Sjöng med ofrivilligt vibrato. 

I helgen har jag som sagt haft syrran och hennes partner på besök. Vi for iväg till Slottskogen som planerat och kollade på sälar och pingviner. De var väldigt glada över det (mitt sällskap alltså), vad som gjorde dem lite ledsna var nån liten unge som stod med en pinne riktad mot en av sälarna. ”Sälen tror ju att den ska få mat!”. Ja, det är verkligen djurplågeri i sitt esse. Sju sälar i en liten bassäng som blir lurade av nån unge med en torr kvist. 

Eftersom jag bor här så blev jag lite som deras guide, och jag tycker att jag klarade det jobbet bra förutom när vi tog buss åt fel håll, gick på fel restaurang och tog spårvagn åt fel håll när vi skulle åka till rätt restaurang. 

Efter maten åkte vi till en kareokebar. Jag har aldrig varit på nåt sånt innan, så det var en helt ny upplevelse för mig. Det var ganska tomt i lokalen och inredningen påminde mycket om en konferenslokal i Rikets sals källare. En bit in på kvällen trodde jag att jag skulle drabbas av en diarréattack, det var kanske maten vi ätit innan, jag vet inte. Men det var kö till toan, och jag blev ganska orolig allt eftersom klockan tickade. Precis när det var min tur så ropade sångledaren i mikrofonen ”nu vill jag hälsa Sonja och Vanja upp på scenen med BRA VIBERATIONER!!”. Så det var bara att hålla sig för skinkorna, gå upp på scen och hoppas på guds nåd.

Det gick bra. Kvällen fortskred utan någon större katastrof men vi lämnade festen efter att det kom in både ett firmagäng OCH en möhippa. De gjorde hela konceptet med kareoke outhärdligt. En av konferenskillarna var jättefull och han kände sig nödgad att gå upp och ”låna micken” för att ”hålla tal” stup i kvarten. Plus att han ställde sig och sjöng ”jag ger dig min morgon, jag ger dig min dag” helt acapella samtidigt som han hade den där dubbelhakan som fyllon brukar få. 

Vi drog hem, tog rätt spårvagn och buss, och somnade utmattade och glada. 

Här är några bilder. 

Här ser ni mig glo på en säl. 

Av en slump stötte vi på massa skyltar som det stod ”ÄLGAR” på och när vi följde skyltarna mötte vi älgar.

Jag och syrran med några års mellanrum. 

Idag åker de hem men först ska vi till nån butik som heter ”Bodegan” eller liknande. Det är ”större än Butterix” säger de och det borde väl egentligen vara bra men jag tycker att det låter hemskt. Det känns som att luftvägarna blockeras bara av att se Butterix utifrån med all deras syntet och plast så vi får se om jag lyckas komma hem från ”Bodegan” idag utan att ha PCB i lymfkörtlarna. 

PS. Om ni undrar vad kareokebaren hette så att ni själva kan gå dit så har jag ingen aning. Men det låg en kiosk på andra sidan gatan om det är till någon hjälp. DS.