”Du måste tro på dig själv”
Det är en typisk floskel. Den kan betyda allt, men den kan också betyda inget. För mig har den betytt inget. Jag har inte förstått vad det betyder. ”Du måste tro på dig själv”. Vadå måste. Ingen ska komma här och säga vad jag måste göra och inte göra. Och vad betyder det att ”tro på sig själv” egentligen, tänk om man ljuger och har fel? Då är ju ”tro på dig själv” ett stort misstag!
Att tro på sig själv förutsätter alltså att man är ärlig mot sig själv från första början, och det är det ju inte alls säkert att man är.
Det är först på senare år som jag har börjat praktisera ärlighet mot mig själv med större allvar, och tycka att jag själv är värd att lyssna på. Och nu menar jag inte ”värd för andra att lyssna på”, utan värd att lyssna på inför mig själv.
Jag har sakteligen börjat ge mig själv tolkningsföreträde när det gäller mitt egna liv.
För att ta ett ganska till synes banalt exempel (dock viktigt för mig själv!):
Jag är inte särskilt förtjust i glass, och det har jag aldrig varit. Ändå har jag lyckats övertyga mig själv att jag gillar glass och jag har ätit glass i hela mitt liv , då det ”är så det ska vara”. Folk har sagt till mig att glass är gott! Vem är jag att ifrågasätta denna universala sanning?
Att erkänna för mig själv att jag inte gillar glass, och känna en faktisk lättnad när jag avstår från den, har inneburit en stor frihetskänsla för mig. För om jag kan lyckas lura mig själv att jag gillar glass i ett helt liv, vad mer kan jag lura mig själv till att tro?
Och så vidareutveklades och öppnades ett helt nytt kapitel i ”the great quest after the truth about Sonja”.
Antar att det är lite såhär det är att närma sig 30. Att man börjar hitta sig själv och grejer. Jag klagar ej. Eller okej ibland. Men oftast inte.
Ni läsare, har ni några floskler som ni känner ökad förståelse för senaste tiden?
Skål.
Känner verkligen igen mig i detta. Den största floskeln för mig är att ”tiden går så fort”. Jag fick nyligen ett foto på barnen jag för bara något år sen var tomte hos. De är ju för fan vuxna nu!!!! Jag ba: matade nyss minsta ungen med banan som bäbis, nu börjar typ gymnasiet!
Jag har också börjat se släktdragen otroligt mycket mer hos människor, men aktar mig för att säga ”men åååh du är ju en kopia av din mamma/pappa” för jag minns hur drygt sånt var.
Jag har hört att efter 20 har man levt halva sitt liv tidsuppfattnings-mässigt.
Det vill säga att man uppfattar tiden långsammare till man är 20 och sen går resten av de där 60 åren apsnabbt.
Jag skulle vilja prata om uttrycket ”lev i nuet”. Speciellt på sommaren som egentligen är ett enda stort vurmande över barndomen. Man besöker platser som man lekt på när man var barn och försöker sig på samma aktiviteter trots att det egentligen är trist. Plus att alla går och hoppas på att få uppleva den perfekta tonårssommaren och blir besviken varje år. Den perfekta tonårssommaren bygger på att man träffar någon i början av sommaren och umgås och sen blir det ett jobbigt uppbrott i slutet då den ena ska resa hem till en annan stad där det bor som typ är Nässjö. Tror att tonårssommarkonceptet ursprungligen är skapat av Svensk filmindustri.
Klokt! Själv tillåter jag mig själv numera att inte bada om jag absolut inte vill. Tycker att vatten är kallt och blött oavsett hur varmt det är i luften.
Att skönhet kommer inifrån. För nu på äldre da’r kan jag se på folk när de har en fantastisk utstrålning och bra självförtroende och det bara lyser om dem och de ser glada ut in i själen – ja då blir man faktiskt vacker, och då tänker jag att nog skönhet kommer inifrån ändå.
Däremot blir jag fett stressad/deppig av att ”fånga dagen”. De flesta av mina dagar suger och om jag då är helt inne i nuet och inte ser framåt och ”fångar framtiden” ja då deppar jag ju ner mig. Har så svårt att se på att ”leva i nuet” på ett bra sätt. Tror jag skulle va lyckligare om jag kunde leva mer i framtiden och kunna se fram emot saker.