Jag håller inte med om att yoga pants förstör kvinnor – snarare tvärtom, am I right, ladies – men i övrigt är jag fullständigt förhäxad av amerikanska ELLEs intervju med författaren och it-tanten Fran Lebowitz.

Och jag vill inviga er i detta magiska! Här kommer därför några utdrag om hornbågade glasögon, kemtvätt, och män i shorts.

1. ”American women think that clothes fit them if they can fit into them. But that’s not at all what fit means.”
Alltså, det här är väl lätt att säga om man som hon kan få alla sina kläder uppsydda efter sin kropp. Men ändå! Words to live by.

2. ”I feel very strongly that almost the entire city has copied my glasses.”
Hur rolig? Hur sant, dessutom, med tanke på att hornbågade glasögon är det nya skägget – tillräckligt lagom commitment för att alla ska kunna skaffa dem, tyvärr inte tillräckligt tröttsamma för att ha gone out of style. Också roligt när hon berättar att hon har fått även dessa glasögon specialgjorda – för en kostnad ungefär motsvarande en bil.

3. ”I dry-clean as infrequently as possible—not only because it’s psychotically expensive, but also because who knows what it does to the clothes? Dry…clean. These words don’t go together. Wet clean—that is how you clean. I can’t even imagine the things they do at the drycleaner.”
Exakt spegling av hur jag känner inför kemtvätt + skulle exakt lika gärna kunna vara saxat ur en Seinfeld-rutin!

4. ”If you’re 18 right now, you think you invented platform shoes. You think you’re doing something new. You think you’ve invented something so ugly that it’s beautiful.”
Blev irriterad här. Så tröttsamt med gamla som klagar på unga, och ja, jag vet, detta säger jag i egenskap av ung. Men väldigt sant om ”something so ugly that it’s beautiful”! Hatar ju när saker är fula med flit.

Fran på omslaget till Acne Paper.

5. ”Our parents weren’t our friends. They disapproved of us. Parent-child relationships have become so collegiate. And so when these grown children go into the world, they expect a certain amount of attention. And they’re very disappointed.”
#gpoy

6. ”More people should be dressing like we dress in New York anyway. Not everyone in New York looks great, but you have a higher chance.”
Exakt såhär kände jag när jag var i Paris! Jag agerade observatör och scannade franska kvinnors stil som en madwoman. Grejen är att många, förstås, klär sig fult även där, men utslaget över den kvinnliga befolkningen är det helt enkelt jävligt mycket bättre stil där. Oddsen är i deras favör, av någon anledning.

7. ”My fashion advice, particularly to men wearing shorts: Ask yourself, ‘Could I make a living modeling these shorts?’ If the answer is no, then change your clothes. Put on a pair of pants.”
Inga kommentarer.

8. ”I don’t feel that inside of Hillary Clinton there’s a Jane Birkin waiting to get out. I don’t think she cares. And there’s nothing wrong in not caring. A man who doesn’t care about what he looks like, he’s applauded. We say, ‘Oh, he’s not superficial!'”
Vilken lättnad med en utseendefixerad person som kan erkänna att man inte måste vara utseendefixerad för att få finnas! Alltså, jag är förvisso själv besatt av mitt utseende, men det känns så ovanligt att få ha de två känslorna på samma gång, att utseendet ”inte borde spela någon roll” och samtidigt betyder precis allt.

9. ”Yes, if you cover a man’s eyes, he legitimately might not remember what he has on. But is that really worth celebrating, or imitating? Look, we have an appearance. Not all of us are beautiful. But we can appear fine looking.”
Och vilken lättnad med en kvinna som är stolt över sin ytlighet. Jag vägrar låtsas att jag inte är intresserad av kläder, smink, kändisars hudvårdsrutiner, mitt eget ansikte – det finns ju där. Varför skulle jag förneka det för att verka smartare inför all these utseende-haters?

Dessutom läste jag precis att hon propagerar för ”smoker’s rights”. En kvinna precis i min smak, alltså. Trots det slentrianmässiga hatet mot unga. 

Backstagefoto skamlöst snott av Isabelle Minou för Rodeo. Nedanstående bilder är från style.com.

Ni trodde att jag hade tvingats i landsflykt efter alla känslor mitt förra inlägg rörde upp, men icke. Jag har överlevt spott och spe i Facebook-gruppen där jag sedermera blev uthängd som både humorinkapabel, antifeminist och dålig researcher. Och nu har jag återkommit för att rapportera från gårdagens Cheap Monday A/W15-visning i Kungsträdgården.

