Idag har jag varit så jävla effektiv:

1. Jag gick upp halv nio. På min lediga dag och allt. Bara det liksom. OMG.

2. Jag spelade in vlogg.

3. Jag klippte vlogg.

4. Jag laddade upp vlogg på youtube (inte så jobbigt iofs men jag GJORDE DET i alla fall).

5. Jag spelade in vocals till en version av 50 mil-låten som jag och Fredrik aka valskrik planerar att släppa. Det var svårt. Stod ensam i köket och vrålade tills jag blev nöjd.

Nu ska jag bara rasta grannens hundar och plugga naturkunskap så är alla punkter på dagens to-do-list avprickade. Känns redigt gött. Och så ska jag och Frida till Ung Cancer ikväll och pärla armband + lyssna på Dennis Camitz som spelar (praise the lord och amen vad den mannen är bra).

Räkna med vlogg om max 1,5h. Adios for now.

Idag har varit en sån himla go dag.

Först slutade jag vid 14. Och det säger väl sig själv varför jag är happy chappy idag.

Sedan åkte jag och Asta och gymmade. OBS att jag har inte gymmat på ca ett år och Asta följde med för att jag inte ville gå själv. Men vi köttade som fan i en hel timma. Stolt och glad och rätt mörbultad.

Nu har jag duschat mitt livs skönaste dusch, träffat på mina kompisar russinfingrarna som kommer och hälsar på ytterst sällan, ätit middag på kyckling-nudel-soppa och krängt en stor skål glass, enbart för att kompensera för kalorierna jag brände på träningen.

Nu är jag sådär glad och lycklig man bara kan bli av att träna. Har bara ett endaste litet problem och det är huruvida det stavas att gymma eller att gyma men jag satsar på att vara svensk och stava med två M, och vips var alla problem i världen borta.

Nu ska jag sova asgott HEJDÅ!!!!!!!!

Pap: Hörde ni om han som hoppade fallskärm från rymden?!

Moi: Ja! Men jag fattar inte, hur fick hans luft om han var i rymden?

Pap: Han var i en sån… en sån där kapsyl.

Moi: KapSEL.

Pap: That’s what I said!!?!

Ibland får jag så himla gosiga mail till min facebooksida.

Är helt uppe i varv efter dels den sjukaste friidrottsträning jag varit på i livet, med minst 50 barn springande på olika stationer i en enda liten idrottshall, och dels för att jag precis kikade ett par sekunder av senaste delen av Ulrik Munthers webbserie Big In Japan och såg både en och två som jag känner. Stolt vän.

Nu ska jag koka te, bre en ostmacka, se This Is England ’86 som jag missade i fredags men som praise the lord finns på svtplay och försöka hitta tillbaka till normal hjärtrytm.

Trevlig söndag!