Kan vi prata om det här med hat?

Hat som i många saker. Som i att ogilla, irriteras av, fördöma eller rent av avsky. Som i det man säger om såna man inte tycker om. Folk säger förmanande att ”hata är ett starkt ord” men det är ändå det ord som oftast förekommer när man nämner mitt namn i negativ bemärkelse.

Jag hatar Clara Henry. Följt av en utdragen redovisning av hur mycket man irriterar sig på allt jag pratar om, hur jag glider på en räkmacka och att man inte fattar hur jag ens kan ha följare.

Det finns alltså människor som hatar mig. Hur sjukt är inte det? Det finns nog inte någon som hatar mig på grund av något personligt jag gjort mot personen i fråga, men det finns folk som skriver på twitter och sina bloggar att de hatar mig trots att vi aldrig ens sett varandra. Kan ni tänka er in i den situationen? Kan ni, ihop med mig, reflektera över hur märkligt detta är?

Och det märkligaste av allt, vet ni vad det är?

Det är att jag tar åt mig. Att jag ser orden och bokstav för bokstav låter dem sjunka in. Jag har bloggat länge nog för att inte längre få ont i magen när jag ska sova av hatiska kommentarer, men ändå finns det någon del av min hjärna som undrar varför, hur någon kan hata mig. Av någon anledning försvinner vetskapen om att jag har drygt 170’000 följare som tycker att det jag gör är bra/bättre/bäst och all fokus läggs istället på att reparera skadan efter det jag just läst, hålet som någon omedvetet lyckats åstadkomma i min mage. Vad har jag gjort? Förlåt. Jag menade inget illa!

Klockan är snart 22 en lördagskväll och jag såg precis någon på twitter som hatar mig. Fliken är nedstängd och jag läser två nya kommentarer på min blogg, som båda ger mig beröm över att jag är rolig och en förebild. Ändå gnager det fortfarande i magen. Någon hatar mig?

Jag skriver detta för att jag vill ventilera lite. Jag vill väl bara bevisa att jag också har känslor. Som om jag faktiskt skulle behöva göra det för att slippa bli hatad.