En sak jag verkligen beundrar Cheap Monday för är deras förmåga att få en visning på Stockholms vintermodevecka att kännas mysig. Mycket kan man säga om det svenska modeundret, men att det skulle vara härlig stämning på visningarna är tyvärr inte en av dem. Därför älskade jag Cheap Mondays S/S15-visning, den som var på Forsgrénska badet och slutade med att alla modeller hoppade i poolen. Och därför älskade jag denna, som skedde utomhus och verkligen förde tankarna till Hunger Games (fast jag vet att det ska vara Flugornas herre), förutom att den fick mig att le och skratta och klappa händerna som en regelrätt galning.

Hur rörande citat från boken (som jag i övrigt hatade) använde de sig av, förresten! We did everything adults would do (What went wrong?)

Jag undrar en sak. Hur kommer det sig att Cheap Monday fortfarande, i så hög utsträckning, hedrar emokulturen? Alltså, jag älskar det på något plan, även om en viss dragning åt det hållet i mina tidiga tonår har gjort mig allergisk mot många av dess estetiska uttryck. Men det är lustigt, eftersom det knappt finns några emos kvar. I vilket fall: älskar sammetsskorna, det helrutiga, och mjukisstället. Tycker inte ens att korsettsnörningen stör, och då hyser jag av tidigare nämnda skäl grova aversioner mot dekorativ korsettsnörning.

När de första tjejerna kom ut och jag såg all sammet… Religiös upplevelse! Jag och min vän/kollega Emilie delar en bordering on sinnessjuk fäbless för svart, krossad sammet, och brukar skämmas/skratta när vi kommer till jobbet i likadana byxor/hängselbyxor/jackor/tröjor, så hon var den första jag tänkte på. Så fantastiskt! Kan icke vänta till i höst med att få äga samtliga plagg som den tredje outfiten består av.

Så mäktiga tjejer, Katniss Everdeen-style. Jag vill att ni ska veta att musiken (av Erik Haal, såklart) var så jävla bra, det var så oväntat mäktigt med elden, och kläderna gjorde sig så perfekt ihop med det sotiga sminket och tjejernas ascoola flätor. Äe, Cheap Monday, ska ni fortsätta göra såhär bra visningar? Kan ju lika gärna ge upp på ”kritiskt tänkande”.

Må av diverse anledningar (som inte har att göra med ovan nämnda Facebook-grupp) vara ovanligt gråtmild these days, men något med den här visningen rörde upp så starka känslor inom mig. Emokänslor! Bästa sortens känslor.

Jag har varit så otroligt tveksam till det här med att John Galliano tar över Margiela.

Som förväntat av mig älskar jag förstås det ikoniska modehuset (även om min enda frågeställning kring deras A/W14-kollektion var ”är Skrillex-frisyr verkligen fortfarande hett i Paris?”, saxat ur numera onämnbar blogg) men (som förväntat av mig) har jag vissa issues med antisemitism och all-around dålig smak.

Det var alltså med darrande händer jag ”klickade mig fram” till Gallianos första kollektion för MMM, läste igenom några fjäskande rader om att ”he’s back”, fnös och bläddrade igenom bilderna. Till min förvåning blev jag positivt överraskad.

Det är inga oväntade favoriter jag presenterar här, för de som kan min onekligen ganska ”klassiska” (läs: jag hatar vulgaritet) smak. Men fan, jag gillade det här.

Kolla, äkta min stil: svarta raka klänningar, diadem (?!) och mesh-toppar. Älskar ansiktsdekorationen på första bilden, även om jag förstår att den kan vara lite… problematisk.

Pärlorna mellan ögonen här?! Ska komma så till jobbet imorgon. Och gud, den röda klänningen/kappan. Eftersom jag i ett svagt ögonblick (som varade 97 minuter) i såg hela Mean Girls häromdagen tänker jag bara på när Regina George går runt i linne med hål klippta för brösten, men kom igen, alla vet att det inte är något dåligt.

Kolla, jag är inte här för brun tyll eller skräckleopard, men fan vad jag är här för mörkröd sammet och den där första kragen. Samt Kanye-masken revisited! Hur vacker? Älskar trasslet på bröstet, och jag brukar hata trassel. Så pass stark sista outfit.

Allt som allt, alltså: en del svaga kort här, visst, och mycket gamla Dior-rester, men jag känner mig faktiskt något lugnad. Det här är fint, det kan bli något bra av det. Bortsett från det faktum att jag fortfarande är djupt kränkt av att Margiela anställde en man som utan tvekan borde ha förbrukat sina chanser, tycker det är ett så fult statement.

Ni bara: ”Han är en provokatör! Han gjorde det för konsten! Han älskar inte Hitler egentligen!” Jag bara: Zzzz. Hur fina kragar han än gör. Försöker lära mig alla liberalspökens/”fria själars” knep, att skilja på konstnär och konst, men det går sådär.