I lördags var det dags för Så mycket bättre, ett program som jag har bestämt mig att följa. Och denna gång var det Orups dag, och han är den artist som jag inte bara beundrade som barn, utan även ville vara. Efter avsnittet när jag gick in på toa och såg mig själv i spegeln så slog det mig att jag har ungefär samma frisyr som Orup hade på 80-talet. Slump? 

Så vad jag drömde om som barn var alltså: att rida på en tam älg till skolan i skepnaden av Orup (himla ytlig dröm kan jag tycka nu i efterhand men nu har jag i alla fall satt ungefär hälften).

För att återgå till avsnittet. 

Det börjar med att vi får veta att Orup fick Nobelpris 1987 för sitt exponerande av vital och respektlös pop.  

Och det slår mig att artisterna kallar honom för just Orup även på ”vardan” när de äter mysig intim frukost. 

och jag tänker: om man vill komma ”under skinnet” på Orup, kan man i så fall inte börja med att kalla honom Thomas, som han faktiskt heter? Jag tänker: detta bådar inte gott om målet är att ”komma under skinnet” på honom. Inte för att det gör något. Jag har för länge sedan accepterat att jag inte kommer lära känna honom ”under skinnet”, och det är okej. Livet går vidare (och jag fortsätter att kalla honom för Orup). 

Dagens uppgift presenteras: De ska bygga en kiosk till Orups barn så att han ska få lära sig marknadsekonomi.

De går till en järnaffär. Ola Salo beundrar ergonomin på motorsågar och Johan T Karlsson (Familjen) och Carola handlar saker till kiosken. Carola pratar om att hennes shoppingmetod är ”att lägga på mycket och sen plocka bort grejer i kassan”, vilket säkert är väldigt uppskattat av butikspersonal. Johan Familjen köper idén och kommer säkert också börja handla så hädanefter. 

Här kommer en sammanfattning om de olika människorna under samtalen: 

Orup: 
Han har inga direkt känslomässiga band till texterna på sina låtar. Han skriver det han tänker att människor vill höra och mer än så är det inte. Under kvällen försöker deltagarna gräva i Orups känsloliv och få honom att berätta det fruktansvärda bakom olika låtar, till exempel låten ”Magaluf” som de tror handlar om fruktansvärd ångest kring en relation kantad av otrohet och svek. Men Orup ba: 

Plus att han berättar att han aldrig varit i Magaluf, förutom vid inspelningen av videon. Samma gäller  ”från Djursholm till Danvikstull” (fast där har han troligtvis varit). Alla ba ”shit vad mörk och hemsk den är!!” och Love Antell ba ”den inspirerade HELA MIN KARRIÄR, DEN SKAPADE MITT UTTRYCK!!”  och Orup ba ”Aha. Den låten skrev jag en dag när jag tyckte att alla låtar om de gatorna var så glada. Så då tänkte jag att jag skulle skriva en som lät lite ledsen”. Samma när deltagarna frågade om en låt som handlar om en pappa. Oup ba ”nä den handlar inte om min pappa”. När han ser deras förvirrade blickar tillägger han ”… ja men det är klart att ibland var min pappa bortrest flera veckor i sträck”. Och så vidare. 

Mission att ”komma under skinnet” på Orup: FAILED 

Kajsa Grytt:
Hon tar sig åt den ”totalt gränslösa” låten Magaluf och gör det på sitt eget sätt, det vill säga hon sjunger snabbt ibland, långsamt ibland, och inte i takt med musiken. 

Carola
Alla konstaterar att det inte är så oväntat att hon väljer just Åh Halleluja (O prisa Gud!) och hon säger att hon blev så förvånad över att just Orup skrev den här låten. För Carola handlar låten om att känna gudomlig glädje över någon annans lycka. Orups svar?  ”Ja jag hade inte gjort nån låt med religiösa uttryck tidigare så jag tänkte att det var dags” (ungefär)

Ola Salo
Han kör på Trubbel, fast på engelska. Han gör det lite som ett horn i sidan på Orup eftersom han vet hur mycket han avskyr när svenska artister sjunger på engelska. Håller nog med Orup i just detta exempel tyvärr.

Familjen
Han kör på Regn hos mig, som tydligen handlar om en regnig dag när Orup ringde till sin syster och det var sol hos henne. Familjen-Johan lyckas rätt bra och han får en kick av upplevelsen. 

Love Antell 
Han kör från Djursholm till Danvikstull, en sorglig låt om massa gator. 

Amanda Jenssen
Här lyfte taket kan man säga. Likt Ola Salo översatte hon låten till engelska, men när hon sjöng När vi gräver guld i USA handlade det inte längre om massa män i svettiga sportkläder, utan det handlade om den stora utvandringen till USA som skedde nån gång på typ 1800-talet. Från det glada och hoppiga, så sjunger hon med blodigt allvar. Man nästan känner hur det var att lämna ALLT bakom sig för att försöka hitta nån slags glädje på en främmande kontinent. Man ser hur de andra artisterna tänker ”shit vad blek min tolkning var i jämförelse”. 

Här kan ni läsa om förra avsnittet som fokuserade på Ola Salo.