Jag brukar undvika att läsa om friande våldtäktsdomar för att det får mig att känna mig laglös och ofredad, och det tycker jag inte om. Om jag inte läser om hur uppenbara våldtäktsmän går helt fria trots kränkningar de utfört så kan ju åtmintone jag själv fortsätta vara övertygad om att jag har rätten till min kropp på min sida, även om lagen och kanske även delar av ”allmänheten” inte skulle råka dela min syn. 

Men såna här rubriker alltså… de gör något med mig. Jag kan verkligen bli nedslagen, ledsen och rädd av dem. En känsla av maktlöshet har en tendens att söka sig in under skinnet på mig när jag möts av den här typen av rubriker. Jag vet ju att jag är typ ovärdelig, men nånstans kommer en obehaglig liten känsla in, ett litet litet ifrågasättande om huruvida jag verkligen är det, och detta lilla ifrågasättande inför mig själv är så sjukt jävla obehagligt.

Jag läste Kristin Zetterlunds inlägg med rubriken Jag orkar inte: ”Alltså, jag kan inte ens skriva mer än vad mitt hjärta går igenom just nu (see?? var det ens en mening??) för jag sitter bara hemma och gråter här”. Och det här är inte alls en ovanlig reaktion. Jag skulle vilja påstå att den är vanlig. 

Så vad gör såna här rubriker med kvinnor? Hur får de kvinnor att må? Vad händer med kvinnor som allt för ofta möts av den här typen av rubriker?

Många reagerar kraftigt på den här typen av domar. En del gråter, en del blir apatiska, andra blir arga, andra vill distansera sig på olika sätt, typ som jag, jag tittar åt ett annat håll och börjar vissla på en fin melodi. Men oavsett så sitter reaktionen på ett stort obehag. Ett obehag som liksom… gör ont. Ja, det gör ont. På mig, och jag är inte ensam, det vet jag. Och jag tror att det här påverkar oss en hel jävla del tyvärr. Det försvagar till exempel känslan av att vara självklar. Och en utebliven känsla av att vara självklar gör det betydligt tyngre att hålla upp huvudet högt. Och att hålla huvudet högt och att anse sig vara självklar är rätt viktiga ingredienser i känslan av att vara fri.

Den här typen av rubriker begränsar kvinnors känsla av att vara fria. 

Men vi får inte glömma att det inte ”bara” handlar om en ”känsla”. Det handlar om vår faktiska säkerhet. Budskapet som kvinnor ges i samband med ovan nämnda typ av artiklar är att kvinnokroppars säkerhet är beroende av random mäns uppfattning av vad han ”tror är okej” att göra med oss. Detta påverkar alla kvinnor och hur en kvinna bäst förhåller sig till omvärlden. Tillvaron känns otrygg och osäker när vår säkerhet tycks vara beroende av olika mäns godtycke och uppfostran.

Detta påverkar hur vi rör oss i rum där män finns. 

Och då kommer vi till punkten att män inte tycks förstå detta. 

• Visste ni att det finns oändligt många män som inte tror/förstår att många kvinnor är rädda för män?
• Och visste ni att många män som faktiskt inser att många kvinnor är rädda för dem, resonerar bort rädslan som tokig och/eller irrationell eller helt sonika ”överdriven”? 
• Och visste ni att många män som hör om kvinnors rädsla slår sig för knäna och säger ”men ALLA män är inte farliga, JAG är inte farlig till exempel!” vilket i sig är ett ganska skrämmande beteende? 

Det är fascinerande egentligen, visst är det? Här matas vi hela tiden om hur farliga män är, och hur beroende vår säkerhet är av mäns ”känsla” för vad som är ”rätt”. Men trots detta bedöms så många kvinnors rädsla och direkta avsky för män som ”orimlig” och ”rabiat”.  

Sånt kan ju få en att dö ironidöden. Om inte annat dör många kvinnor av män som helt sonika slår ihjäl dem. Alltså detta är fakta.  Det är sjukt vanligt att män utövar makt och våld mot kvinnor och många många kvinnor vet detta allt för väl. Ändå är det som att det är männen vi ska försöka övertyga om att det är såhär? Som sagt. Ironidöden.

Så ja. Problemet är så klart större än själva rubrikerna. Självklart är det så. När det gäller friande våldtäktsdomar så tror jag att det för min del är känslan att inte tas på allvar som väcks, känslan av obetydelse. Det här att kvinnor inte anses ha en bärande roll i en historias uppbyggnad. Vi ser det i historieskrivning och berättelser i skolan, i film, genom konst, fotografi, serietidningar. Det är nästan alltid bara män som har bärande roller i historia samt historier. Förutom ibland när en kvinna slängs in i syfte att vara en kvinna med tillhörande ”kvinnoproblem” och ”kvinnostyrkor”.  

”Nä men det finns inga intressanta/roliga/kompetenta kvinnor att bla bla bla.” mumlar (manliga) lärare, (manliga) programledare, (manliga) historiker, (manliga) politiker, (manliga) manusförfattare, om och om och om igen, tills det blir en ”sanning” trots att det är en stor och mycket otrevlig lögn. 

Och vid friande domar i uppenbart hemska våldtäktsmål dras liksom allt detta till sin spets. Att inte ens då, när det kommer till den egna kroppen och vad som händer med den, inte ens då får kvinnan en bärande roll när historien berättas.
Mannen blir huvudperson. Igen. Hans uppfattning om vad som skett blir bärande. Igen. Kvinnan placeras in i rollen som ”kvinnan”. Igen.

Så allt skulle alltså inte bli sol och grönska ifall bara rubrikerna plockades bort så att vi slapp se dem. Det är allt rubrikerna bär på, allt rubrikerna blir symbol för, som är det obehagliga. Det är det som får kvinnor att börja gråta vid blotta åsynen av dem.

Jag undrar om en man nånsin kan fatta vad jobbigt det är att höra om frikännande domar i uppenbara våldtäktsfall.

— Sonja (@hejsonja) March 31, 2014

Fast jag börjar inse att det inte är männen som vi ska övertyga då det är inte de som är huvudpersonerna i denna historia. Vi är hjärntvättade till att tro att de är huvudpersoner och att det är de som i slutändan bestämmer våra öden, men nä. Det är inte så. Det är en lögn alltihop. 

Jag kan nog inte betona tillräckligt hur mycket jag älskar Karin konstgrepps ord på denna print, de ord som blivit min vardagshymn: 

Var besvärlig. Ta plats. Höj din röst och backa inte. Vi håller varandras händer när det blir läskigt.