Jag skrev kort om min erfarenhet att få barn tätt här. Där fokuserade jag på hur jag upplevde dom första åren, nu tänkte jag skriva lite hur jag tycker att det är nu när nästan åtta år har passerat. 

Jag uppskattar att vara förälder på ett helt annat sätt idag. Det kan ju i och för sig bero på att dom inte är lika beroende av min omvårdnad längre. Dom har inte blöja, dom klär sig själva, duschar själva och dom äter vare sig avföring eller insekter längre. Grejer av materiellt värde förstörs inte på löpande band och det är inte ständigt stopp i avloppet för att nån pressat ner hela tvålar och toalettrullar i handfatet.

(obs att han ätit blått godis)

Om nån matvara fattas kan dom springa och handla och så kan dom gå ut med sopor. Gränsen mellan vem som är vems slav har börjat suddas ut och bli oskarp.

Kanske kan jag till och med dra mig tillbaka från omvärlden helt och hållet inom några år och bara ringa i en guldpläderad klocka när jag behöver nån som vänder mig och tvättar liggsåren.

Nu åtta år senare är dom väldigt behagliga att umgås med. Ena barnet har jag börjat gå på långpromenader med och hon kan lätt gå åtta kilometer utan att klaga en enda gång. Tvärt om, hon tycker att det är skoj. Förra året cyklade jag med sjuåringen till Ytterby fram och tillbaka och han tyckte att det var skitroligt (det jag försöker säga är att dom inte längre protestlägger sig mitt på vägen när man är på väg nånstans). Att umgås med barnen börjar mer och mer likna att umgås med ba allmänt sköna och intelligenta personer. Vi kan till och med vistas på café utan att jag får mikroblödningar i hjärnan. 

Är jag trött och känner för att stänga in mig på mitt rum och vila så har dom alltid varandra. Dom leker väldigt bra tillsamans och har alltid gjort. Jag har knappt nånsin behövt sätta mig ner och engagera mig i nån leksakslek. Visst att dom börjar bråka 75 gånger i minuten och vill att jag ska ställa upp som nån form av rättvis domare, men det brukar gå rätt bra även om man ibland får sära på dom med hjärtat i halsgropen och sen somna på kvällen helt dränerad på energi.

Frågar man mig idag så ångrar jag inte en sekund att jag skaffade barn så tätt som jag gjorde. Och det säger jag med genuin övertygelse. Jag skulle till och med kunna tänka mig att gå igenom alltihop igen om jag var tvungen. Swear to god.

När det kommer till valet att skaffa barn så tror att jag gjorde det för att det ”skulle vara så”. När mamma var lika gammal som mig hade hon fem ungar och hon är min första och största förebild i livet. I hela mitt liv har det alltid pratats om barn som något helt självklart och jag är övertygad om att detta har påverkat livsval som jag har gjort. 

Jag hoppas att mina barn inte bara blint följer mitt exempel så jag brukar ibland diskret hinta att dom inte ska hänge sig åt barnaalstrande aktivitet förrän dom är minst 25 år och än så länge upplever jag att jag har fått god respons på dessa hintar.