Ni har väl läst Miranda Julys magiska intervju med Rihanna i New York Times? Ja, det kan jag inte tänka mig att ni inte har, den kom ju för flera dagar sen.

Det finns ett stycke ur den som jag inte har kunnat sluta tänka på. Det fanns starkare i intervjun, såna som handlade om Rihannas ensamhet, eller att det är okej att vara en svart tjej så länge man inte vill göra affärer, eller ögonblicket när hon och Miranda July blev kära (!). Men det som stannat kvar i mig är helt enkelt denna lilla passage, när de ska googla upp vad ”fobi för vaginan efter förlossning” egentligen heter.

”‘Phobia of a big vagina.’ … ‘Deep.’ … This is awful. I can’t believe I’m typing this in.”
”Wait,” I said. ”Deep’s not an issue. It’s wide.”
”Deep is an issue, hello!”
”Huh. Cause I feel like the — I always feel short-vaginaed.”
Rihanna laughed. ”Trust me, if they can’t feel the end, it’s like, Cannonball!”
Cannonball meant sailing into space — into something never-ending, like the cosmos. Men like to know that there is an end to the woman they’re with, that she’s finite. It’s an impossible line to walk. You want to be global, but down to earth. In the moment but also one step ahead of it.

Det var bara det. Återgå.