Det finns ett missförstånd som är lätt att falla ned i, och det är att man bara kan duga om nån annan suger i motsvarande mängd.

Typ för att jag ska kunna vara +10 bra så måste nån vara -10 dålig, ”för sån är lagen”. 

Detta syns inte minst i den här typen av obehagsframkallande bilder: 

(Jag har pixlat för jag tror inte att det är sunt att sitta och förgifta hjärnan med såna här bilder i onödan. De flesta har ändå sett bilden ifråga)

Visst utnämns några som ”vinnare” i detta men alla är förlorare då samtliga personer på bilden avhumaniseras och värdesätts utefter något så tortfligt som kroppsform.

Men det värsta av allt är nog ändå att de ställs mot varandra fastän de här personerna nästan helt garanterat aldrig haft nåt otalt. De görs till nån slags ”fiender” där några får rollen som ”sunda (döda?) sexbomber” medan några andra får rollen som ”fula” och mer eller mindre ”oanvändbara”. Anledningen? För att några med lite hull ska kunna känna sig lite mer ”samlagsvänliga” och som ”äkta varor” (VAROR!). Och för att nån man ska känna sig ”snäll” som ”tar avstånd från magra kvinnor”. Bara en massa såna osköna anledningar.

Hur som helst verkar personen som har satt ihop bilderna tro att enda sättet för de undre kvinnorna att duga, är om de övre tjejerna (de som lever idag) inte duger. Nån måste liksom offras  för att nån annan ska kunna få vara värdefull. 

Så är det så klart inte. Typiskt missförstånd. Typiskt dumt. 

Det är som om jag skulle säga: 

”Taylor Swift är asful”

Och göra såhär:

Och lägga upp det på sociala medier och få massa likes av folk som ”HÅLLER MED!! Taylor Swift är verkligen inte på riktigt! Men du med en degbytta i skrevet, DU är på riktigt!”

Men hur är det tänkt att jag ska kunna må bra och känna *inre frid* om hela mitt värde vilar på förhoppningen att Taylor Swift ska vara värdelös? Hur kan jag känna ett stabilt självälsk om Taylor Swift/eller nån annan måste utplånas för min självbilds skull?

Hur kan jag leva tryggt om jag känner att jag måste spränga massa kvinnor med TNT för att känna att jag ska ha ett existensberättigande?

Snacka om att bygga hus på grus.

Lady Dahmer uttrycker det bra i inlägget ”Kvinnor kan inte objektifiera sig själva. Det är något hon utsätts för av en yttre part”:

”Vi lär oss att se varandra som motstånd. Vi lär oss att alltid betrakta varandra som objekt som ska recenseras och värderas och det lär oss att recensera och värdera oss själva utifrån dessa snäva skalor. Vi letar fel hos andra och fel hos oss själva och under tiden så lutar sig patriarkatet bakåt och låter oss göra grovjobbet.”

Ett sånt otrevligt slöseri med energi. Jag är glad att det har börjat bli ordning på det här nu för shit vad man inte orkar med det, eller hur?