Ibland känner jag på grund av ångest ett starkt behov av psykofarmaka. Men då jag är en person som skyr sjukvården (typiskt åldrigt! ändå visade ett test på facebook att min mentala ålder är TVÅ ÅR) så har jag naturligtvis inga starkare mediciner än alvedon supp hemma.

Då finns det egentligen bara några grejer jag kan göra: 

• meditera – det vill säga sätta mig ned i lotus och fokusera på andningen. Det funkar, då ångest är något man endast kan praktisera i ett tankfyllt tillstånd. Men det kräver självdiciplin att komma igång. Har lyckats kanske fem gånger.
• göra en fysisk ansträngning, till exempel en promenad eller en åtta kilometers cykeltur förbi en liten damm med harmoniska ankor som kvackar en gång varje kvart. Även detta kräver en stark vilja i en tid då man ara vill krypa ihop till en boll. 
• Skapa något, till exempel skriva. Kräver egentligen ingen självdiciplin att tala om men det kräver ändå att det inte ligger massa grejer på bordet till exempel. 
• äta massa chips med dip. Man måste handla chipsen men annars kräver det ingenting.

För det mesta gör jag något av grejerna som kräver självdiciplin, då de inte är jobbiga när man väl börjat men som kan vara jobbiga mentalt att påbörja när jag känner mig yrig vilket ställer till det ibland då min mentala ålder är TVÅ ÅR.

Så i kväll åt jag chips och dip. Det är gott med chips och dip.

Jag har förstått från populärkultur att man ska känna sig värdelös efter att ha ”gett efter” för en så låg instinkt som fysiskt gottebegär men jag känner mig som en drottning på Mount everest. Det vill säga: jag är kanske inte helt nöjd med min position men jag känner mig ”crispy”.