Klockan 0820 knackade det på dörren. Clara Henry, morgonrufsig i håret och med en kaffekopp i handen, gick ut i hallen för att öppna. Hon undrade vem som kom i denna tidiga timme. Med fötterna innanför dörrlisten öppnade hon och tittade ut. Där stod en kvinna med bister uppsyn och en katt i famnen.

– Ta henne, sa hon. Jag klarar inte mer.

Hon tryckte ifrån sig den vita, blåögda varelsen som Clara nätt och jämnt hann fånga, innan hon vände på klacken och med bestämda steg försvann ner i trapphuset.

Eller så kanske kvinnan bor granne med mig och frågade igår om jag kunde vara kattvakt en halvtimma medan de hade visning av sin lägenhet. Ingen vet. Välj story själva.

Här låg vi och myste. Katten och jag.

Vi hade så trevligt ihop. Myste och pratade. Skrattade och grät.

Vi älskade varandra.

Men få saker varar för evigt. Klockan 09 knackade det igen. Kvinnan hade ångrat sig. Eller så var visningen slut. Ingen vet.

Här ligger jag nu med hjärtont. Jag behöver en katt. Snälla ge mig en katt. Jag har swish.