Åt frukost. Hade tråkigt. Hittade en bläckpenna. Ritade en hamsa på knät.

Lite ojämn men rätt fin ändå, tänkte jag medan jag reste mig upp för att hämta frukostjuicen ur kylskåpet…

… och huden på låret ba NOPE!!! och gick från slät och utstretchad till tjock och hopmosad. Likaså min hamsa. Den gick från fin och avlång till rund, ihopklämd och mest av allt liknande ett blåmärke. Ett annorlunda blåmärke. Ett estetiskt mönstrat blåmärke. Jävla skit.

Ni som följt den lille bloggen ett par år vet att jag ett tag brukade rita nyårssjälvporträtt. Inte för att jag är bra på att rita, utan för att det är kul att gå tillbaka och se hur ena ritskills utvecklats och hur en uppfattat sig själv.

Sen slutade jag rita nyårssjälvporträtt, för att jag bara gjorde mig själv besviken med insikten att jag inte kan rita om så mitt liv berodde på det.

Sen började jag igen. Och slutade. Hur korkad är jag som aldrig fattar?

Nu har jag börjat igen. För att jag så gärna vill vara bra på att rita, och dessutom fick en bra ide. 2014 var året jag började snapchata som en gud, vilket är anledningen till att årets självporträtt är ett snapchatkonstverk. Voi-frickin-là:

Självporträtt anno 2014. Signerat, nittiotalist.