Det är nog rätt vanligt att man känner sig rädd att man ska råka döda ett husdjur av misstag. Jag är det jämt.

Ibland tänker jag tex att jag skulle vilja klippa hunden i skägget lite men så ser jag framför mig hur jag snubblar/hunden hoppar till och jag sätter saxen i strupen på hunden. Hunden har därför fått behålla sitt skägg som det är.

Eller så tänker jag att jag har balkongen öppen för att vädra och så vinkar jag på hunden från gården, den klämmer sig ut mellan spjälorna, ramlar ner och avlider efter enorma plågor. Sen finns det den mer långdragna varianten: att jag glömmer att ge hunden mat och den svälter ihjäl.

Som tur är så gäller dessa tankar bara hunden, jag lider inte alla av såna här rädslor när det kommer till barnen. Dock att jag gjorde det när de var yngre. Antar att det har med beroende och ansvar att göra. Barnen är inte lika beroende av mig längre. Är de hungriga så svälter de inte ihjäl för de är nog stora att fixa viss mat själv och att larma omgivningen. Och de kastar sig inte från fyravåningshus hur som helst heller. Skägg har de inget nån utav dem. Än. 

Att ha fullt ansvar över någon är lite läskigt så det är nog därför som jag är rädd att jag ska råka döda hunden.