Jag tänker på det här att skaffa barn tätt efter att jag såg den här illustrationen inne hos Hej hej Vardag.
(rekommenderar den, börja följ! hej hej vardag som sagt)
Och sanningen är att alla citaten på bilderna lika gärna hade kunnat komma från mig. Kanske inte till nån som redan är havande för dom stackarna behöver inte mer skit än vad som kommer att komma naturligt i deras väg. Men jag skulle aldrig någonsin typ bjuda hem, servera te och varmt rekommendera en ickegravid människa att skaffa barn tätt. Jag skulle aldrig säga till exempel ”men du lilla Sebbe är ju sex månader nu.. är det inte dags för en till?”
Jag har omkring 19-20 månader mellan mina barn. Det betyder att jag blev gravid när första barnet inte ens var ett år. Jag tänker tillbaka på det här ibland som det värsta helvete jag gått igenom både fysiskt och mentalt. Detta trots att det hela var så traumatiskt att jag knappt kommer ihåg någonting dom första två åren efter att sonen föddes.
Jag minns hur jag tänkte innan han blev till. ”Det är ju lätt att ha barn! Dom sover ju ba! Lika bra att skaffa ett till så att det är gjort!”. Precis så tänkte jag och jag såg inga som helst luckor i mitt resonemang. Gud Jesus och Maria. Jag var en sådan idiot.
Ungefär så här gick det (vi har hela listan!!):
- Min blindtarm sprack under gravidteten
- Jag blev superdeppad
- Tog inte till mig barnet
- Krackilerade
- Var väldigt ledsen över min ”förlorade ungdom”
- Separerade
Så när jag var 23 år gammal var jag separerad deprimerad tvåbarnsmor utan jobb. Det är nästan komiskt. Men man ska inte skratta åt det.
Nu har det gått snart åtta år sen den sista ungen passerade slidmynningen och det finns en del saker som har ändrats sedan dess.
Har jag nån läsare som har fått barn tätt? Vad är eran erfarenhet av det hela?
När jag hör att andra föräldrar har tätt mellan nåt barn brukar jag känna djup sympati för deras erfarenhet. Jag tänker att det kanske är nåt liknande som veteraner känner när dom träffar nån som tjänstgjort i samma bataljon.
Läs del 2 av detta inlägg: ”Tätt mellan barnen nu när de har blivit lite äldre”
Jag har fått rätt tätt, ganska exakt två år emellan. Hade fått ännu tätare om det gått, men var nog skyddad av amningen. Sanningen att säga så upplever jag inte det där att ha två barn som jobbigare alltid, mer att man blir splittrad och inte kan ägna full uppmärksamhet åt en. Annars har vi varit skickliga (eller haft tur enligt andra) med att få barnen att gå på ungefär samma rytm så jag har kunnat ha en lång dagsvila själv sen lilla var 6 veckor ca.
MEN… fysiskt! Herre min gud. Första graviditeten hyperemesis, men inte så mycket mer. Nånstans ettbarnslyckan/-dimman trodde jag att en andra graviditet skulle bli min ”chance to shine”. Well…
– hyperemesis från v 5, inlagt i v 7.
– gick upp 8 kilo i vätska mellan v 8-9
– foglossning i blygdbenet
– ödem grad 3
– andningssvårigheter
– högt tryck pga vätska och vikt
– ca35-40 kilo viktökning
– avslutade sen allt med en akut havandeskapsförgiftning.
Har dessutom suttit sönder framsätet i min bil och knäckt en bräda i sängbotten men det är en annan historia.
Så här sitter man och är rätt nöjd över hur vardagen flyter på, men med en rejäl depp över formen som är allt annat än bra med taskiga levervärden och ständig huvudvärk. Kryddar med en mild förlossningsdepp. Och jag som alltid promenerat av min mina bekymmer orkar gå ett par kilometer på sin höjd. SUUUUGER!
Fast jag är ju en 35+ morsa.. kanske är det åldern.
Vad skönt att det fungerar bättre för er! Trots att det har varit slitit så tycker jag att det har varit många fördelar med att ha två nära i ålder. Dom är ju jättebra kompisar och leker nästan jämt.
men beklagar verkligen det med alla fysiska problem! Det suger verkligen när kroppen sviktar!
Ar ej en madre men min syster och jag ar fodda tatt intill, okt 1991/jan 1993 och jag kan bara saga att det ar det basta som finns. Eftersom vi var sa nara i alder var vi alltid bra kompisar, vi hade alltid varandra i skolan, hade gemensamma kompisar och hon lat mig sova i hennes rum till jag var 17! (ackligt morkradd :'((( men hon var helt ok med det <3) Inser att jag inte riktigt kommer till en poang har mer an att jag blev lite "nostalgisk" och glad nar jag laste om dina barns nara relation!