Hay followers. Jag lever!!! Och är tillbaka hemma från sjukhuset. Och mår faktiskt, ja hyfsat, i alla fall. Fortfarande lite ofrivillig dunkadunka i skallen, två härligt ömma och blåslagna armar efter alla nålstick och antagligen så nära feber det går att komma utan att faktiskt ha det, men jag vet inte, för jag äger ingen termometer.

Brukar alltid fota några webbkamerabilder innan jag skriver och nu tog jag en där jag gör nån form av segergest slash PREACH-gest, och jag har ingen aning om vad jag tänkte med den. Thank you Lord att jag är fri kanske.

Så vad var felet på mig, då? Jo, kära vänner! Nu ska ni få höra. Spetsa öronen. Vässa ögonen. Dessa var mina symtom:

Smärta i mage och rygg, typ exakt mensvärk men utan mens. Törstig hela tiden. Kissnödig hela tiden. Intensiv smärta av att vara kissnödig. Hög feber. Kräkningar. Svimningar.

En vanlig tilbaka-till-skolan-måndag, alltså.

Hehe. Nä. Eller? Nä. Elleeeeeeerrrrr…? Nä.

Kvinnan i kassan på akuten tittade på mig med samma entusiasm som hos någon som tittar på en barkbit och sa åt mig att gå hem och ta ett graviditets-test. Jag tjatade mig in ändå och tur var väl det!!!

För jag hade jättehögt infektionsvärde och blod i urinen och blev inlagd över natten och fick dropp och antibiotika genom en slang. Det var tydligen en urinvägsinfektion som gått bananas och satt sig på njurarna och skapat en njurbäckeninflammation.

Och då gjorde det inte ens ont när jag kissade! Vilket jag trodde var typ symtom nummer ett vid uvi. Det gjorde bara ont att bli kissnödig. Det gjorde däremot ont som fan. Alltså ni förstår inte ens. Eller ja, alltså ni som haft det själva kanske förstår. Men ni andra. No way.

Nu ligger jag i min säng och praisar den svenska vården. Betalade 400 kronor för allt. Alla läkare och sköterskor (förutom hon i kassan, möjligtvis) var så himla snälla, kunniga och omtänksamma. Jag älskar att betala skatt. Nu ska jag se Paradise Hotel. Hejdå.