Så här är det: Jag har upptäckt att jag brukar träna samtidigt som en kille. Men det är inte vilken kille som helst, utan en riktigt jävra snygg en också. Problemet är att jag inte visste ett jota om snubben, förutom klubben (som då inte är Mölndal. Hade varit pinsamt om så var fallet. Nej jag tänker inte avslöja vilken).

Men, eftersom jag är så smart och min hörsel överraskar mig lite då och då, så lyckades jag uppfatta första bokstaven i förnamnet och
efter lite web research så vòila:
Nu vet jag förnamn, efternamn, ålder, födelsedatum, klubb och grenar.

Herre Gud. Någon borde anställa mig.

Jävrar i min låda, min statistik sjunker som en sten i en cementpåse – på 5 dagar har den gått ner med 50%! Vad är det som händer?

Kimberly berättade om en kompis till hennes kompis,
en John Welcome som bodde i USA.
Jag tycker hand efternamn, Welcome, är lite roligt.
Tänk liksom när någon gör honom en tjänst och han tackar:

– Thank you!
– You're welcome.
– Eeh… I know?
 
 
Dagens I-landsproblem: Ljudkvalitén på YouTube är sämst. (I gotta feeling, that tonight's gonna be a good night, that tonight's gonna be a good night, that tonight's gonna be a good good night!)

Idag gick förmiddagen åt till att vandra runt på gymnasiemässan, som gjorde mig om möjligt mer förvirrad än vad jag redan är. Jag måste helt enkelt komma in på Katrinelund. Måste. Annars vet jag inte vart jag tar vägen…
(ingen skola => ingen utbildning => inget jobb => nörda facebook dagarna i ända?)

Update: Okända-flickan rusar fram till mig, slår armarna om mig och ropar Claaaaraaaa!! när jag kommer till dagiset. Vet fortfarande inte hur hon kan mitt namn.

Dagens I-landsproblem: Det är ett sjuhelsikes jobb att få på en overall på en ettåring.