Igår såg vi en kändis i matvarubutiken. Barnen fick veta att ”den där personen är känd bara så ni vet” och så inget mer med det, tänkte jag. Vi kunde fortsätta att handla enligt rutinen.
Tills jag såg att barnen slitit sig och sprungit raka vägen iväg till personen ifråga för att prata med denne om kändisskapet.
”Är du känd??”
”ja.. föru.. jo, ja, lite känd”
”LOL VI VET”
Dels har vi ju den här spontaniteten – att bara springa iväg till första bästa person för att fråga diverse frågor. Spelar liksom ingen roll om det är ett fyllo, eller om det är *en kändis” som i detta fall. Och dels så har vi detta självförtroende. De hade alltså vetat att personen var känd i ca 20 sekunder när de bestämde sig för att springa iväg och skratta ”VI VET!!” när personen erkände visst kändisskap.
Och jag då? Jag gömmer mig bakom en hylla eller står nånstans och ler. Lite som Silvia i offentliga sammanhang, till exempel Nobel-festen.
Vill ni veta vilken kändis det var? Tryck här.
Han har sommarstuga vid Lycke utanför Kungälv har jag hört. Så han är i trakterna ibland :-)
/Fd Grannen
Det var ju roligt av dem tycker jag! Typiskt fint spontant barnbeteende som en del vuxna kanske skulle må bra av att anamma ibland! Och nu menar jag inte bara att prata med kändisar utan att prata med lite vem som helst om nåt som liksom slår en (igår pratade jag med en tant på en andrahandsaffär om att det var en halsduk där som var en mil lång!! Hon tog det bra.)