Vi har lånat en hund och den har vi haft i flera veckor nu. Jag vet inte riktigt när vi ska lämna tillbaka den men än så länge går det bra, och så är hon bra för barnen. Känsloutbrott som förr kunde vara i upp emot timman har reducerats till att pågå i ca 20 minuter. 

Det som händer är att hon helt enkelt följer med det arga barnet in i ett rum där barnet ligger och surar med henne i famnen ett tag. 

Ingen vill bråka högljutt i närheten av en varelse som har supersensetiv hörsel.

Men allvarligt. Ibland när vi är ute på promenad får jag lust att sparka hunden i röven. Hon går helt konstigt i kopplet, snurrar in sig, slickar en på vaderna och ska stanna och sniffa på allt i hundra år. Det tycker jag är skitirriterande. Men så vänder hon sig om och liksom ler. Jag vet att hundar inte ”ler”, jag vet att de vickar på svansen, men det ser verkligen ut som att hon ler och säger ”nämen hej fina människa, ja älskar däjj”. 

Barnen älskar henne med. De bråkar till och med om vem som ska få äran att plocka hennes avföring. Sonen grät idag när han inte fick göra det, han var helt förtvivlad. Detta är rätt chockerande tycker jag, då avföring är ganska äckligt.

Och idag när ena barnet hade balett hade det varit ungefär tio gånger lättsammare att lämna hunden hemma. Men nä. I stället fick vi vara utomhus med henne i över en timme. Kul.

Är dock osäker på om vi skulle kunna ha en egen hund. Det är ju trots allt… en hund. Och jag är ingen hundmänniska. Jag är ingen husdjursmänniska över huvud taget har jag insett. Men låna är bra.