Ni som följt den lille bloggen ett par år vet att jag ett tag brukade rita nyårssjälvporträtt. Inte för att jag är bra på att rita, utan för att det är kul att gå tillbaka och se hur ena ritskills utvecklats och hur en uppfattat sig själv.

Sen slutade jag rita nyårssjälvporträtt, för att jag bara gjorde mig själv besviken med insikten att jag inte kan rita om så mitt liv berodde på det.

Sen började jag igen. Och slutade. Hur korkad är jag som aldrig fattar?

Nu har jag börjat igen. För att jag så gärna vill vara bra på att rita, och dessutom fick en bra ide. 2014 var året jag började snapchata som en gud, vilket är anledningen till att årets självporträtt är ett snapchatkonstverk. Voi-frickin-là:

Självporträtt anno 2014. Signerat, nittiotalist.

Hej. Hur är läget? Dagens snapchat-läge ser ut såhär:

Läget är bra, med andra ord. Förutom med min finne på halsen. Fick två stora halsfinnar efter att ha blivit sminkad till Blog Awards. Den ena lade sig på ett dygn, men den andra exploderade. Nu ser det ut ungefär som om jag blivit biten av en entandad vampyr. Det är som ett enda stort köttsår.

Här är den jäveln. Kolla på den! Den ser inte så farlig ut, men det är den, jag lovar. Ont gör den också. Fan.

Nu ska jag till vårdcentralen. Ska kolla upp mina födelsemärken och se till så att jag inte har hudcancer eller något sånt halvtrevligt. Håll tummarna åt mig.

Hej kompisar. Nu ska vi diskutera min dag i snapchat-bilder. Och nej, ni kan inte få min snapchat, för förra gången ni fick den hängde sig min mobil och dog.

Såhär såg jag ut imorse:

Vad hände med mitt hår? Varför är det lockigt? Och varför har jag aldrig sån volym annars?

Sen hände det här. Dvs, min läpp went bananas och jag blev en ödla. Minns inte sammanhanget. Katten på tavlan ser dessutom skitläskig ut.

Och nu är det kväll och jag ser ut såhär:

Jag, Johanna och min armhåls-snippa ska ut och dricka öl. Jättemysigt. Trevlig lördag!