Godkvällars,

idag var första Clara, färdiga, spring!-löparträffen inför Mellanvarvet! Vi samlades klockan 10 vid mitt livs fetaste reklamprojekt: en tre meter hög flagga med min logga på, som Göteborgsvarvet tryckt upp. Hur coolt? Sjukt coolt.

Det kom runt tio tappra köldförnekande själar och vi körde intervallekar upp och ner för Avenyn under ledning av Eric Senorski (google him). Här är en bild på när jag står och kollar fascinerat på honom:

Sen köttade vi gärnet upp och ner för avenyn med vattenpaus på Hard Rock. Jag var svintrött.

Har klippt ihop en kort video från träningen som kommer komma upp på tahultsbarn2 på onsdag i nästa vecka. Håll utkik där! Kommer även droppa tid och plats för nästa träff, så don’t you dare miss that.

Nu ska jag hem till Asta och fira att hon fyller år nästa lördag (då jag inte är hemma utan åker upp till Stockholm helt ensam för hemlighetsmakerier). Hoppas ni får en tjock (som i fet lol lol) lördag. Hejdå.

Det här med att jag alltid är lika förvånad varje gång jag kommer in från en löprunda.

Låg och tog en så himla gosig powernap efter skolan i min varma, mjuka säng när jag plötsligt fick mentalt psykbryt, lyfte arslet från under täcket och gick ut och sprang 7,5an i iskall blåst och två plusgrader.

Är hon dum i huvudet, undrar ni? Well, antagligen.

Överlevde jag, undrar jag? Japp. Uppenbarligen. Blir lika förvånad varje gång.

Man vet att man inte kommer kunna gå imorgon när man inte sprungit sen oktober, bestämmer sig för att kubba åttan i två plusgrader, kommer hem, dricker ett glas mjölk, ska förflytta sig in i duschen och märker att man redan har träningsvärk i vader, lår och arselhoff.

Tack Robyn för att Be Mine är perfekta spring-i-takt-med-musiken-låten. Och tack mamma, pappa, gud och moder jord för att jag inte kollapsade och dog i tahultsbacken. Amen.