Ni som följt den lille bloggen ett par år vet att jag ett tag brukade rita nyårssjälvporträtt. Inte för att jag är bra på att rita, utan för att det är kul att gå tillbaka och se hur ena ritskills utvecklats och hur en uppfattat sig själv.

Sen slutade jag rita nyårssjälvporträtt, för att jag bara gjorde mig själv besviken med insikten att jag inte kan rita om så mitt liv berodde på det.

Sen började jag igen. Och slutade. Hur korkad är jag som aldrig fattar?

Nu har jag börjat igen. För att jag så gärna vill vara bra på att rita, och dessutom fick en bra ide. 2014 var året jag började snapchata som en gud, vilket är anledningen till att årets självporträtt är ett snapchatkonstverk. Voi-frickin-là:

Självporträtt anno 2014. Signerat, nittiotalist.

Kan vi prata lite om Snapchat?

Jag älskar snapchat. Bästa appen som finns. Snapar typ bara med tre människor – Johanna (kompis) Anton (webbreporter på mello) och Kimberly (syster) – men ändå.

Detta gjorde jag klockan halv elva igårkväll:

Fem år yngre, med andra ord.

Imorse klockan tio knackade TT på dörren. Vi hade bokat in ett hemma hos-reportage och jag öppnade, oduschad i trosor och pyjamas-tshirt, eftersom jag helt lyckats glömma bort intervjun och istället underhöll mig med att tillverka den här:

Neeej vem är det som knackar på och stör nu? Jag är ju MITT UPPE i att rita prickar på min hår-sjöstjärna…..

Och då snapar jag, 90% av gångerna, från min pad. Ett sånt konstverk hade tagit lång tid bara på en liten mobilskärm. Fattar ni hur engagerad snapchatare jag är? I’m just sayin.