Här är den. Som ni har väntat. Och längtat. Och suktat. Och dreglat.

Follow me around: Rom!

Eller som jag skulle vilja kalla den: ordvitsa med mig! En rent vidrig vlogg ur skämtsynpunkt. Varsågoda.

Gokväll blögreadurz.

Ikväll ska jag göra något som ni inte sett på år och dar. Jag ska… ladda upp… systemkamerafoton.

Oh my lord. Ni ska alltså få se något annat än grumliga webbkamerapics och dassiga mobilbilder. Denna dag kommer för alltid att bli ihågkommen. Men först, sätt på en passande låt. Förslagsvis den här skitfeta Phoenix-liveversionen av låten med ett väldigt passande namn:

Nu så. Nu är ni redo. Välkomna till bildversionen av min och Antons Romresa.

Detta gick vi förbi varje dag. En stor rondell längst ner på gatan där vårt hotell låg, där ena änden pryddes av ett stort jävla slott. Eller, som det heter i folkmun, Monumento Nazionale a Vittorio Emmanuele II. Som vi alla vet exakt vad det är, mer än helt jävla sinnessjukt stort och pampigt.

Och för er som ba ”Anton? Vem? Är det hennes pappa? Hennes hemliga tvilling? Hennes livvakt?” så är det mannen ovanför. Han kan konsten att bära upp en lensflare.

Vi åt italiensk glass. Riktigt dåligt beslut när det är 14 grader och blåser kyligt. Vårsol on the outside, dying on the inside. Bästa smaken: cookies and cinnamon.

Jag bad Anton att ta en bild när jag hoppade. Han fick lite prestationsångest, eftersom jag använder min kamera helt manuellt, men jag ställde in alla inställningar åt honom och han tog den här bilden på första försöker. Hybrisen var ett faktum.

Ruiner. Ruiner överallt.

Okej förlåt på förhand för nu kommer jag låta sjukt carpig, men ibland gillar jag att hellre fota människor än det som en egentligen ska fota. Här står vi vid Fontana di Trevi. Den syns i nederkant. Skitfin fontän. Inget ont om den. Men tanten var sötare.

Ännu en bild där Anton lämnade tillbaka kameran med världens stoltaste flin. Här gick vi i en park, det var fredag, det var varmt, det var soligt och jag kände för att rycka halsen av en blomma och sätta den bakom örat.

En fontän på Piazza Navona. Bästa piazzat. Alla torg som går att kalla piazza är de bästa torgen, men detta var det bästa av piazzor. Förstår ni vilket bra piazza det är då.

Plötsligt förstod jag hur folk klarade sig utan mobiler och internet förr i tiden. Kartor is the shit.

Ingen speciell bokhandel alls men Fjanton var gölli.

Kanske min favoritbild från resan? Därinne bor fucking PÅVEN. Vi gick aldrig in, för det var världens längsta kö trots lågsäsong, och dessutom var det lördag och Antons födelsedag och vi ville hellre till Trastevere (vilket var en av grejerna som kom upp när vi googlade ”hipster + rome” för att hitta saker att göra).

Här står jag framför Peterskyrkan och gör en JÄTTEROLIG min HAHAHAH!

Födelsedagsbarnet. Han fyllde 27. Smälte alltså väldigt väl in bland alla gamla italienska gubbar som satt och drack espresso på uteserveringarna.

Tips om ni åker till Rom och inte gillar espresso: beställ inte ”kaffe”. Beställ ”CAFFÈ AMERICANO”. Annars får ni espresso. Ett av mina värsta trauman hittills.

Sådär! Hur kändes det? Är ni okej efter 14 bilder eller var det lite too much to handle efter så lång bildtystnad? Själv är jag nöjd. Det känns bra. Bilderna är fina. I’m out.

VLOGGMÅNDAG! Idag pratar jag om viktiga saker. Som till exempel Mauro Scocco. Och hur Beyoncé föräldra-dansar.

Hej förresten. Jag är tillbaka från Rom. Det var trevligt. Och varmt! Hade dock sämst internet på hotellet, så fick snylta på caféer och barer för att kunna lägga upp instagraminlägg, therefore no blogginlägg. Flinar åt ironin i att jag alltid annars är så noga och skriver ”vi får se hur bra jag kommer kunna blogga pga wifi-situationen” men just denna gången tänkte jag ”nääääää men klart att de har bra wifi!!!”.

Tog dock med min systemkamera och fotade med den för första gången på typ ett år!! Har många finfina bilder som jag tänkte lägga upp när jag har tid att sitta ner och redigera dem. Typ imorgon. Vill ni det?

Nu ska jag dammsuga. Haido.