Här sitter vi. På några klippor på Långholmen ett par hundra meter från lägenheten. Badar i svinkallt vatten och njuter av den skräckblandade förtjusningen i att inte kunna se botten på det djupa, grumliga vattnet.

Njuuuuter av sommaren och vår ledighet.

Och då. Då plötsligt. Händer det som inte får hända.

Simon ska ta en fotbild och MISSAR att där helt out of nowhere står en jävla AND precis bredvid hans fot och är för långsam med att ta bilden så att ANDEN HINNER GÅ…….

– Fota, Simon!!!!!! skrek jag, men det var försent. Fotbildsögonblicket hade försvunnit och ankan närmade sig mig på min högra sida.

– Bits de?! frågade Simon förskräckt.

– Ingen aning, men fota mig! Nu! Snabbt!!!

Tadaa. Dagens bästa bild. Som ser ut som en selfie men inte ens är det. Nöjd.

Gokväll readurz!

Idag var jag och fyra femtedelar av familjen (eftersom den femte och yngsta föredrog att sova till 12 och vara klassisk trotsig tonåring) på vårt sommar-stammis-ställe: Åsa!

Så vem är Åsa, kanske ni undrar? Det undrar jag också. I tjugo år har jag undrat vem Åsa är döpt efter. Alltså stället. Vem platsen är döpt efter. Jag insåg precis att allt blir så mycket krångligare när platser har människonamn. Precis som människor som har djurnamn. Min morbrors förra hund hette Oliver, och i hela mitt liv har jag haft skitsvårt att ta folk som heter Oliver på allvar eftersom de heter ett frickin hundnamn.

Här låg vi och hade det gött i alla fall. Mitt i Åsas varma och kärleksfulla livmoder.

Jag hade såhär kul. Ser ni att jag blivit lite brun?! Haleluja! Preach it! Ginger power, huzzah!

Kimba hade såhär kul. Hon är alltid brun. Hon fick, precis som den sovande femtedelen som låg kvar hemma, mammas och pappas gener för gött och solvänligt pigment. Vems gener har jag fått??? Är min pappa verkligen min pappa? Har brevbäraren en viktig roll i mitt oskuldsfulla och lyckligt ovetande liv? To be continued.

Nu ska jag gå ut och springa eftersom detta är enda tiden på dygnet som det är möjligt utan att dö av värmeslag. Gonatt.