Som vanligt är jag lite för sent ute med detta: att tipsa om oerhört mäktiga Girlhood. Har velat se den i hundra år och gick till slut i helgen, och det var en jävla tur. 

Jag har alltid så svårt att skriva om kultur som jag bara tycker är genuint bra. Men allt i Girlhood, om franska Marieme som blir till Vic i sitt nya tjejgäng, var bara så fulländat: samtliga skådespelare, platserna, fotot, musiken (musiken!!!) och en skildring av unga tjejers vänskap som jag fan nästan aldrig har sett på film tidigare. Särskilt inte när det gäller unga afroeuropeiska tjejer, vilket vår Valerie Kyeyune Backström skrev extremt bra om här.

Nåja, det enda jag kände var att den hade kunnat sluta en halvtimme tidigare än den gjorde (typ när de var på hotellrummet en andra gång, för redan frälsta). Men alltså, kolla, hur starka är inte bara dessa stillbilder från filmen?

Och gud, då har jag inte ens berättat om scenen där detta bande de filles dansar i ett blåtonat hotellrum till Rihannas Diamonds, tveklöst en av tiotalets hittills starkaste poplåtar (ihop med Chandelier, minns ni?). Jag grät! Jag har förvisso skamligt lätt att gråta till film, men ändå.

För Stockholmsbor kan jag rapportera att den går på Zita fram till åtminstone den andra mars, så gå genast! Och då menar jag genast.