Glad första maj!

Igår hittade jag den här videon via twitter:

Youtubekanalen Polygonprettot har en wrestlingturnering. Mellan youtubers. De flesta är gamers, men jag fick vara med. OCH JAG ÄLSKAR DET. Jag kan wrestla, jag är rippad och jag har en luscious butt under 8 och en halv minut. Vad finns att inte gilla? Så jävla briljant idé.

Sedan såg jag en rekommenderad video i högerspalten, från samma kanal. Så jag tittade på den.

Ja. Ja tack.

Det är inte ovanligt att vara feminist idag. Jag känner fler feminister än humanister/jämställdister/folk som tycker värre om ordet ”femi” än om klyftorna ordet vill motverka (sen beror det väl på vilka jag väljer att omge mig med, men det är en annan sak). Men så finns det sammanhang där feminismen inte är lika uppskattad. Ett av dessa sammanhang är gamingvärlden.

Jag säger att jag är feminist för att jag måste. Jag måste kämpa för feminismen, för att jag är kvinna. Jag är visserligen vit, cis, inte funktionsnedsatt, och så vidare, men det händer ofta att mina åsikter nedvärderas av män som tycker att de vet bättre. Eller att personer säger att jag lyckats på youtube ”bara för att hon är snygg”. Eller att fotografer och kollegor under inspelningar kommenterar min kropp medan vi jobbar. För att bara nämna några saker.

Det händer ofta. För ofta. Och jag vill inte ha det så. Så jag är feminist.

Därför blir jag så glad, och på något sätt fylld av någon form av kämparglöd, när folk som inte behöver vara feminister säger att de är det. Jag älskar Polygonprettots feministvideo, för det är så jävla viktigt att ta ställning, inte minst i sammanhang där ens ställningstagande inte är självklart. Att visa sina följare var en står, för att en har mer makt än vad en tror.

Tack, Polygonprettot. Nu väntar jag på att IJustWantToBeCool ska komma ut som offentliga feminister. Eller Hampus Hedström. Eller Sp4zie. Eller Pewdiepie. Var är ni när era mäktiga röster behövs?