Idag har jag slarvat med maten och det innebär att jag framåt eftermiddan får lågt blodsocker, blir en dysterkvist och måste gräva i skafferiet efter godis. Så här sitter jag och knaprar chips och dricker kaffe ur en unik sejdel som det står ”Furuvik” på. 

Ni ser inte detaljerna men människorna som avbildas på sejdeln ser ut att ha ansikten gjorda av utspottade tuggummin. Jag måste visa närmare så att ni får se denna symfoni av missbildade Furuviksbor. 

Ibland dyker sånt här upp hemma hos mig. Det är alltså inte jag som har införskaffat sejdeln, det är min son. Nu vet jag att ni alla undrar när min son var i Furuvik, vad han gjorde där och om han har några fler saker därifrån. Men nej min son har aldrig varit i Furuvik och sejdeln är därför lite av ett spännande mysterium som kryddar tillvaron för hela familjen.

Och så kokar jag kikärtor till senare bruk samt tillagar grytbitar för ikväll. Oftast äter jag vegetariskt men det händer ändå någon gång varannan månad att jag greppar tag i en stor köttbit och stampar sönder den med en kniv.

Nu låter det kanske som att jag är destruktiv som gråtäter chips och stampar i kött med en kniv. Men då kan jag säga att gråten kom denna gång från när jag skar löken och att skära i kött med kniv är en ofta nödvändig del av matlagning.