Jag undrar vad den här krönikan av Felicia Feldt egentligen handlar om. Har läst den flera gånger nu fastän jag har annat att göra.

Handlar den om att hon tycker att det suger att gå på fest, men att det vore roligt om människor var lite mer nyfikna på vem hon är? 

Eller handlar den om att alla människor är egocentriska pratkvarnar utom hon själv och möjligtvis hennes man? 

Handlar den kanske om det här att vi skulle leva i nån slags ”egokultur”? Eller är det ett försök att skjuta över egen social ängslan till andra?

Eller handlar den om något annat? 

Vad den än handlar om så är jag glad för hennes skull att hon uppenbarligen försöker göra något åt det här, för så där kan hon ju inte ha det. Hur kul är det att gå på fest och sen sitta utsugen efteråt och känna sig utnyttjad mentalt, för att man motvilligt suttit och ”bekräftat” någon vars ego man egentligen föraktar? Att hon försöker bryta loss från det är en gåva både till henne själv och de hon suttit och ”speglat” på diverse fester.

Jag har själv blivit kritiserad för hur jag sköter mig socialt flera gånger, jag har fått höra att jag är långsam och sävlig och att man måste ”dra ut” orden ur mig och att detta ska vara oerhört svårt att stå ut med enligt vissa. Jag tycker inte att det har varit särskilt kul att höra att jag ”konverserar fel”, särskilt när jag i regel brukar anstränga mig ganska mycket för att göra rätt. Shit vad det har skapat socialt ångest hos mig, den här pressen att kunna prata. Jag har förbannat mig själv otaliga gånger för att jag inte bara kan slänga ut spontana ord och meningar på ett naturligt och flödande sätt. Och har jag försökt så har orden inte sällan kommit ut konstigt, rösten har blivit stel som plåt eller på annat sätt abnorm och jag har fått svårt att somna på kvällen eftersom jag har känt mig jättedum. 

Så jag kan inte säga att jag blir stormförtjust när jag läser en hel text som kritiserar folks sätt att konversera även om texten angriper ”den andra sidan” av myntet – pratkvarnarna. Jag vet inte hur många gånger jag har hört folk ursäkta sig för att de ”pratar så mycket” och ”bara babblar på” som om deras sätt att föra sig i samtal vore en belastning, även fast de inte ens är otrevliga och säger taskiga saker i konversationen.

Jag tänker att det inte har så mycket att göra med hur mycket en person pratar eller vad den pratar om, utan att det handlar mer om kemi överlag. En del människor funkar det bra med, andra funkar det mindre bra med.

Och jag är så glad för de som kan prata utan att bry sig om hur mycket jag pratar, som bara drillar ut ord efter ord om sig själva, om deras husdjur, om deras senaste maträtt, vad det nu kan vara. På samma sätt som det är skönt om nån inte säger så mycket heller. Som sagt, det handlar mer om kemi, en djupare kvalitet på samtalet som inte handlar enbart om ordväxling, och kanske också vilket humör man är på. 

Sen är väl det sociala samspelet med folk aldrig direkt problemfritt? Jag vet nog i alla fall inget svårare i hela vida världen. 

Vi kan va så onödigt hårda mot både varann och mot oss själva ibland.