Idag kom min lillasyster på besök och det tycker jag passar väldigt bra.
Och inte nog med det – i morgon kommer en till syster och tillsammans ska vi leva hand i hand precis som gamla tider (fast inte riktigt som gamla tider, för då brukade vi slåss, ja rent utav misshandla varandra ibland).
Jag tycker att det kan kännas ganska tufft ändå att bo så långt ifrån familjen. Särskilt när barnen var små. Vanja (på bilden) bor i Stockholm och hon som kommer i morgon bor i GÄLLIVARE.
Några fler som bor långt ifrån sin familj? Som kanske rent utav bor utomlands?
Ibland tänker jag på dom som får barn i andra länder än sin familj. Som till exempel invandrare och flyktingar som bor här i Sverige och får barn långt ifrån sin släkt och sina rötter. Som får se sina barn växa upp med ett annat språk och annan kultur. Jag kan tycka ibland att det känns skitkonstigt att mina barn är typ Göteborgare, som Leif Loket Olsson………………..
Men det är ju ingenting egentligen.
Jag bor i Malmö och familjen i Dalarna och Värmland. Det är ju inte hela jordklotet imellan men man kan ju tro det med tanke på tågpriserna. Det är billigare att flyga till London tur och retur än enkelbiljett till familjen. Det är fuckat.
Varje gång jag åker den resan så hoppas jag på teleportering under min livstid. Fast jag vet det är fysiskt omöjligt och aldrig kommer hända. Men nåt annat magiskt assnabbt vore ju bra.
Jag bor i San Francisco, min familj bor mitt i Lappland och mannens familj i Australien. Vi får våran första i December, känns lite konstigt att han blir amerikan, förhoppningsvis så hinner vi flytta innan han blir alltför ‘amerikaniserad’ :)
Tycker det är jobbigt bara att bo i Göteborg och ha familjen i Stockholm! Är ju bara tre timmars tågresa bort men saknar så att bara kunna ta en fika med mamma ibland
Vi bor i Kittelfjäll i Vilhelmina kommun, min sambo är från Kanada. Vi fick bebis för tre månader sedan och kommer inte kunna åka till Kanada förrns i maj nästa år. Så hennes farmor, farfar och faster är väldigt, väldigt ledsna att de inte kommer kunna träffa Tove innan hon fyllt ett år. Det är som hela bebistiden ju. När vi skypar får jag ont i magen då jag riktigt kan se hur det gör ONT i hennes farmor att hon inte får hålla henne i famnen, hon brukar sjunga en visa för Tove och jag får torka en liten tår i smyg. Hur vi än gör eller väljer att bo kommer någon av våra familjer bli ”lämnade” av oss. Vi står båda nära våra familjer. Jag går typ sönder lite inuti när jag tänker på det. Försöker se det positiva i att hon kan få växa upp i två olika länder, två språk osv men det hjälper inte så mycket. Speciellt inte när man inser hur sjukt dyra flygbiljetter är och hur jävligt oklimatvänliga vår familj kommer vara flygandes över halva världen. Blä.