Håkan Hellström igår. På Ullevi inför nästan 70’000 människor. Publikrekord – nordens största arenakonsert genom tiderna, om jag fattade det rätt. Och jag var där.
Vänta, va?
Jag tror att jag har en ny etta på min lista över bästa konsertupplevelser.
Okej, red alert nu direkt på att detta kommer bli ett väldigt carpe diem-inlägg. Nu vet ni vad ni ger er in på.
Först köade vi. Kom dit klockan 15 med planen att vi är inga hyperfans som köar i en vecka, men vi vill inte komma dit och bara gå in och därmed missa hela köupplevelsen med pannkakor, muffins, nutella och öl.
Jag, Sonja och Sonjas före detta klasskompis Fanny. Hann dock bara sitt-köa i en halvtimma innan folk reste sig upp och sprang fram. Vi sprang halvhjärtat och oförstående efter, insåg att det inte hände ett skit och satte oss igen.
En halvtimma senare hände exakt samma sak igen, och då hade vi fortfarande fyra pannkakor, fem muffins, tre tzayspett och en öl kvar. Tack till er runt om i kön som tog emot maten när vi erbjöd er. Vi var asglada att slippa bära på det.
Sen spelade han. Och det var så himla bra. Allsång från första låten. Alla på läktaren stod upp och förblev stående.
Och tre timmar senare avslutades allt med ett bombastiskt konfettiregn och fyrverkerier. Håkan ba ”jag kommer komma ihåg detta hur senil jag än blir” och jag kände mest att japp du är inte ensam om den saken.
Nu åker jag snart tillbaka till Stockholm igen. Imorgon börjar min standup-kurs (!!!) och tills dess ska jag få Simon att tvångslyssna på Håkan Hellström tills han åtminstone tycker han är helt okej, så han kan förstå anledningen bakom att jag kommer hypea detta i minst en vecka.
